Första barnet - BF Mars 2014

Jag har börjat oroa mig lite över min vikt och hälsa. Jag kanske bara är löjlig och inbillar mig en massa men läser man på om t.ex havandeskapsförgiftning så stämmer alla symptom osv på mig förutom just högt blodtryck. Jag har ju även äggvita i urinen. Blodtrycket har ökat lite under den senaste tiden men eftersom det innan var väldigt lågt så räknas det nu som normalt. 

Det med vikten skrämmer mig då jag inte ätit mer/annorlunda än vad jag gjort innan, har kämpat med att få i mig det jag behöver liksom. Ändå hade jag gått upp 6 kilo på två veckor när jag var hos BM sist! Kollade lite på nätet där jag hittade en text:

Viktuppgång i snitt under graviditeten
Av praktiska skäl indelar man graviditeten i 1:a, 2:a och 3:e trimestern (tredjedelen).
» 1:a trimestern är de första 12 veckorna. Då är det rimligt att gå upp 1-2 kilo. 
» 2:a trimestern är mellan vecka 12 och 28. Då är det rimligt att gå upp 300-400 gram per vecka. 
» 3:e trimestern är från 28:e till 40:e veckan. Då är det bra att gå upp mindre än 3 kilo och mer än 1 kilo per månad.

Länken: www.niomanader.se/vikten/

Jag bara skrattade lite smått förtvivlat och sa "jaha, mindre än 3 kilo per månad... Jag gick upp det dubbla på TVÅ VECKOR!". 

Börjar även kännas riktigt jobbigt nu, har hjärtklappning, ont vid rumpan, ont i ryggen, utmattad och orkeslös (jobbigt att bara fixa mat till mig själv...), huvudvärk, kramp, ont i fötter, ont i magen, problem med njurarna, lågt HB, skakig och yr, ont vid revbenet på ena sidan som en brännande/ilande smärta, starka och täta förvärkar (endast i perioder), svullen, sjukdomskänsla, ångest och panikångestkänslor, klåda, sömnproblem, kallsvettas, andfådd bara av att prata, illamående och även flimmer/glitter för ögonen ibland...

Känns som att jag bara klagar och att det är så för alla den sista tiden, men jag funkar knappt i vardagen längre på grund av allt. Tror ni man kan kräva att bli igångsatt i vecka 37+0? 

Vill så gärna säga att det är ganska skönt att det finns någon som förstår osv, men samtidigt önskar man ju ingen det här. Hehe... 

Jo, jag har ju även andra ögon på mig som stressar och pressar då alla andra verkar tro att jag mår ganska bra.. Så jag blir näst intill tvingad utifrån att ta hand om alla sysslor i hemmet osv, när jag knappt orkar fixa frukost längre. Men jag har min pojkvän hos mig som hjälper till, det är ju så svårt när man oftast inte är på humör att visa tacksamhet och uppskattning, men vi gör så gott vi kan.

Jag har just nu kontakt med en psykolog som hjälper mig att samla tankarna och känslorna inför att bli mamma, jag tycker att jag kan ta upp det mesta med henne och att hon förstår och försöker minska stressen till skillnad från alla andra som pressar mig.

Tack, detsamma! Hoppas bebisarna bestämmer sig för att komma ut snart så att vi förhoppningsvis kan få må lite bättre fysiskt. Kram!

Jo, jag ska nog skriva ner det och ta med mig till läkaren som jag ska träffa på tisdag. Ska ha mamma och killen med mig då också som vet hur jobbigt jag har det så dom kan nog hjälpa mig att få dem att förstå också. Jag hoppas att jag kan få gå därifrån sedan och känna mig trygg och nöjd med mötet. Jag var hos BM i tisdags senast och ska tillbaka först nästa tisdag (25 februari), men ska se hur mycket läkaren kan göra först och främst. För det är ju ändå i slutändan han som tar alla beslut.

Okey, ger mig lite hopp iaf. Beror väl mycket på vad man har för läkare också, men jag hoppas på att min läkare kan förstå ordentligt. Jag har ju haft njurbäckeninflammation två gånger under graviditeten nu och han har haft kontakt med mig sedan den andra gången och vet lite hur jag mått fysiskt, men långt ifrån allt.

I vecka 37+0 är bebisen fullgången egentligen så då borde det väl inte krävas så mycket tycker man... De överväger ju såklart vad som är bäst för både mamman och barnet men jag tycker att det är viktigare att mamman kan må bra och klara av vardagen och minska större risker under graviditeten än att bebisen ska få lägga på sig lite mer vikt.. Jag kanske är dum som tänker så... Men mitt mående kan ju även bli en risk för bebisen i magen

Om jag känner det då, att jag inte kan vara gravid längre så kommer det antagligen bli ett snitt. Men det är upp till mig och hur jag känner då. Helst vill jag iaf testa på en vanlig förlossning till att börja med som jag känner nu, så jag hoppas förvärkarna jag känner till och från mjukar upp tappen lite så att det går att bli igångsatt den 5e.

flowers: Usch, vad hemskt och jobbigt det låter... Jag har själv vissa krav på mig från soc eftersom jag är så ung och jag vet hur stor press det sätter på en. Och jag kan tänka mig att samtidigt som du älskar pappan och vill och behöver ha honom där så blir man väldigt frustrerad och arg emellanåt när läget är som det är? Tror du att han kommer kunna stå emot sin mammas åsikter och hot? Hoppas det löser sig fort och att du kan få känna dig lugn.

Ja :) Känner du dig nöjd och trygg med det ni kom överens om hos läkaren? Har ni fått ett datum för att komma in?

