Adoptera bort

MinaE: förutom just det här mår jag bra och ser fram emot att få börja plugga på högskola till hösten och en trevlig sommar

Jag känner igen de känslor du skriver om: att känna sig otillräcklig, att tycka att ens barn förtjänar så mycket bättre än man kan ge det. Att "i teorin" älska barnet, dvs önska det allt gott som man själv upplever att man inte kan ge det, MEN: att inte känna längtan efter barnet när man inte är tillsammans, inte känna något behov av att krama och snusa på sin unge, annat än att man vet att man borde göra det för att det är bra för barnet.

Låter det ungefär rätt? Så var det för mig när jag led av en mycket allvarlig förlossningdepression. (Plus att jag dessutom storgrät en stor del av tiden och ville dö... Men symptomen kan ju variera.)

Jag sökte hjälp, fick samtala och bäst av allt: fick mediciner! Låter inte särskilt kul, men det förändrade allt. Fortfarande känns det skrämmande att tänka på hur lite jag kände för mitt barn de första 6 månaderna av hennes liv. Och fortfarande är jag osäker på mycket, men tycker nu att jag är värd att ha det här barnet, för om inget annat älskar jag henne så mycket att jag vill ha henne själv. :) Och jag är en tillräckligt bra mamma.

Man kan ju få depressioner långt efter att barnet är fött, eller om du har känt så här hela tiden kan det vara en depression som ännu håller på och/eller har påverkat din anknytning till barnet så att du ser att det är en individ som behöver vård och kärlek, men du känner inte ett behov av att just du ska ge det, och du upplever ett avstånd??

Tala med någon professionell! (Fast det måste du säkert i o för sig göra om du ska adoptera bort barnet, jag tror inte att det går så där bara i en handvändning.)

Dessutom: det finns alltid bättre föräldrar än man själv där ute med bättre förutsättningar att ta hand om ett barn. Man kan ju inte börja tänka att man inte är värd att ha sitt barn eftersom nån annan skulle vara bättre för det! Så tänker man om man är utmattad och inte känner någon glädje över sitt barn, och då tror jag att allt inte är riktigt som det ska vara.

Stor kram TS, och hoppas att du får hjälp! Berätta vad du har skrivit på det här forumet när du söker hjälp så att de verkligen förstår hur illa ställt det är och hur viktigt det är för din pojke att ni snabbt får hjälp, så att han kan känna sig som världens viktigaste lilla unge tillsammans med dig! :)

TS. Jag har en son i samma ålder, han har också varit krävande hela hans liv. Jag pluggar precis som du heltid och tiden är knapp. Är jag minsta stressad eller irreiterad är min lille son ett monster!! Jag bli GALEN!! Vissa dagar förstår jag mer än väl de som slår sina barn.
Jag låter min pojk vara med mig på så mycket som möjligt, nör jag lagar mat rör han runt i stekpannan, när jag diskar "hjälper" han till, när jag tvättar lägger han i kläderna i  maskinen, hjälper till att hänga osv. Då funkar han mycket bättre.
Sen, släpp massa krav! All mat behöver inte vara perfekt, kör snabbare varianter på vardagarna, pasta och köttbullar eller köttfärsås, pyttipanna (färdig påse från Felix tex) och ägg, korv och pommes, fiskpinnar och potatismos och liknande. Dammsug när du hinner, eller låt han dammsuga, min lille älskar dammsugaren, tar lååååång tid och blir inte alls rent men han är nöjd och jag hinner gå på toa.
Jag har lämnat bort honom vissa nätter och nej, jag saknar honom inte första natten, alls! Men efter två nätter börjar saknaden komma. När han är på dagis sakna jag honom verkligen inte. Då pluggar jag och hinner inte gå runt och tänka på honom.
Mår du dåligt av din familj så bryt med dom, det är inte värt det!

Sen är DU hans strörsta kärlek och trygghet! Det är dig han älskar och behöver mest av allt!!
"Ett barn som blir slaget slutar inte älska sina föräldrar, det slutar älska sig själv"
Din son kommer må dåligt av att skiljas från dig, han kommer känna sig oälskad och värdelös. Ett barn vill bo med sin mamma!
Även de barn som blir misshandlade hemma (fysiskt eller psykiskt) vill bo hos sina föräldrar,just för att de är deras anknytningspersoner och trygghet (trots allt)

Men i och med adoption kommer ju sonen sannolikt även förlora kontakten med sina mor- och farföräldrar, och andra släktingar. Det känns inte riktigt schysst när det finns andra alternativ som är bättre.
Har du honom hos en fosterfamilj kan han alltid få träffa dig och släkten någon helg ibland. Kanske till och med dina föräldrar oftare?

silhuett: Jag tycker inte han mister något speciellt av att separeras från min familj om han får en annan. Min familj är hemskt splittrad och många av dem har personliga problem.  Jag har inte alltid känt såhär heller vi hade bra anknytning tidigare för ca 1 år sedan sen har det bara gått utför. 

Långt men läs: Det har varit bättre förut men började gå utför för ca 1 år sedan eller så, Jag känner absolut ingen längtan att hämta honom ens när han varit hos min far en helg. Jag vet inte kanske ligger det något i det du säger men någon medicin och så vill jag inte äta, jag har sett min mamma proppa i sig tabletter halva livet för det ena och det andra, inte har det hjälpt henne för de.

jättekul: Det är väl folk som verkligen vill ha barn och som längtar efter detta som ställer sig i en adoptionskö sedan blir de ju utredda