Första barnet - BF Mars 2014

marsbarn.blo.gg

Bra att du tog upp det, vill också gärna läsa lite gravidbloggar! :)

Jag har haft längtan efter barn väldigt länge, sedan jag var 12 eller något (men var såklart smart nog att skydda mig och vänta sedan ändå när jag började med sex).
Vi fick en obeskrivligt bra känsla när vi satt där med plusset och oron för missfall och alla möjliga komplikationer har varit stor under hela graviditeten nu. Jag har mått ganska dåligt både fysiskt och psykiskt under graviditeten men först nu börjar det bli tyngre och jobbigare.

Jag har flera gånger storlipat för absolut ingenting och i lördags natt blev jag så ledsen och förbannad. Kände mig så hjälplös att jag vände min ilska mot bebis. Såklart gjorde jag inget men det var väldigt läskigt att känna all lycka och kärlek för barnet bara förvandlas till förakt på bara några minuter. Jag skäms över att jag kände så, vet inte alls hur jag kunde bli så arg på bebis som ingenting gjort... Inte likt mig alls..

Jag har också blivit extremt mycket tröttare nu det senaste och vill bara att graviditeten ska vara över. Ibland önskar jag att förlossningen kunde starta innan vecka 30 (hemsk tanke). Är så rädd för att gå över BF sedan, det är riktigt ångestframkallande... Jag hoppas verkligen på att kunna tjata mig till att bli igångsatt precis efter min födelsedag då jag har gått mer än 37 hela veckor, men det känns så hopplöst... Man känner sig så liten och som att ingen lyssnar. Men jag har sagt det till min BM nu att om jag går över tiden sedan får dom lägga in mig på psyket tills förlossningen startar. Jag vill verkligen inte känna och tänka så, jag vill ju kunna njuta av att vara gravid! Men jag mår inte så bra för tillfället...

Jag ska in och prata med en psykolog imorgon så får prata med henne och se vad hon tycker. Det var BM som hjälpte mig att få börja prata med henne från första början, för flera veckor sedan. Får se om hon kan hjälpa mig eller om jag får ringa BM imorgon. Jag skäms över hur jag känner... Innan var jag förbannad på de som sade att de inte tyckte om eller som t.o.m hatade sitt barn i magen och trodde aldrig att jag skulle känna så.. Jag vet att den lille förtjänar all kärlek men just nu känns det väldigt svårt att älska honom, eller ens tycka om honom... Vill bara att han ska komma ut nu (inte pga längtan) men jag skäms så för att tänka så...
Jag tror att det är så de flesta tänker om graviditet, det talas ju inte så högt om allt det jobbiga och HUR jobbigt det verkligen är. Jag blev chockad kan jag ju säga... Men det skrämmer mig att jag ibland t.o.m kan tänka att "barnet ska ut innan vecka 30 (helst nu) och att jag inte bryr mig om det klarar sig eller inte". Jag känner inte så jämt, men ibland och det är läskigt för det är absolut inte jag.. Jag älskar mitt barn egentligen tror och hoppas jag, men det senaste har jag inte känt annat än förakt och i bästa fall då och då accepterande...

Jag förstår hur du känner... Själv har jag diagnosen borderline och har kämpat hela livet. Vad jag förstått så har du haft det kämpigt länge också? Det positiva med att må så dåligt är att om man lyckas ta sig ur det så blir man så mycket starkare.
Jag hoppas verkligen att det löser sig och att du kan få må bra och slippa den jobbiga ångesten och självmordstankarna oavsett vad som händer. Som några andra skrivit så har du stöd här i tråden.

Ja, får se om jag kan få någon hjälp. Jag har ända sedan jag var fem-sex år pratat med psykologer/kuratorer och många gånger har de gjort utredningar men aldrig hjälpt mig att må bättre.

Nu ska jag påbörja en behandling om några veckor också (en ganska krävande behandling) för borderline. Själva behandlingen räknas som ett halvtidsjobb trots att man bara är där max fyra timmar i veckan och de ser inte att det funkar att gå i skolan samtidigt som behandlingen heller så att jag då ska ta hand om ett barn och samtidigt fixa behandlingen blir nog tufft, men jag måste iaf försöka då det verkligen behövs för att få det så bra som möjligt och för att jag ska kunna ge bebis en så bra uppväxt som möjligt..

Var hos BM idag. Mätte magen till 24 cm, "möjligtvis 25 cm". Är enligt rul i vecka 24 (23+3) men enligt egen beräkning (och mycket mer "logik") i vecka 26 (25+0).

Enligt rul så började jag känna av graviditeten 4 dagar INNAN befruktning och plussade innan v 4+0. Enligt min egna räkning började jag känna av graviditeten ca en vecka efter befruktning. Har gjort två ultraljud som man mätte bebisen på och det skiljer 6 dagar på dem...

Jag tror iaf att jag är beräknad till 2 mars och att bebis tittar ut runt 13e mars ist (som jag enl. rul är beräknad till). Annars ligger jag en bra bit över i "normalkurvan" med magmåtten just nu bl.a..

Jag mår sådär, känns tungt och har ont. Men har det bättre med känslorna nu faktiskt. Jag längtar bara nu, men vem gör inte det när man är gravid? 
Hur mår du nu då?  

Jag och killen har haft det sådär med sexlivet under graviditeten men den senaste veckan har vi hunnit med minst fem gånger. Vi har bestämt att inte sätta press på varandra utan händer det så händer det och om det inte känns bra så slutar vi.
Vi gjorde det till en lite roligare grej i söndags, vi hade lite förspel och han kramade om mina bröst när jag satt över honom. Då sa jag till honom att han fick akta så att han inte mjölkade mig och i samma sekund så rynkar han pannan och visar handen som var kladdig med bröstmjölk. Därefter kunde vi inte sluta skratta och lade oss sedan istället och såg på en film.
Min lust går fram och tillbaka, men han skulle gå med på att ha sex mitt i natten om jag ville det, även om han skulle upp tidigt sedan, så han har inte tappat lusten iaf.

Härligt!
Det jag ser som ganska viktigt att ha klart innan är väl att man tvättat alla bebiskläder och sängkläder osv, det orkar/vill man nog inte göra direkt när bebisen kommit hem. Man kan ju också bara köpa saker och montera och ställa i ordning senare, om det känns bäst så. Det spelar ju ingen roll när man köper och fixar i ordning allt, bara det finns saker och är enkelt fixat när bebisen är ute så man bara kan få njuta lite i början också. Vad har ni för saker till bebisen nu? :)

Okey :) Men tänk som så att om bebisen kommer innan v 37 kommer den antagligen få ligga inne ett litet tag på sjukhuset och då har ni tid att fixa saker om det fattas något viktigt så det är nog inte så mycket stress på det. Till vecka 37 är det väl bäst om man har saker klart osv iaf. Men om det är leveranstid på saker så kanske man ska planera ut innan så att det levereras i tid. Egentligen behöver man inte så mycket extra till bebisen, i värsta fall kan den sova i sängen med er, man kan byta blöja på en handduk i soffan, sängen eller någon annanstans. Babyskydd kan man väl hyra från BVC?