Vuxna "styvbarn" hatar mig

TS. 

Hade jag varit dig (eller du varit mig kanske är mer rätt) så hade jag tagit tillfället i akt när sönerna är på besök.
Då hade jag samlat hela skaran av osäkra och pinsamma pojkspolingar (söner som fader) och förklarat att du är uppfostrad i att respektera dina medmänniskor och det är vad som gäller i ditt hem. Den som inte kan visa ALLA i familjen respekt kan gå ut genom dörren och komma tillbaka när han vuxit upp och lärt sig hur man beter sig.
Om det sen visar sig att alla reser på sig och går.. ja då är det inte mer än att inse att dom inte är värdiga ditt sällskap någon av dom.

Sen förstår jag inte att du som ändå har kommit en bit på livsstegen inte har högre krav på en man än så här? Respekt och empati för den man lever med borde vara självklara egenskaper.

Kan berätta om en historia som en bekant till mig var med om.
Han hade varit gift i nära 30 år och hade tre vuxna söner när han träffade sin ungdomskärlek och det tände till igen. Han hade dock inte det sunda förnuftet att skilja sig, utan var otrogen bakom ryggen på sin fru. Detta kom upp till ytan till slut och han skiljde sig och började leva med sin älskarinna.
Alla tre söner vände honom ryggen och vägrade prata med honom......
....
Tills den äldsta av sönerna själv blev kär i en annan och skiljde sig från sin fru.
Då fanns helt plötsligt förståelsen där och pappa MED numera sambo dög igen. 

Vissa behöver uppenbarligen själv erkänna sin egen mänsklighet för att acceptera den hos andra... Tyvärr. 
Och i den skaran ser vi uppenbarligen en del kommentatorer i denna tråden.

Mellan mig och min sambo finns bara ett löfte... OM vi skulle bli kära i någon annan så gör vi slut innan vi agerar. Det är allt man kan lova varandra och det är det enda löfte man på ärligt sätt kan hedra... Och det har ju faktiskt din sambo gjort mot sitt ex om jag förstår det rätt.  

Iam - det låter så enkelt att bara samla alla och säga sanningen. Men det tror jag inte många klarat i detta läge. Det har varit en lång process att alls få ungarna att komma till oss. Jag tycker det är sambons ansvar att se till att hand ungar uppför sig acceptabelt mot mig. Skulle jag ta tag i det tror jag det vore helt kört sen. Jag har inte träffat ungarna så mycket förut, allt är trevande. Kanske skulle funka att säga ifrån ordentligt om vi kände varann någorlunda, men inte när det är så här känsligt. Till saken hör också att jag både i skolan och på arbetsplats varit utsatt för mobbing. Så antagligen reagerar jag starkare på detta än jag skulle gjort utan denna erfarenhet. Sambon är jättesur för att jag drog mig undan när jag inte orkade mer. Det är det största problemet, att jag först nu ser hur svårt han har att se det ur min synvinkel. Bristande empati. Besvikelse. Han är så dubbel, kan vara jättesnäll och trevlig men också riktigt elak när allt inte går hans väg.

När han blir sur för att du går undan, så gör klart för honom att den enda anledningen till att du accepterar otrevliga personer i ditt hem är för att dom är hans barn. Hade dom inte varit det så hade dom stått utanför dörren för länge sen.
Ta ett allvarligt samtal och fråga honom om han ser en framtid för er två. I så fall måste han agera för en bättre relation nu, annars är det kört. Klarar han inte av att få sina barn att bära sig ordentligt åt så är det dags för honom att ta ett beslut hur han vill ha det. Antingen får han göra slut med dig, eller så ställer han kravet på barnen att dom inte är välkommna förrän dom klarar av att uppföra sig.
Händer det fortfarande inget så tar du det beslutet som känns bäst för dig.

Ska tillägga att jag hade också haft svårt att samla alla och ta upp problemet.
För mig hade det kommit av sig självt när jag fick nog en dag. Då hade allt och lite till kommit ut, jag hade ganska högröstat, kryddat med diverse tillmälen bett allihop att fara åt hel...te.
Jag hade med andra ord slängt ut alla fyra, och min man hade gjort bäst i att stanna borta ganska många timmar innan han hade vågat sig in igen. Förhoppningsvis hade han då tänkt över situationen, ofta reagerar folk inte förrän man nått gränsen och tagit till "hårdhandskarna".