Borderline

Jösses, sitter och stortjuter just nu.
Känner igen mig precis i det som "gränsland" beskriver. Jag har varit sjukskriven i över ett år, går hos psykolog en gång i veckan och har så gjort i 3 år nu.
Idag, precis NU gick det upp ett ljus. Jag tror fasen att jag har borderline! Ingen har nämnt det för mig att jag kan ha det. Jag har nog försökt hålla uppe en bra fasad, ljugit för mig själv och andra. Jag är ensamstående med två barn på heltid, så jag måste ju liksom fungera i vardagen.
Jag har träffat en kille i 1½ år och det har varit upp å ner hela tiden. Vi älskar varandra med kan liksom ändå inte vara ihop. Nu sist var det jag som gjorde slut med honom och det var en vecka sen.
Svårt att förklara allting så här, men jag känner igen mig så i det som ni andra skriver.
Så, vad gör jag nu? Tagit Stesolid nu för att lugna ner mig, börjar få ångest.
Glad att jag hittade denna tråden.

Anonym gråter: Välkommen till tråden!

Om du misstänker att du skulle kunna ha Borderline, tycker jag du ska ta upp det med din psykolog. Det hjälper ju inte få en diagnos i sig men för min del var det skönt att få det svart på vitt. Veta vad jag har problem med, vad man kan få för hjälp osv.

Tycker du att terapin du går i hjälper?

Jobbigt med dessa gråtattacker, känner igen mig i de, samt den ständiga gnagande ångesten, den finns liksom jämt med mig. Har du mycket ångest? Har du några strategier mot de?

       

Tack.
Jo jag ska ta upp det med henne på onsdag, om jag inte hamnar på psyk innan dess.
Jag känner mig som världens mest ensamma människa. Har nu lämnat av barnen på skolan och sen kommer deras pappa och hämtar dom. Ensam hela helgen! Uuuuusch.
Den här killen jag var ihop med, vi har varit så jävla tajta nu i 1 ½ år så tomheten är total! Inga andra nära vänner har jag heller...
Jo, jag har lite teknik att tillämpa när ångesten kommer. Men just nu känns det nästan kört ändå. Gråter och gråter!

Har du inga ytliga vänner du kan umgås med?

Vet hur det känns att känna sig helt ensam, även om en nära vän hade varit det bästa så funkar ändå ytliga vänner. Hitta på något, ut o ta en öl, eller vad du nu tycker är kul :)

Hur funka det förhållandet du var i? Var du kontrollerande, misstänksam och orolig hela tiden?

Jag undrar vart i landet ni andra bor? :)

I förhållandet var jag inte kontrollerande och misstänksam till en början.
Men sen i midsomras fick jag höra på festen vi var på, att jag aldrig ska lite på K när han är full. Oooookej tänkte jag.
Sen blev K så full att han däckade i sängen. Jag tog upp hans tel och kollade hans facebookchatter. Han hade 13 st aktuella chatter med olika tjejer, samtidigt som jag var hans allt som han sa.
Chatterna var allt ifrån bilder på hans kuk, till att han vill träffa någon igen för att få kramas. Till hans senaste ex (innan mig) hade han skrivit att hon var så himla snygg, sexig och underbar. Jag fick en chock! Konfronterade honom på morgonen och han hade inte så mycket till svar.
Jag sa att jag aldrig vill se honom mer. Han försökte allt för att få tillbaka mig och det lyckades såklart! Men tilliten kom aldrig tillbaka. Efter detta var jag misstänksam hela tiden. En nära vän till mig gjorde en fakeprofil på facebook och addade K så självklart tog emot denna. Ska tilläggas att han har dryga 400 vänner och lägger till alla som skickar en föfrågan även om han inte känner dessa...
I alla fall, denna fakeprofil på en snygg tjej lockade honom i fällan.

Min kompis P, började chatten. Sen var det igång. Min kille berättade bland annat för P att jag var tråkig i sängen. P frågade om han kunde tänka sig sex lite vid sidan om, och det svarade han ja på och föreslog att de skulle träffas en dag. Här tog chatten slut genom att min kompis, P, talade om vem hon var och att hon skulle visa denna chatten för mig. Bara typ 4 minuter efter ringer min kille och berättar om den här chatten och sa att han skrev så för att han misstänkte att det var en vän till mig som fejkade.
Jaha?? Skriver man inte hellre då att vi är lyckliga tillsammans?
Naturligtvis tror jag inte på detta, utan tror att han gick rakt i fällan.

Jag valde som sagt att göra slut eftersom min tillit inte finns. Men... han var ju min bästa vän. Han skickade typ flera gånger om dagen hur mycket han älskade mig. Fina bilder och sånt som gjorde mig glad. Nu har det tagit slut. Han svarar knappt när jag skickar. Min bästa vän försvinner liksom också. Nu ska han hit idag så vi kan prata lite. Misstänker att även K har Borderline. Eller också är det HAN som har det och jag hans offer. jag ska gå på utredning ang Bipolär nästa vecka. Just nu är jag bara alldeles tom, ensam och övergiven.

Hej "gråter",

Har du ingen släkt eller så du kan umgås med tills det är dags att prata med vården? I annat fall kan du försöka (om du orkar!) att söka akut, om läget inte är ohållbart. Men det bästa är om du orkar stå ut tills dess.

Hur fungerade din och K's relation i övrigt? Hade ni ett fungerande sex- och kärleksliv? Många söker sig till annat när det inte fungerar bra hemma. Det är förstås ingen ursäkt, men en förklaring.

Vi hade det bra, sa han i alla fall. Han fick verkligen kämpa för mig nu sista gången. Och medan han kämpade för mig, så hade han chatter med andra tjejer... Så det är nog inte där problemet ligger trots allt. Han har ett enormt bekräftelsebehov. Det har jag också kan jag ärligt säga, men det räcker att jag får det från EN, den jag lever med och älskar.

Beklagar verkligen att du blev behandlad på detta viset.

Ett sånt beteende från den man älskar ger inte en bättre självkänsla direkt.

Tack. Nu vill jag dock bara behålla hans vänskap eftersom vi har så fantastiskt kul när vi umgås.

Jag bor i Västa götaland, vet inte om jag ska skriva vilken stad dock, ni andra då?