Här kommer en lite mer info om förlossningen till er som vill veta 
Jag har ju haft en massa förvärkar och sen i lördags har det aldrig riktigt gett med sig. På julaftonskvällen började det sippra vatten, men eftersom jag varit in tidigare en gång pga misstänkt vattenavgång så ville jag nu avvakta lite. Men det fortsatte att sippra så på juldagsmorgonen åkte vi in för att kolla upp det iaf. De kunde inte säga vad det var eftersom de inte fick ihop tillräckligt mycket för ett prov, de kände även på tappen om de kunde känna någon fosterhinna, men det kunde de inte heller. De beslöt att behandla det som vatten och vi fick tid att komma in följande dag om det inte kommit igång av sig själv innan.
Men vid två började förvärkarna ändra karaktär, blev vassare och längre. Vid halv sju åkte vi in. Var öppen fem cm och vi fick komma in på en förlossningssal. Kämpade på med andningen, men kände ganska fort att jag behövde lustgasen 
Värkarna var verkligen effektiva och jag kände att det hände nåt vid varje värk. Nu började det bli intensivt också, jag fick värk på värk med som mest 30 sek mellanrum så jag sög lustgas för glatta livet. Är otroligt glad att min man var med och att han sett mig föda innan. Själv kunde jag inte prata och när bm kom in och frågade hur det gick och att hon tänkte undersöka mig om en timme, så sa min man till henna att nä, gör det nu, det har gått framåt .
Och nu gick det fort. Bm undersöker mig och konstaterar att jag är öppen sju cm, hon vänder sig om för att slänga handskarna och splash vattnet går (det var förmodligen den yttre hinnan som gått innan) Samtidigt känner jag krystvärkar, och huvudet kommer ut. Två värkar till och hela bebisen är ute! Enl journalen går det fyra minuter mellan undersökningen och att han föds. Själv har jag ingen tidsuppfattning alls förutom att det gick fort.
Sen blev det ännu mer dramatiskt, han börjar inte andas och är blå och livlös. Jag är fortfarande hög på lustgasen men hör hur bm ropar till sin kollega skit i Oxytocinet, spring! De klipper navelsträngen och springer ut med honom, maken följer efter och jag blir ensam en kort stund innan en annan bm kommer in. Hon är jättegullig och lugnar mig, säger att det inte är någon fara. Sen öppnar någon dörren och jag hör barnskrik. Det är din bebis säger hon, det går jättebra.
En läkare kommer in och förklarar vad som hänt, vad de gjort och att han mår bra och kommer att klara sig utmärkt. Förlossningen gick för fort och bebisen hängde inte med utan behövde starthjälp som hon kallade det.
Det är egentligen först när min man kommer tillbaka som jag förstår hur allvarligt det var, han är likblek och darrig, han som brukar behålla lugnet i alla situationer. ..
Nu är vi iaf hemma och mår bra, men är fortfarande trötta och tagna. Personalen var helt fantastisk, och trots att förlossningen inte gick som vi tänkt så är vi glada och tacksamma att vi fått en frisk liten kille!
