Adoptera bort

ledsamt: Nej det hade jag inte heller kunnat tänka mig när han var ett år gammal men saker och ting förändras. 

Tycker så synd om er bägge två.
Jag förstår att du har det svårt TS! Jag och min man hjälper gärna till. Tar det privat helst så du får messa mig om du orkar.
Kram

Jag hade inte riskerat att lämna bort min 2-åring till en adoptivfamilj. Man har ingen aning om vad det är för familj.

Lite koll hade jag ändå velat ha och då lämnat till familjehem. Även om man aldrig träffar barnet vet man att ett familjehem måste ständigt ha kontakt med en socialsekreterare, gå på handledning samt fortbildningskurser. 

Jag är i samma sits som dig TS. Är så ofantligt trött och kan inte se hur jag ska klara av att vara en bra förälder. Han förtjänar så mycket bättre än en fattig deprimerad morsa. jag vill ju att han ska ha det bra. En stödfamilj en helg i månaden är inte tillräckligt.

I Sverige finns det ingen anledning att gå hela vägen och genomföra en adoption. En fosterhemsplacering och regelbunden kontakt med de biologiska föräldrarna/den biologiska föräldern räcker bra, och är mycket bättre för alla parter. En adoption blir alltid ett trauma, för både mor och barn, med en massa grubblerier och ångest som aldrig tar slut. Det värsta är att den är oåterkallelig.

Jag tror dessutom att du inte alls behöver vara en dålig mamma, utan det kan vara så att du bara har dåligt självförtroende och har fått för dig att du är dålig - på olika områden i livet, kanske..? Du kanske är deprimerad..?

Jag tycker absolut att du ska söka hjälp när du känner så här, men säg för allt i världen inget om adoption! Det kanske till och med räcker med någon stödinsats typ kontaktfamilj, så att du får lite avlastning och egen tid. Vem som helst kan bli deprimerad av att aldrig få komma ut på något kul!

Han kan få bo hos mig!!!

anonym: ja så det finns fler som känner så här iaf, det är inte bara jag.

MinaE: Nja att ha nån i mitt hemsådär som man inte delar livet med det känns ju bara konstigt. Skulle nog bara känna mig mer misslyckad av det också som att jag inte fungerar i en normal vardag. För det gör jag ju han får mat,kläder och så.. Jag vet att jag inte är en dålig mamma men jag är inte tillräckligt för honom. Min mamma som har 4 barn har sagt att han är en prövning och krävande. Visst är han underbar också men jag tror aldrig att jag som själv kommer kunna tillfredställa hans behov och jag tror inte en kontaktfamilj nån gång ibland hjälper heller.

Herdis: dåligt självförtroende eller deprimerad är jag inte slutkörd kanske. Jag ser inte att en kontaktfamilj eller så kommer hjälpa för jag får komma ut ibland och det har inte gjort saken bättre. Snarare kanske värre eftersom jag inte känner nån längtan att hämta honom eller knappt tänker på honom för den delen heller. Men iof så vet jag ju att han har det bra där han är då