BF Mars 2014

Frågetecknen är visst mina smilisar jag har på min telefon! :)

Man väntar nog med att säga något till både nära och kära tills man e i v 13-14 så man kan känna sig extra säker att livet stannar.

Jag är i 5+0 och har berättat för väldigt många. Vi åker till mina föräldrar på onsdag och då kommer vi berätta för de med. Min son är 1,5 och fattar inget såklart Men när jag börjar krypa upp mot vecka 25 (eller tidigare om jag blir inlagd eller så) kommer vi nog berätta för honom att det bor en bebis i mammas mage.

Man får berätta precis när man vill. Men jag är av den åsikten att berätta innan vecka 12. Visst minskar missfallsrisken, men den är inte borta. Jag födde tex mina tvillingar i vecka 21+0. Även om man får ett missfall innan vecka 12 kan det vara en stor sorg och då kanske det kan vara skönt att ha berättat för några som kan stötta en. Det är svårare för folk att förstå sorgen över ett missfall om de inte vetat om graviditeten.

Jag lider med er som har börjat kräkas. Själv känner jag mig fortfarande väldigt ogravid. Småkänningar bara. Skönt!  

Jättetråkigt att höra Hallonet! Styrkekramar till er!

Jag har berättat för de närmaste också, men inte för sonen. Eftersom jag skulle ha berättat om ett missfall så är det klart att de närmaste ska veta att jag är gravid. Uppenbart också att jag alltid kör hädanefter! ;)

Håller med dej där :)
Får jag fråga vad som hände med tvillingarna? fick du missfall?
Du behöver inte svara om du inte vill :).

Vad tråkigt Hallonet. Lycka till i framtiden.

Det är bara att fråga på! Att berätta har varit mitt sätt att bearbeta  

Enligt vården har jag fått missfall eftersom de föddes innan vecka 22+0 vilket är gränsen för att lagligt kallas barn. Men det är mina barn. Vi vet inte varför de föddes för tidigt. Jag åkte in på kvällen eftersom jag misstänkte att allt inte stod rätt till och mycket riktigt, jag var redan öppen. Man försökte stoppa förlossningen men de föddes dagen efter. En fruktansvärd förlossning där två perfekta små barn på 26 cm och ca 400 gram dör på mitt bröst. När jag blev gravid igen blev jag akut inlagd i vecka 22+3 eftersom kroppen höll på att förbereda sig för förlossning igen. Men eftersom man upptäckte det i tid fick man stopp på det och jag var sängliggande resten av graviditeten. Troligtvis kommer den här graviditeten också att krångla vilket kommer bli fruktansvärt jobbigt psykiskt. Men än så länge lever jag i känslomässig förnekelse (troligtvis en kroppslig försvarsmekanism) och har det fint. Men jag funderar mycket på det praktiska kring att ev bli sängliggande och ha en 1,5-åring här hemma.

Vi har bara berättat för några få.. Jag har några tjejkompisar som har vetat om att vi har försökt, så de fick veta nästan direkt efter att vi plussade (de visste ju vilken dag jag hade bim, skulle inte kunnat hålla det hemligt speciellt länge oavsett ;))

Våra familjer vill vi dock vänta med att berätta för då alla närmaste släktingar är såna skvallerkärringar ;) kanske till vecka 13 hade vi tänkt, om inte någon lyckas gissa innan dess!

oxå i v 5