Acantha skrev 2012-11-05 17:50:48 följande:
Kan förstå rädslan och hade den i början när vi försökte få syskon. Men nu är det så gammalt, så jag tror knappt det har någon betydelse längre. Dessutom har jag inte haft några problem med det. På BB tittade de förundrat på mig och frågade om jag inte hade ont, men nej, det gjorde inte ont. Däremot så gjorde buksnittet två år senare sjuktont, och att inte kunna bära sonen och vara orolig när man hade honom i famnen var jobbigt.
Ja, jag hade gått från att vara rädd för förlossningen till att se fram emot den och allt gick så lätt. När BM på förlossningen sa att hon satte fingret i en rumpeskåra när hon undersökte mig, gick luften ur mig. Även om jag hade anat, så var min BM på MVC så säkre på att han låg rätt.
Nä, dottern är 6 år.. men har fortfarande ont i snittet när jag gör situps eller nyser hårt osv.. känns inte bra, men vi skulle hålla koll under graviditeten och om det var så att snittet gör ont när livmodern växer så kunde vi prata ks igen men samtidigt så vill jag ju föda vanligt och vill inte vara handikappad så länge som man faktiskt blir av ks. Man kan ju inte leva normalt på en månad ungefär och tar jag ett till ks nu så får jag inte föda vanligt sen.. jobbigt läge. Är inte rädd alls för smärtan av själva förlossningen, bara detta med snittet.
Dottern låg i sätes och fotbjudning, lyckligtvis så upptäckte BM detta på rutinkoll på MVC i v.36. Hon var oruckbar så blev planerat ks, kände mig en stund berövad på förlossningen men vände snabbt om tanken..
Åh, förstår att det måste känts lite hopplöst då! Blev akut snitt då antar jag? Man måste känna sig ganska utlämnad då, bara att hänga med liksom..
Det ska nog gå bra denna gång! :)