Att komma över omöjlig kärlek

En fråga eller två till er alla som skriver i denna tråd.

Är det någon av er som tänker på hur er partner mår? Är det någon av er som har dåligt samvete pga att ni gör er partner illa? När jag läser era inlägg så slås jag av hur ego ni alla låter - Åh, det är så svårt, jag har så mycket känslor, han vill inte lämna men jag skulle göra det utan att blinka om han ville ha mig...  Men ingenstans nämner någon av er hur er partner mår av att ni är otrogna. 

Det andra som slår mig är att ni inte verkar ha någon stolthet i kroppen. Era älskare vill inte ha er! De vill ha sin familj och hustru OCH en älskarinna på sidan om. De älskar inte er! Läs igenom vad ni alla skrivit! Ingen av er berättar om ett" lyckligt" avslut - i samtliga fall har älskaren valt sin familj, Och det enda som kommer ut är en massa brustna hjärtan och relationer. 
 
Flera av er nämner att det var omöjligt att lappa ihop förhållandet efter att otroheten avslöjades eller när älskaren valde bort er för familjen.  Ja, det är väl ganska klart varför när man läser vad som skrivs - ingen verkar ha varit intresserade av att satsa på sin partner. Ingen verkar älska sin partner. Så varför inte lämna innan otroheten blir ett faktum. Är det ensamheten som skrämmer. Möjligheten att älskaren inte kommer att välja en? 

Många av er säger också att ert förhållande inte var bra redan när otroheten avslöjades - är det en ursäkt för att rättfärdiga att ni valde att vara otrogna? Varför försöker man inte jobba på sitt förhållande - om det nu inte är bra - istället för att tillåta sig att få känslor för någon annan och vara otrogen. Det är så enkelt att säga att passionen drabbade mig - som om man inte har något ansvar för sina känslor och handlingar och bara dras med. 

Ledsen om jag ställer obehagliga frågor men jag kan inte förstå att man gör detta val! Att man medvetet väljer att såra en massa människor (inklusive sig själv) istället för att se sanningen i vitögat och tar itu med sin situation.

Måste bara svara i denna tråd, även om det är obehagligt för er "andra kvinnor" att en bedragen fru blandar sig i. Jag citerar ovan, men svarar rent allmänt till alla ni som försöker komma över er förbjudna kärlek. Det kanske inte kommer hjälpa er, men att få höra lite ur verkligheten, kanske kan få er att nyktra till och ta tag i er egen lycka.

För det första, ni har ingen aning om vad han hade för sig hemma under tiden ni hade en relation. Han kanske försökte hitta tillbaka till frun länge. Jag lovar att det inte kom plötsligt för honom att det var frun han ville ha. Det är väl självklart att det inte var från den ena dagen till den andra, så funkar väl ingen när man har dessa känslomässiga kriser. Det tar tid att bearbeta sina känslor och reda ut vad man vill. Sen är det såklart inte schysst att han ljuger för er under tiden, men jag vet inte vad ni förväntar er heller eftersom relationen från början bygger på svek, lögner och dåligt samvete.

För det andra, DET ÄR NÅT SMUTSIGT OCH FULT, det ni ägnat er åt. Jag vet att förälskelsen blir som en drog som ni blir beroende av, och mår bra av tillfälligt. Men det spelar ingen roll hur ni vrider och vänder på det och försöker rättfärdiga en relation med en gift man. Det gör så otroligt mycket skada om det kommer fram. Det går inte att föreställa sig smärtan och hur det påverkar hela ens liv och inre, om man inte blivit bedragen själv.

I mitt fall hade jag och min man det dåligt ett tag med för lite närhet, vi var mer som kompisar. Istället för att prata med mig inledde han en nät/telefon-relation i åtta månader, de hade dock aldrig sex irl. När vi tillslut började prata om det vaknade vi verkligen till liv och insåg att vi fortfarande hade känslor kvar för varann. Men då hade han i stort sett redan planerat med sin sidorelation att de skulle starta ett nytt liv tillsammans. Det blev då en väldigt jobbig situation för oss då vi inte visste vad vi skulle göra. Han var förälskad i henne och levde i den bubblan, samtidigt fanns plötsligt ett hopp om att hitta tillbaka till mig. Eftersom våra känslor bara gått i ide och släpptes fram igen, kunde han efter några jobbiga månader bryta med henne. Men för henne vart det ju från den ena dagen till den andra och hon hade väldigt svårt att släppa honom och fortsatte skicka bilder och meddelanden. Jag har gått från att hata henne till att tycka synd om henne insåg jag just.

Nu kanske jag inte är rätt person att svara, eftersom jag och min "älskare" fortfarande har en relation, den har pågått i nio månader och blir bara mer och mer intensiv. Precis som för er (TS) så är det svårt att bryta helt eftersom vi bor grannar. Det är så konstigt. Jag är kär i min "älskare" (sätter citat-tecken eftersom vi väl inte helt har legat med varandra, men vi är fysiska ofta med varandra. Kan räcka att vi nuddar varandras händer, att stå nära osv). MEN jag älskar min man.

Vi har försökt bryta många gånger men vi trillar dit igen. Jag tycker det är så konstigt att min man inte märker någonting. Eller så kanske han visst märker något, men han håller tyst. Jag vet inte. Ibland får jag för mig att min man träffat någon annan, vilket skulle vara värsta katastrofen för min del. Motsägelsefullt, javisst, jag vet.... Men det finns ingen logik i det här. Känns snarare som ett missbruk. Nu har det gått så långt att jag inte ens vill tänka tanken att vara helt utan min älskare. Visst kan jag tänka mig att vi inte skulle ha någon fysisk relation längre, men jag vill  liksom inte att han skall försvinna ur mitt liv. Jag vet inte vad han känner för mig, men egentligen spelar det ingen roll.... Jag är mer livrädd för vad jag själv känner. Det som från början var lite spänning och guldkant (och attraktion) har eskalerat till något som är bortom all kontroll.

Det är så lätt för någon som inte varit i situationen att bara säga att man skall bryta.

Trösten mitt i allt elände är att både jag och älskaren är helt säkra på att vi vill leva kvar i våra äktenskap (frågan är väl om hans fru och min man skulle vilja det om det visste vad som pågår).

Just det här  med att vi är grannar blir ju lite skumt också, eftersom han och min man pratar en del samt att jag och älskarens fru pratar en del.

Skulle vara intressant att höra om vad någon Poly-människa tycker om det här....

Byt jobb om du kan.
Varje gång du kommer på dig själv med att tänka på honom så måste du sätta stopp eller åtminstone rikta tankarna mot väldigt ofördelaktiga saker  (de behöver inte ens vara verklighetsförankrade) så att du äcklas av honom.
Investera MYCKET tid i ditt förhållande. Gör romantiska saker och locka fram det som ni hade från början. Ju mer du trivs desto mer överflödig blir den andre.