Adoptera bort

Precis vad jag tänkte. Jag har själv uppfostrat ett barn själv de första 10 åren. Jag var 23 när jag fick honom. Extremt jobbigt att ta hand om allt själv. Jag förstår TS. Idag är min son vuxen och världens underbaraste kille och nöjd med sin uppväxt. Dock hade jag turen att bo i ett hyreshus där det fanns massvis med ensamstående och vi hjälptes åt mkt.

Nu kanske någon har skrivit detta men en kontaktfamilj kanske är bättre?

Jag förstår alla era åsikter och så, faktum är väl bara att det inte fungerar. Jag både pluggar 100% tar hand om honom och hemmet. Han kräver förmycket för att det ska kunna gå ihop när man är en person. Jag kan inte ge honom den uppmärksamheten han behöver och vill ha. Det resulterar i att han inte gör annat än att skrika och gnälla, jag ser att han inte får det han behöver från mig. Jag kan inte stå och laga mat utan att han är där och skriker och bråkar, inte diska ingenting. Jag ser hur han söker sig till män hela tiden säkert mycket för vi är bara kvinnor i min familj. Jag ser inte den pojke som en gång var lycklig längre när jag räckte till.

Och hur tror du att han känner sig när du säger nu ska mamma lämna bort dig för du måste ha en riktig familj. Sedan ska han leva med det sveket resten av livet... Jo jag tackar jag...

Fast det är massvis med killlar som vuxit upp med endast mamma och som är helt underbara killar idag.
Min son var också gnällig och trött i perioder vid den åldern.

Jag har stor erfarenhet av familjehem då jag har varit det själv (jourfamilj) dock inte till små barn. Dock har jag suttit i handledningsmöten med familjehem som har små barn. De är helt underbara. Jag tycker du ska fundera på de. Då en adoption innebär att du förlorar ditt barn för alltid. Det gör du inte med ett familjehem. Här kan du och socialskereteraren göra upp ett schema om du vill ha kontakt med hen då och då. 

Men som sagt så krävs ju ändå att barnet bor i familjehem i tre år innan man kan adoptera bort det (som jag förstod det). Så du har ju inte direkt något annat val än att låta de tre åren gå. Så jag tycker att om du verkligen vill så ska du köra på den lösningen, och under tiden gå till psykolog eller annan samtalskontakt.

Även om du inte har psykiska problem sen tidigare kommer det påverka dina känslor att ha lämnat bort ditt barn.. Och kanske kommer du må tillräckligt bra om tre år för att kunna ta tillbaka honom. Kanske är du klar med studierna, eller av annan anledning inte studerar mer? Kanske har du en sambo, kanske är du gift? Kanske har du ett till barn på väg? Man vet aldrig hur framtiden ser ut.

Jättekul: nu har jag redan sagt tidigare att krävande har han alltid varit och det hör inte bara till den här åldern även om han trotsar såklart också. Jag har svårt att tro på familjehem och ha honom ibland då det känns som ett långt plågeri för både mig och honom. han kommer bara bli ledsen varje gång han ska lämna mig igen 

Usch, ts, vad ledsamt att läsa om detta. Har själv en dotter på snart ett år och skulle inte vilja ge upp henne för allt i världen. Jag menar inte att vara elak eller dömande, blir bara så ledsen när jag tänker mig in i din situation, och även din sons, stackarn, han är så liten och har ingen möjlighet att förstå varför du plötsligt försvinner.

Det här med tre år i familjehem har jag inte fått höra förut och jag har svårt att tänka mig att man måste gå den vägen först. Det är väl något jag får ta och kolla upp helt enkelt.

Efter tre år ska en vårdnadsöverflyttning göra om barn är placerade i familjehem.

Har ingenting med adoption att göra. Det är feltolkat.