Första barnet - BF Mars 2014

Oj vilken lång o jobbig historia ni har bakom er. Då måste det kännas extra stort att allt äntligen går vägen :)

Ja det är verkligen enorm lycka för oss. Det har varit en jobbig tid men nu äntligen ser de ut att vända för oss :) och vi kan inte bli mer lyckliga

För oss tog det tre månader - och under dom tre månaderna hann jag bestämma mig för att jag infertil och oduglig som kvinna, och att alla andra i hela världen skulle få barn utom jag! Båda mina vänner som har barn hade ju pratat så mycket om hur de "lyckades på första försöket"

Nu såhär i efterhand förstår jag ju att tre månader är en väldigt osmärtsam process och att jag ska vara glad - Det är inte lätt att vara kvinna!  

För oss så tog det 3 år, en barnlöshetsutredning som inte kunde hitta några fel på oss, 4 IVF behandlingar (provrörsbefruktning) som alla misslyckades utan tillstymmelse till plus, en immunsänkande behandling och sen blev jag spontant gravid.

Har fortfarande jättesvårt att lita på den här graviditeten trots att vi snart är halvvägs. Beror ju säkert lite på att jag har haft blödningar sedan v 11 och har varit sjukskriven med sängläge sedan augusti. Men nu får jag börja röra på mig lite och hoppas på att kunna återgå till jobbet om ett tag : )

Jag slutade med p-piller 2009 på våren. 2010 började vi utredning. Haft 2 missfall tidiga, men skit jobbigt ändå. I maj 2013 var vi på IVF klinik & skulle påbörja sprutbehandling i juli. 1 vecka efter att jag köpt hem nedicin till ett värde av 14.500 kr tog jag ett positivt test. Mensen var 1 dag sen & tänkte testa bara för att. Och det visade ett positivt resultat. Men med extremt låga förväntningar & en rad misslyckanden bakom sig så trodde jag inte på det. Och alla i min närhet var gärna glada & påpekade att jag inte ska ha för stora förhoppningar. Men jag kände att det var annorlunda denna gången. Första veckorna analyserade jag ALLT & var orolig för missfall hela tiden. Nu kan jag bara inte fatta att detta kommer gå. Vi ska få ett barn!! Nu börjar jag tänka & få panik att han ju ska komma UT också. Haha.

Är det inte otroligt att mitt i allt så blir man spontant gravid. Får man fråga anledning till att du fått ligga i sängen? Vilket låter hemskt jobbigt.

Vi har pratat om att skaffa barn sen jag opererade min rygg 2011, men det var först nu i våras, i mars-april som jag slutade med p-piller. Ville vara helt säkert på att ryggen var läkt. Har ju hört att det kan ta tid att bli gravid, så vi var inställda på det. Men det tog bara 3-4 månader och det är väl ganska normalt. :)

Har en arbetskamrat som har kämpat för att bli gravid i 6 år nu, känner så mycket med henne och kände mig nästan dum när jag blev gravid så fort. Men hon är jätteglad för min skull och hade t.o.m gratulerat min mamma till att hon ska bli mormor, när de sprang på varandra. Jag önskar så att hon också ska få sitt efterlängtade barn!

Man kan väl säga att vi blev gravid på minus en månad =P
Vi började prata barn för drygt 1,5 år sen och har väntat på att tiden ska kännas rätt. sen tänkte vi att vi skulle börja försöka i juli-augusti och tog då ut p-staven i slutet av maj för att min kropp skulle få chans att återhämta sig.
Visst så var vi inte jättebra på att skydda oss men jag hade aldrig trott att det skulle "råka" ta på första ägglossningen utan att vi ens försökte pricka in den =) Så i juni, månaden innan vi hade tänkt på att börja försöka var det redan klart.
Känner mig så otroligt lyckligt lottad som lyckades bli gravid så fort!
Har ju aldrig försökt att bli gravid innan och tanken gnagde ju om ifall man var en av dem som inte kan, och hur lång tid det kan ta.
Har en kompis som har försökt i 1,5 år nu och ännu inte lyckats på naturlig väg. dom har precis börjat på utredning.
Hade bara nämnt till henne att vi pratade om att börja försöka i sensommar, så det var riktigt jobbigt att behöva berätta för henne att vi redan hade plussat fast vi inte hade börjat försöka än... hon är självklart jätteglad för vår skull men kan tänka mig vilken käftsmäll det måste vara att hör att det kan gå så fort för vissa när man själv har försökt så länge.

Vi hann aldrig börja försöka. Jag slutade med mina p-piller för att jag mådde dåligt av dem. Vi var slarviga med att skydda oss men var ändå inställda på att det kunde hända. Vi hade tänkt börja försöka efter sommaren. Men slutade med mina piller innan så att kroppen skulle à lite tid på sig att återhämta sig. Men månaden efter så kom det ingen mens, allt var redan klart. Jag blev väldigt chockad och hade svårt att ta in det först. Jag trodde ju inte det kunde gå så fort, hade i alla fall räknat med två månader för kroppen att återhämta sig. Nu känns allt bra och jag längtar tills dagen D :).

Usch många verkar ha en lång historia bakom sig. För oss tog det 8 månader som sagt och det tror jag är ganska normalt även fast det kändes som en evighet :)