LillsmurfanLisa skrev 2014-01-12 20:07:53 följande:
Ja, det är bra att ha vänner för båda barnsnack och andra vänner som det går att prata allt annat med också :P Vad skönt att läsa att du verkar ha fått rätsida på din depression och att du är väl omhändertagen! Jag kan tänka mig att din sambos utlandstjänstgöring kan dra igång en hel del. Jag har fler vänner som varit i Afghanistan, både en och två gånger, och det är speciellt för mig som "bara" är vän. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva med någon som åker iväg.
Min sambo är från stor britannien och deras trupper arbetar väldigt annorlunda mot de svenska. Frågar du mig är deras krigs strategi lite uråldrad - ungefär som så att de väljer ut en patrull som får sticka ut huvudet på en åker - detta för att den bakomliggande patrullen ska se varifrån talibanerna skjuter och kunna besvara elden, man offrar med andra ord några soldater för att ta ner fienden... Änglavakt hade han minst sagt. Sambon är inte så storväxt, så minan han trampade på under sin sista patrull gick inte av för den var inställd på något tyngre, hans team polare bakom honom höll dock inte formationen ordentligt (vilket handlar om hur stort avstånd man ska hålla till framförvarande soldat), den tyngden han utgjorde kombinerat med trycket som nästa soldats tyngd utgjorde det detornetade minan. Det var många timmar som hann gå där vi här hemma inte visste vem i min sambos patrull som var avliden och vilka som var skadade för kommunkationen var så dålig. Vi visste bara att de fått kontakt i det området han skulle ut till samma dag, och att det var tung skottlossning, inte bara handvapen utan även raketer... I fem timmar fick de överlevande i patrullen sitta och bevaka platsen där en av dem mer eller mindre gått upp i rök, detta för att de aldrig lämnar någon efter sig och behövde invänta "rensning teamet". Ingen förstärkning fick de och ingen kom för att ta dem i säkerhet, utan de fick marschera tillbaka i 2 timmar för att nå det huset de använde sig av som bas. I 20 dagar behandlades min sambo för sitt trauma, varpå han förflyttades till ett av de större lägren för vakttjänstgöring istället för patrullering på frontlinjen. Det var dödsannonser på deras webbnät för anhöriga varje dag, många vänner till sambon stupade, så hemska minnen från den tiden. Men man uppskattar livet och vardagen på ett annorlunda sätt efter att ha varit igenom något sådant. Vilket tråkigt inlägg det här blev... Men... Min sambo arbetar nu med något så tråkigt som i kundtjänst för ett motocross företag haha, han cyklar till jobbet på 15 minuter och tycker livet i Sverige är ganska så soft haha. Både han och jag har återhämtat oss nästan 100% så vår/hans historia har ett lyckligt slut :) och nu ska vi ha en liten son om ca 2 månader och han kunde inte vara stoltare!!!
