Första barnet - BF Mars 2014

Blev inlagd på antenatalavdelningen för hög uvi, läkaren som gjorde ul på mina njurar och på bebis skrämde livet ur mig... Jag hade berättat allt redan men han verkade inte tro att jag inte haft värkar eller att vattnet inte hade gått samtidigt som han hade ultraljudsbilden framför sig så jag trodde ju det värsta... Men sen sa han att det bara var mina njurar och att jag skulle få antibiotika intravenöst. Så jag är fortfarande inskriven men fick åka hem ikväll för att sedan komma tillbaka imorgon klockan sju... Har fortfarande ont, men det har blivit lite bättre ändå.

Jag kanske bara inbillar mig men jag funderar lite på om inte slemmisen börjat släppa... Förlåt för infon men igår när jag satt i badet kom det ut något, såg ljusgult och slemmigt ut.. :s Men då tänkte jag inte så mycket på det, tänkte att det kanske bara var något annat. Men sen ikväll när jag torkade mig fick jag nästan som snor på pappret, ljusgult (nästan genomskinligt) i en slemklump.

Är inte så orolig för att förlossningen ska starta, jag tror att det finns tid för kroppen att bygga upp slemmisen lite mer så att det dröjer. Men jag är ju lite fundersam ändå över om det var slemproppen eller vad annars det kunnat vara. Det har inte varit något liknande innan under graviditeten...

Har inte pratat med förlossningen, så länge jag inte känner någon större skillnad i kroppen så tror jag att bebis väntar med att komma. Jag har ju tagit lite bisolvon nu när jag varit dunderförkyld och jag har fått för mig att det kan lösa upp lite varstans, så kanske därför? Jag har ju även haft lite problem det senaste med njurbäckeninflammation osv och legat inne på BB, haft lite sammandragningar till och från men nu är det länge sedan jag hade en sammandragning som gjorde ont.
Ska till spec.mödravården 14 januari, någon som går/varit där? 

Är i vecka 30+6 och har gått upp exakt 11 kilo sedan inskrivningen i vecka 12, gick upp ett kilo i veckan under en period och blev lite orolig för hur det skulle sluta men nu går det väldigt långsamt uppåt vilket är bra tror jag. Den perfekta viktuppgången för mig under graviditeten är väl ca 15 kilo så får se vad det slutar på sedan :)

Jag och killen har olika efternamn. Jag har två (typ). Pappas efternamn har jag alltid haft och när mamma och pappa gick isär fick jag mammas efternamn som ett andranamn.

Om jag skulle välja på mina två efternamn skulle det bli pappas, bara det att killens efternamn också slutar på samma (qvist) så att lillen ska heta Maximilian Rundqvist Kjellqvist funkar tyvärr inte så trots att jag vill ha samma efternamn som bebisen så kommer han få ta sin pappas efternamn och så hoppas vi på att ekonomin finns för att vi ska kunna gifta oss i sommar och ta hans namn.

Jag vet inte varför, men det känns bättre att ha samma efternamn som sitt barn... Så att alla vet att man hör ihop, hehe... Finns det fler som känner så eller är jag bara löjlig?

Oj, det finns olika sätt att "lösa det" ändå... Jag är ju inte myndig än, blir det 2 mars så att vi skulle gifta oss hade inte gått innan bebisen kommit ändå.

Vet någon om man kan ge barnet ett gammalt släktnamn istället? Jag funderar ju på att byta till min mammas morfars efternamn själv, oavsett om jag och killen gifter oss eller inte... Kan man göra så?

Förlåt, men jag måste verkligen få klaga lite...

Min hälsa är urkass just nu... Jag fick ju njurbäckeninflammation (ont på höger sida) för andra gången under graviditeten direkt efter jul. Så fort jag blev av med det blev jag dunderförkyld. Och när förkylningen börjar släppa så har jag börjat få ont på vänster sida. Om det blir njurbäckeninflammation igen vet jag fan inte vad jag gör, då lär dem få sätta igång förlossningen så fort de tycker att chanserna är stora för att bebis ska klara sig riktigt bra och må bra. Jag orkar seriöst inte mer smärta och besvär, det borde väl för fan räcka med att vara höggravid?!

Jag orkar ingenting just nu, har även järnbrist (ligger under 90) och vill helst sova hela dagarna. Otroligt känslig har jag blivit också. Ont i revbenen/bröstkorgen och känner igen mig i mycket av det ni skrivit om, bara det att jag inte orkat skriva eller svara.

Och jag har ju en sådan "tur" att jag inte har något jobb eller annat heltidsgöra så att jag kan ju faktiskt gå hemma mycket, men ändå är jag helt slut. Känns så fel att klaga när jag läser om hur vissa av er andra har det.. Men det är jobbigt med min fysiska ohälsa och samtidigt har jag ju nästan precis flyttat hemifrån, är väldigt ung och vill bara ha lugn och ro och kunna förbereda mig inför bebisens ankomst ordentligt. Det blir väl kanske inte lättare sedan med en bebis, men då slipper jag nog förhoppningsvis det som är jobbigt i kroppen nu.