Förstår det... Det kan vara mina hormoner just nu men jag känner att man nästan bara får lust att försöka "banka in vett i skallen" på såna personer som beter sig så som din killes mamma. Så självisk kan man väl inte vara att man kan riskera att barnbarnet tas ifrån sin son för att han hjälper en... Hehe... Hoppas verkligen att hon ändrar sig och att din kille får all stöttning som finns för att säga ifrån.

Jag flyttade ju hemifrån i november, till min första egna lägenhet, jag har även borderline osv och soc har inte riktigt haft koll på hur det gått för mig sedan jag flyttade och fick börja klara mig själv. Så nu vill de att jag ska visa dem att jag klarar av allt som behövs för att må bra och ta hand om lillen. Men det stressar rejält nu när jag mår som jag gör och knappt orkar något, men jag får vara öppen och ärlig med det. Ska även få ett intyg av läkaren som kan förklara hur påfrestande det faktiskt är för mig nu i graviditeten.

Det känns skönt att det är så kort tid kvar ändå, hade nästan hoppats på att få bli igångsatt redan på fredag, jag är så trött på att må så här nu... Ja, vi har nog allt förutom en overall, termometer och blöjor tror jag! Har tvättat alla tyger så som kläder, sängkläder osv så allt är klart inför hans hemkomst. Har även packat BB-väskan.

Vilket datum kommer eran lilla prins? :)

Okey, spännande! När var du annars beräknad?

Tack :) Ja, jag har kontakt med en psykolog på BVC just nu som kommer på hembesök då jag inte orkar gå dit, känns jätte bra faktiskt.

Okey, men de verkar ändå lyssna på dig och så? 

Det bästa med att gå igenom en vanlig förlossning är ju det att när bebisen är ute så är det värsta över, till skillnad från ks då det värsta börjar nästan med smärta osv. Det blir säkert bra, bara du känner dig trygg och att du blir nöjd med förlossningen. Det är ju det bästa, att man får en frisk bebis och att alla mår bra efter och är nöjda.

Men det låter ju bra :) Målet med en förlossningsplan är att förlossningen ska bli så bra som möjligt och jag tror att de då har sina krav på sig. Läkaren sade till mig att jag inte ska gå igenom en jobbig förlossning, och om det skulle börja bli jobbigt så skulle de avsluta med ett snitt t.ex. Det beror ju på vad man själv känner och kommer överens med dem om när man sätter ihop planen. Men då kommer det säkert bli jätte bra för dig iaf. Skönt att höra! :) 

Nu är det säkert att jag kommer bli igångsatt på onsdag, även om tappen inte skulle vara tillräckligt mogen så skulle de ändå sätta igång förlossningen så om en vecka är lillen ute! Känns som en så stor lättnad att veta att det max är en vecka kvar tills jag slipper vara gravid och har lillen på bröstet.

Igår bad jag killen att känna om jag var mjuk och öppen, han fick lätt in ett finger och vi bestämde oss för att göra en hinnsvepning (7issa kaanske tycker vi är idioter). Idag giick slemproppen när jag precis lagt mig i badet. Det var inte svårt att missa att det var slemmisen, haha, usch! Jag var osäker på om även vattnet hade gått, var ju svårt att avgöra i badet.. Men det har inte runnit något nu efter att jag gick upp. Dock så busar bebis ordentligt i magen nu och jag har sammandragningar och ont. Ska in för igångsättning imorgon, hoppas det kommer igång innan. Kommer inte kunna sova i natt, haha.

Oj, jag har nog missat lite nu när jag varit borta ett tag! Tänkte uppdatera lite.. Jag blev igångsatt i onsdags, slutade i snitt på natten där. Så 6 mars 00:37 tittade vår Maximilian ut. Han vägde 3600 g och var 50 cm. Kom hem från BB idag.

Tack :) jag öppnades inte mer än 4 cm på flera timmar trots mer än 7 värkar på 10 minuter. EDAn tog inte och tillslut låg jag bara och grät hysteriskt för att jag var så trött, arg och hade så ont. De fortsatte ju att höja det värkdrivande droppet också. Det visade sig sedan att han låg med ryggen in och ansiktet utåt och att det antagligen hade slutat i snitt senare ändå om jag inte hade bett om det innan. Annars önskar jag nu i efterhand att jag hade klarat det utan snitt.. Men med facit i hand så var det bäst som det blev :) nu ligger jag här hemma i sängen med min son precis bredvid som ligger och drömmer. Obeskrivlig känsla

Fick en sån kateter tio över två på eftermiddagen och sex timmar senare åkte den ut, då var jag öppen fyra cm. Efter det hände inget. Hur går det för dig nu? :)

Fick en sån kateter tio över två på eftermiddagen och sex timmar senare åkte den ut, då var jag öppen fyra cm. Efter det hände inget. Hur går det för dig nu? :)

Okej, vad tråkigt att få vänta ännu längre... Men det är ju ändå bäst att vara tillräckligt mogen när man blir igångsatt, annars kan det ju ta evigheter. Får hoppas att det hänt något till på måndag! :)

Han låg med ryggen mot min rygg, kommer inte ihåg vad det kallas men... Det hade iaf tagit lång tid att få ut honom, om det ens hade gått. Hade nog slutat i snitt ändå. Jag begärde snitt klockan tolv på natten och eftersom läkaren skrivit i journalen att jag skulle snittas om jag ville så fick de göra det när jag bad om det.

Kan någon vara snäll och lägga till mig i fb-gruppen? Sia Rundqvist heter jag på fb.