Jag och min kille väntar vårt första barn 2 mars (min födelsedag). Jag är 17 år nu och han är 18 och fyller 19 i mars nästa år. Trots den unga åldern så har vi enormt mycket stöd och mamma kommer finnas och hjälpa till med det praktiska. Vi kommer t.o.m slippa gå på socialbidrag eller låta någon familjemedlem betala för oss!
Ser fram emot detta då jag länge velat ha barn egentligen. Fick mf för ett år sedan, men den här gången ska det gå bra!
Menade att mamma kommer hjälpa till med det praktiska som att hjälpa till att få tag i lägenhet till oss och vara borgenär (då det tydligen kommer behövas för vår del). Nu bor jag hos min pappa ute på landet och killen är skriven hos sin mamma 2-3 mil bort (under sommaren har han dock varit hos mig hela tiden)
v 8+1 idag, börjat bli riktigt orolig för MA... Jag har inte haft en enda blödning eller något men oron är så stor att jag bara vill gråta och ta ut all sorg osv redan nu. Jag har haft ett mf innan i v 9+4. men visst, då kände jag knappt något av graviditeten om man jämför med symptomen jag har nu.. Men är så rädd ändå. Jag vet inte vad jag ska göra, jag kommer ju inte få göra något ul förän v17-18. Hur ska jag klara att vänta i två månader?! :o Vill bara ha svar nu... Någon mer som är väldigt orolig?
Gick in i v10 (9+0) idag och har fått magkatarr för andra gången nu. Omeprazolen funkade så länge jag tog den men så fort jag slutade så kom det tillbaka. Samtidigt håller illamåendet i sig. Flera gånger har jag legat böjd i sängen och nästan skrikit "Jag orkar inte mer, jag vill inte", så smärtan är stor ibland...
Så, nu blir det väl bara värre..
Har mått illa sedan mitten av juni och det har bara ökat. De senaste dagarna har jag varit nära på att spy flera gånger och i natt fick jag springa på toa och spy. Vaknade ganska nyss och kände hur min mage försökte trycka upp sitt innehåll igen, klarade dock att hålla emot. J
ag kan inte ta omeprazolen som jag tar mot magkatarren då jag sedan innan mår illa av att ta tabletter (jag har en gång spytt av det innan). Jag vet inte vad jag ska göra för jag har verkligen haft svårt att få i mig mat det senaste och nu är det värre. Jag får sån ångest för att jag kanske inte får i mig allt jag behöver för att bebis ska må bra... Samtidigt kommer jag nu få ligga med magsmärtor från magkatarren och må skit.
Jag kan inte ens få i mig folsyran längre så vet inte hur jag skulle få i mig något mot illamåendet heller. Ska ringa bm och prata med henne senare idag och se vad hon säger, men blir det inte bättre får det bli akuten då jag verkligen måste få hjälp med magkatarren och få i mig näring.. Det senaste har jag inte fått i mig mycket alls och det får mig att känna mig så dålig och dum. Jag vill inte skada bebis.. Samtidigt tycker pappa och killen att det är mitt fel och att jag borde ta mer ansvar för maten osv, men det går inte när jag nästan spyr bara av tanken på det..
Efter den förra graviditeten (som dock slutade i missfall) så trodde jag aldrig att jag skulle må så här kasst..
Idag har jag gått lika långt som jag gjorde i förra graviditeten då jag fick missfall (v9+4) och illamåendet och alla symptom är kvar.. Kände förut när jag satt på toaletten att det gjorde lite ont där livmodern är, när jag sedan torkade mig märkte jag att jag hade rosablandade flytningar.. Nu börjar jag få lite smått panik då jag inte blött något innan nu och att jag samtidigt har lite ont då och då... Det var absolut inte mycket färg så, det var som en vanlig flytning med lite ljusrosa färg här och var... Någon som varit med om detta?
Symptomen är ju fortfarande kvar ändå... Vill så gärna få höra från någon läkare eller något att allt är bra osv, men i min värld känns det lite väl overkligt.. Vill verkligen inte gå igenom ett missfall igen...!
. 
Är i v11 (10+3) idag. Ringde BM nästan direkt när jag vaknade och bad om råd osv med tanke på mitt illamående. Jag har mått illa länge nu, det började redan innan jag skulle haft min mens. Men det har nu bara blivit värre och förra veckan spydde jag för första gången. Sedan dess har jag bara spytt tre gånger, men är riktigt nära flera gånger per dag. Jag mår skit och är helt slut. BM pratade om åksjukeband som jag ska testa nu över helgen och om det inte blir bättre så får jag väl åka in till sjukhuset och läggas in. Inte för att jag spyr speciellt mycket, men jag är lite underviktig sedan innan och haft blodbrist innan och kan inte få i mig så mycket näring som det är nu...
Har också haft ätstörning när jag var yngre och sedan dess har jag inte ätit så mycket, kanske en eller två gånger på en dag. Tankarna har dock försvunnit. Maten är bara jobbig, och nu har det blivit jobbigare att få i sig.
Jag har aldrig någonsin innan mått så här, och jag förlitar mig på min kille som hjälper mig laga mat och servera då jag själv nästan bara ligger i sängen utslagen och illamående. Sen när hans skola börjar igen blir jag ensam hemma och måste fixa det själv och som jag mår nu så känns det totalt omöjligt.. Jag orkar verkligen inte med det här mer. Jag vill inte vara den som klagar, jag går gärna igenom det här för ett litet barn, men samtidigt är jag inte helt övertygad om att jag ens har något i mig (trots symptomen och att magen nu börjat växa mer).
Någon mer som är ungefär i samma sits?
Oron finns ju där ändå.. Jag berättade för mormor och morfar om mina symptom och morfar började prata om tvillingar bl.a 
Varken mamma eller mormor mådde väl så här dåligt under sina graviditeter och sen har vi ju tvillingar i släkten, fast det är lite väl långt bort. Mormors pappa (som fortfarande lever) är tvilling, enäggstvilling faktiskt. Men om man ska lyssna på alla såna forskare så skulle det isf varit mamma som fått tvillingar. Själv så tänker man ju tanken ibland att det kanske är mer än en också, men tänker också att mycket illamående och symptom inte behöver tyda på en tvillinggraviditet. Ibland tror jag ju inte ens att jag har ens ett foster i mig.
Den 19e augusti går jag in i v13(12+0) och om jag tar mig så långt så ska jag och killen köpa något litet till bebis för att det ska kännas lite verkligare och för att jag ska få se lite mer vad jag kämpar för och vad jag mått så dåligt för. Det blir ju inget ul förän rul, vilket känns jättelångt fram.