hejsan!
Under en längre tid har jag nu funderat på att adoptera bort mitt barn på 30 månader, känner att jag kan inte ge honom allt han behöver. Han är otroligt aktiv och har en stort behov av en manlig förebild något jag inte kan ge honom. Hur går jag till väga för att göra det så lätt för honom som möjligt? Älskar honom det gör jag men bara jag är inte tillräcklig längre
Jag hoppas du är försiktig så du inte ångrar något sedan, ligg på så du får prata med någon om hur du känner så du slipper känna dig ensam (vilket är min tolkning) och kanske kan hjälpa dig få ordentlig rätsida på ditt å din sons liv. Jag och mina bröder har växt upp utan pappa å ja det har satt vissa spår men det som fått en å orka vidare när det varit som värst är hur mycket mamma älska oss. Å du säger själv att du älskar din son men jag tycker att du ska ta till hjälp så du inte tar ett oåterkalleligt beslut innan du är helt å klart säker att det är det bästa.
Ni som anser att ts bara ska ta sig i kragen, ser ni inte att denna person vill ha stöd å vägledning? Vad vill ni åstadkomma med denna hårda attityd? Varför inte försöka va förstående och hjälpa ts på rätt väg till att må bättre? Risken finns att hon vänder sig inåt å då är fallet över, kanske ett barn som blir av med sin mamma å en mamma som just nu mår dåligt blir av med sitt barn. Det psykiska tillståndet kan vara väldigt bräckligt å i min åsikt extra känslig när man har en bebis.
Snälla ts sök hjälp om inte för din skull så för din underbara älskade son. Jag tror att hans högsta önskan är att få stanna hos sin mamma som har funnits för honom. Som sagt den hjälp du söker kanske har samma åsikt om adoption som du men då har du gjort ditt bästa för din son
Amen hur kan man ens tänka på att adoptera bort ett så stort barn?hur kommer ditt barn må?-nu är det så att mamma inte orkar med dig mer så nu får du bo nån annanstans...HALLÅ!!!det är ditt barn.Ja,barn i den åldern kan vara överjävliga stundtals och JA,ibland så vill man bara stoppa tillbaka dom där dom kom ifrån men det gör man inte!!!!du har skaffat barn,då får DU göra allt i din makt och få det att funka på något sätt.sök stödfamilj,sök psykologhjälp om du inte mår bra men överge inte ditt barn.vad ska du säga när han är 18 och knackar på dörren för att fråga vf du lämnade bort honom,vad ska du svara då?-nä du va så jobbig och jag mådde inte bra,orkade liksom inte..ta dig i kragen människa.(är inte mot adoption efter födseln för känner man att man inte kan ta hand om barnet så är det bättre att låta nån annan som kan göra det,men man låter inte barnet knyta an till en i 30 månader för att sedan ändra sig.
Jag hoppas alla de som tycker att det är sååå konstigt att vissa inte vill ha barn läser den här tråden. Till TS: jag hoppas att du snart får hjälp på något vis och att det löser sig för dig och ditt barn.
Man ska ju tänka på barnets bästa i förstahand. Jag tycker du ska göra det som är bäst för barnet. Du kan ju iallafall ha kvar kontakten med honom. Det är upp till dig
Usch, kan inte förstå att det finns såna människor som du!! Hur kan man ens tänka på adoption på sin 2,5 åring??!! Och för att din son inte har en pappa ska du då göra det värre så att han varken får en mamma eller pappa? Det gör verkligen ont i hjärtat när jag läser det här.