AlexandraViberg skrev 2012-10-12 11:09:33 följande:
Tänkte bara säga att efter en lång väntan i ett liggandes på en säng i ett rum pga att jag började hyperventilera i väntrummet så såg vi en graviditet i rätt storlek på rätt plats! Aldrig någonsin varit så nervös och aldrig så lättad! Behöver jag säga att jag grät av lättnad och lycka?? :D
Åh vad underbart, så glad jag blir för er skull! :)
Zora skrev 2012-10-12 10:54:37 följande:
Jag är i v 7 (enligt familjelivs uträkning) och har inte riktigt lyckats greppa det här att jag är gravid. Var inte alls planerat, och jag har inte varit tillsammans med killen särskilt länge.. Är väldigt nervös för hur det ska bli och har väldigt svårt att tänka mig in i rollen som mamma och hur jag ska klara av det. Är ju rätt nöjd med livet som det är just nu. Barn vill jag ju ha, är ju ändå 34 nu så det kanske var på tiden, men det kom som en chock ändå.
Mår relativt bra, men har svårt att äta, trots att jag är hungrig :( Har haft en del ont i magen också, men det har jag förstått är normalt. Är rätt så trött också. Tycker det är lite jobbigt att inte kroppen känns som vanligt.. vill så gärna bara känna glädje över barnet,, men kan inte låta bli att oroa mig över hur allt ska bli. Känns så.. inte jag att vara gravid på nåt sätt.. På torsdag ska jag iallafall på inskrivningssamtal, vad gör man på ett sånt?
Är lite fundersam över det här med vilken vecka jag är i också. Är nämligen så att min sista mens kom mer än en vecka tidigare än vad mensen brukar göra (nästan 1,5 vecka). Hade dessutom rosa flytningar två dagar innan den kom igång mer ordentligt. Så har min mens aldrig betett sig förut. Har ALLTID haft mellan 28-34 dagar (oftast runt 30). Tror ju iof att det var riktig mens, men blir ändå lite fundersam.. När gör man UL? För det är väl inte förrän då man kan säga mer säkert vilken vecka man är i?
Mina föräldrar och syskon är i allafall superglada över bebisen och barnets pappa är väldigt entusiastisk och glad han med. Så det känns ju bra iallafall :)
Förstår att det känns nervöst, det blir ju ändå en stor omställning, jag fick nästan panik senast när jag väntade mitt andra barn och första var 10 år. Hade varit inställd på inga fler barn innan, så det var rätt jobbigt i början, men så underbart nu! :)
Denna gång njuter jag på ett helt annat sätt och längtar tills pyret är här samtidigt som jag är orolig över hur det ska gå med två så tätt, minstingen är nu 10 månader, så det lär ju bli att göra. Tror de allra flesta tänker tankar på vad de har gett sig in i, i alla fall någon gång. Med tanke på att det inte var planerat för er del så blir det säkert ännu mer, men du har trots allt 9 månader att växa in i rollen :) Hoppas det känns bättre snart.
