Hyperemesis

Jag fick Hyperemesis som diagnos av läkaren och fick utskrivet Largiplex. Då jag var överviktig redan när jag blev gravid tyckte hon inte det var så farligt att jag tappat i vikt men jag ska hålla koll så att det inte blir värre framöver. Jag har fått fortsatt sjukskrivning då jag inte har energi att arbeta heltid när jag inte kan äta ordentligt. Min sambo fick i uppdrag att sköta hämtning/lämning på dagis samt allt julstök då jag absolut inte får stressa.
Mest är jag otroligt lättad att allt är bra med bebis. Jag hade hunnit stirra upp mig rejält.

Har också märkt av en "men sjåpa dig inte"-attityd från vissa människor. Det går inte förklara hur dåligt man faktiskt mår, hur totalt slut man blir och hur påfrestande det är på psyket. Har kört med "det känns som att ha kräksjuka i 20 veckor i sträck" när jag tycker det blir för jobbigt.

Tänk om jag inte får hyperemesis denna graviditet...?! Är i vecka 8+0 idag och mår visserligen illa hela tiden och äter en mängd med mediciner, men det är långt ifrån hur jag mådde förra gången. Jag spyr bara på morgnarna... Förra gången spydde jag hela graviditeten, dygnet runt! Hcg nivån borde ju också börja sjunka nu i vecka 9... Tror ni jag klarar mig utan hyperemesis och kan månne illamåendet tom gå över runt vecka 12 i så fall?? På fredag ska jag på UL, det känns också som en etapp att få se ett pickande hjärta, särskilt med tanke på alla de mediciner jag tar.

Håller tummarna! I så fall ger du mig hopp, vågar inte skaffa syskon för jag är otroligt rädd att drabbas igen, klarade inte ens av att ta hand om katterna och hur ska det då gå med ett barn dessutom...beundrar er som går igenom detta fler gånger. Mitt hb är 95 vilket tydligen är rätt lågt, men märker inte av det eftersom jag inte kommer ihåg hur det känns när kroppen mår bra, men hoppas att det stiger nu och att jag återhämtar mig.

Jag hade inte dessa problem under min första graviditet så det finns fall där man kan slippa det. Håller tummarna att det fungerar för dig. I min förra graviditet försvann illamåendet helt till v. 12.

Gjort tul som visar på en liten baby, fullgången ca 2700g men allt såg bra ut annars. Ska på extra kontroll om 3 veckor eftersom vikt är under normalt men de är ändå inom acceptansen. Så de vill hålla koll att babyn inte tappar mer egentemot sin egen kurva.

Läkare misstänker att barnet är litet pga jag har bara 2 blodkärl i navelsträngen och inte 3 som är normalt. Sen bidrar inte illamåendet positivt direkt.

Vad jobbigt allt känns nu.... svärmor är den enda som kunde hjälpa mig med lite mat mitt på dagen men jag var så trött att höra att jag får anstränga mig mer för att äta dricka o gå mera.... och att det är normalt att man går ner i vikt när man inte äter till räckligt samma sak som när man bantar! Jag sade att hon fick sluta säga så att jag anstränger mig allt jag kan..... Maken förstår inte bättre o tycker synd om sig själv som får fixa hushåll o barn på egen hand. Han säger till barnen att "mamma bara ligger".

Alltså..... jag måste vara stark mendet är svårt när jag lider av hypermesis o är så svag i min kropp.

Jag medlider med alla ni andra som oxå kämpar med detta.....

Här har vi en till... Har varit inne för dropp ett par gånger. Sjukskriven på 100% och tar 3-4 lergigan comp om dagen. Trots det kräker jag ett par gånger om dagen och mår illa konstant.
Är i v 10 idag, 9+0, och ber till högre makter varje dag att jag ska kunna behålla något litet iaf... Har testat allt känns det som. Potatismos i småsmåsmå portioner får stanna längst, men inte ofta jag får behålla det helt.
Orkar snart inte mer. Ska på 30-års kalas hos svägerskan idag, de vet inget och jag försöker verkligen ta mig i kragen. Har inte fått behålla något idag så är yr och blekare än vanligt
Skickar styrkekramar till alla er andra i samma sits!!

vilken jobbig sits! Känner igen det lite men eftrr jag satte ner foten åt min man och berättade vad han kunde hjälpa mig med så jag kan behålla mer, så blev det mycket bättre.

Tex han lagar all mat och när vi äter så små pratar han med mig och sitter kvar under hela tiden jag äter även om det tar 1, 5h. Behöver få stöttning genom att säga till mig ta det lugnt med maten (är ju hungrig och äter gärna fort då) och släppa fokusen på själva maten. De gav mig goda resultat.

Dessutom så sa BM att man behöver vila ca 1h efter maren för att förenkla för babyn att ta upp näringen efter varje måltid.

Min man kände sig maktlös och var rädd innerst inne. Tyvärr tror jag inte någon riktigt förstår hur mycket man verkligen kämpar, och hur mycket "tjatet" påverkar en negativ...om man inte själv går/gick igenom det..

Tack för ditt svar. Du har rätt att det är nog de som har upplevt detta som kan förstå. För de andra är det svårt. För migär det mannen och släkten som har svårt att förstå. Flera vänner förstår och jag slipper onödiga kommentarer från dem. Det är synd att hyperemesis inte är nåt som det skrivs eller pratas om. Det hade hjälpt oss som lider.... jag kämpar och kämpar. Det känns som man kämpar för sitt liv. För atr få i sig vätska och mat. Hur länge orkar man.... är nu i vecka 19. Jag tillbringar mina dagar i min säng och i hinken.....jag längtar efter förlossningen

Jag är i v.37 och har tyvärr fortfarande beskymmer. Visa slutar det runt 30. Väldigt olika.

Kan säga så här, man orkar längre än vad man tror. Trots man varit helt slut så får man det att gå pga babyn. Det är tuft och jobbigt men det kommer vara värt det!

Jag önskade också att man pratade mer om det, att det fanns mer hjälp och information att gå. Kanske behöver ni prata med en läkare som förklarar situationen för din man. Så han i sin tur förklarar för familjen.

Begär också tätare kontroller hos BM och använd henne som stöd...