hejsan!
Under en längre tid har jag nu funderat på att adoptera bort mitt barn på 30 månader, känner att jag kan inte ge honom allt han behöver. Han är otroligt aktiv och har en stort behov av en manlig förebild något jag inte kan ge honom. Hur går jag till väga för att göra det så lätt för honom som möjligt? Älskar honom det gör jag men bara jag är inte tillräcklig längre
Är det inte bättre att han får bo i en fosterfamilj medan du jobbar på att må bättre och bli starkare som person? Jag tror du kommer ångra dig i framtiden när omständigheterna är annorlunda..
silhuett: nej jag tycker bara det är egoistiskt för jag kan inte se att det är för hans bästa. Det är ju för att det skulle få mig att må bättre. Han mister ju ändå sin anknytningsperson som folk säger och då är det väl bara elakt att komma nån gång ibland. Då är det väl bättre att han får en familj att knyta an till som är konstant
minaE: inte för att jag tycker det är relevant men jag är 24 år, han har alltid varit såhär men jag har inte alltid varit avstängd så jag tror inte att det är för det
Om du nu har bestämt dig så kontaktar du socialtjänsten så barnet får komma till familjehem. Efter tre år kommer en vårdnadsöverföring göras. Du får själv vara med och påverka vilken familj som ska vara familjehem.
Då har du också möjlighet ifall du skulle ångra dig och må dåligt över ditt eget beslut att bli mamma på heltid igen åt ditt barn.
Det är kö för familjehem till att få ta hand om små barn. Det finns jättemånga bra familjer som vill ta hand om ditt barn.
30 månader som i två och ett halvt år? Det här med minnen är helt individuellt. De minnen som fastnar i tidig ålder är de som är förknippade med starka känslor. Jag har minnen från den tiden i mitt liv. Om han kommer att minnas ditt ansikte kan vi inte veta men jag tror att han kommer att minnas att han kände sig övergiven. Och om han inte får ett direkt och tydligt minne av det så kommer det ändå att skriva i honom. Jag förstår att du inte vill lämna ut mer information här men det måste ligga mer i detta än vad vi vet. Kanske du ska börja med att testa barn och ungdomspsykiatrin? Det finns kunniga människor där som kan hjälpa till att se vad ditt barn behöver. De kan hjälpa till med anknytning eller se vad han behöver för stimulans. Kanske kan de ge dig ett nytt perspektiv. Du skriver att du tidigare haft en partner och att han verkade må bättre då om jag tolkar dig rätt. Han kanske är i en sorgefas? Om de hade nära kontakt har han ju förlorat någon som var viktig för honom, då behövs du extra mycket. Har du själv bra relation till dina föräldrar? Mina far- och morföräldrar hade av olika anledningar (sjukdomar, missbruk, död etc.) dålig kontakt med flera av sina föräldrar. Det är tydligt för mig att detta påverkat deras relation till mina föräldrar starkt. Men först i vuxen ålder har jag insett att det fortplantas genom generationerna. Vissa saker har mina föräldrar inte klarat av att ge mig pga sin egen uppväxt och det har påverkat mig som person och min föräldraförmåga starkt. Jag har under lång tid fått arbeta med mig själv i terapi. Utåt sett är jag vuxen och lyckad men på insidan var jag på vissa plan fortfarande ett barn som i min tur inte kunde ge vad ett barn behövde. Men det är något man kan lära sig. Om man vill och är beredd att öppna sig och jobba för det.
Släkt och blodsband är inte allt, har du inte vänner runt omkring dig somk han kan knyta an till och som kan hjälpa dig? Tro mig, jag förstår hur du känner, jag har också i svaga stunder tänkt att fan mina ungar är det mest värdefulla på den här jorden, vad har de gjort för att förtjäna en trött, sliten och fattig mamma som inte kan ge dem allt de behöver? förtjänar inte de att vara i en familj med stabila människor som kan ge dem allt de behöver? Fast sen inser jag att jag ger ju dem all min kärlek och även om jag är slut ibland och tålamodet tryter så älskar de mig och mår bra med mig, de ska inte behöva undra varför deras mamma inte ville ha dem. Jag tror alla föräldrar har stunder de bara vill dunka huvudet i väggen och ge upp, ibland är dessa stunder långa perioder, och man kanske vill tro att en adoptivfamilj alltid kommer orka ge all kärlek och stöd och aktivitet som krävs, men tro mig; även hans adoptivfamilj kommer ha stunder då de känner att de inte räcker till., Det ingår liksom i att vara förälder, att man har konstant dåligt samvete för att man vill att ens barn ska ha det så bra som möjligt och man känner att man kanske inte lyckas ge allt de behöver. Vi är bara människor, det finns ingen som alltid är perfekt och alltid orkar vara superaktiv och tålmodig osv. Men det är ju egentligen bra, för barn behöver lära sig att man ibland har känslor, både bra och dåliga, både irrationella och rationella. Det är vi som visar dem att det är naturligt med känslor, men också hur man hanterar känslorna. Skulle vi vara perfekta, glada och tålmodiga hela tiden så skulel våra barn antagligen ha stora problem social tnär de kommer ut i den riktiga världen, för då skulle de inte ha lärt sig att hantera det när folk har mindre positiva känslor och dessutom så skulle de bli helt överrumplade när de själva får negativa känslor och bli rädda och tro att något är fel på dem för att de aldrig sett sina föräldrar ha negativa känslor.
Men sen kan ju inte vi sittas och döma, för vad vet vi om din situation? Men uppenbarligen så bryr du dig otroligt mycket om ditt barn, du ill att han ska ha det bästa, och med den kärleken kommer man långt oavsett om det inte finns någon manlig förebild och oavsett om man är trött hela tiden. Kärleken är trots allt det viktigaste, förutsatt att du ger ditt barn mat och ser efter hans hälsa osv. Men om du tillfredsställer de grundläggande behoven med överlevnad och kläder och sånt så räcker din otroliga kärlek för honom hur lånt som helst, även om du inte alltid orkar ge den stimulans som han orkar kräva.
Men jag säger ändå som de andra; kontakta soc först, du måste inte sätta honom i en stödfamilj, men du kan prata med dem och se vad det finns för alternativ. Det skadar ju inte, finns det inga bra alternativ så har du fortfarande möjligheten att adoptera bort eller hur? Tror ändå det är soc du kontaktar om du ska adoptera bort ändå, och antagligen kommer de starta en utredning om det och komma med förslag på alternativ ändå, det är liksom inte så att man bara kan komma in och säga att man vill adoptera bort och skriva på lite papper och sen så är det överstökat, utan du kommer antagligen ändå få gå igenom den processen med att de kommer vilja att du ska fundera på familjehem/stödfamilj osv.
Att man har tid på sig att tänka över sitt beslut alltså.