Första barnet - BF Mars 2014

Zobeideh: Usch vad jobbigt.. Det är ju så att man kan gå och vara orolig och tänka det värsta, men man gör ju det för att man samtidigt tänker att man är gravid.. Kommer man in och får göra ett ul som visar att det inte finns något levande foster så tas ju även graviditeten ifrån en... Men jag vet egentligen inte vad som är värst/bäst, att man är så otroligt orolig en längre tid eller att få det bekräftat och börja bearbeta det ordentligt.
Jag ska ringa bm sen kl 13 och se vad hon har att säga, om hon på något sätt kan lugna mig och fixa en tid för att lyssna på hjärtljuden. Sen får vi se om jag kanske ringer till privatkliniken här i skövde imorgon..

Jag tänker ju att det räcker med att få ett ul nu, och om det ser bra ut vänta till RUL, men jag vet lite i bakhuvudet att oron fortfarande kommer finnas kvar och att jag kanske kommer vilja göra ännu ett ul innan rul. Jag får väl kanske vänta och se om jag börjar blöda eller något och annars göra rul och då få veta hur det ligger till.

Mina tankar skiftar mellan att jag inte har något foster alls i mig till att det kanske är tvillingar (då vi har det i släkten). Båda gör mig orolig men det första alternativet är såklart värst.

Jag vill bara säga till oss alla oroliga själar, STÅ på er.. BM har en tendens att avfärda och vissa kan till och med snäsa åt en.. Sen finns det givetvis de BM som är de trevligaste personer man  kan stöta på...

Jag vet att det är svårt att "lugna ner sig" bara för att någon säger; "Du behöver inte vara orolig"

Jag måste faktiskt erkänna att jag känner ett större lugn av att bara veta att jag inte är ensam med denna oro, symptom och blödningar.
Så tack till er alla som stöttar och tack till er alla som delar med sig!
Då jag endast har en sambo och en pappa att prata så här intima saker med, så kan ni förstå vilken förståelse man fått och hur NICE det är att bara få skriva av sig här

STYRKEKRAMAR TILL ER ALLA!

Måste tyvärr hoppa av denna tråden då jag fick missfall i helgen. Andra missfallet denna sommar och det suger. Men det känns ändå inte lika jobbigt denna gång, då jag misstänkte redan från vecka 7 då jag började blöda att något var på tok. Men man hoppas ju såklart på det bästa! 
Lycka till nu allihopa och njut av att de flesta snart kommit över den magiska gränsen 12 veckor :)