Usch vad jag lider med er alla här inne! Och jag känner igen mig så väl, led av hyperemesis när jag väntade dottern, kräktes igenom hela graviditeten, ända fram till slutet, rent bokstavligt, vattnet gick när jag kräktes... Två dagar innan födseln vägde jag två kilo mer än innan graviditeten och då hade jag samlat på mig mycket vätska. Bebisen mådde dock bra när hon väl kom ut och är idag en pigg och glad tjej som blir 4 i vår.
Den graviditeten har gjort mig livrädd för en ytterligare graviditet, men längtan efter ett barn till blev för stort och vi gav oss in i bebisverkstaden igen. Idag, 2,5 år efter beslutet så är jag efter två missfall och efter det två IVF:er återigen gravid i 14:E veckan. Jag kräks flera gånger dagligen även denna graviditet, men det är inget i jämförelse med förra! Men jag får fortfarande möta den där oförståelsen från vissa i omgivningen:
"Du kan väl äta ändå!"
"Du måste ju äta om inte annat så för bebisens skull!"
Eller som en bekant som tjatade om att jag skulle testa seaband, trots att jag vid upprepade tillfällen sagt att jag redan har testat det... Det är ungefär som om vissa tror att man njuter av att må illa och kräkas och gör det bara för att få uppmärksamhet, eller något.
Hur som, jag vill ge er alla en stor styrkekram och jag lider med er! Jag vet precis hur det är, men det finns hopp! Och även om det är ovanligt så kan det bli enklare vid en eventuell nästa graviditet!