Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Har bara läst ts nu.

Absolut kan man känna sorg över ett missfall i v5, men att jämföra det med att man förlorat ett barn som man lärt känna, det är bara fel i mina ögon!

Jag förlorade mitt barn i v26 och skulle aldrig komma på tanken att jämföra det med vad din arbetskollega går igenom! Aldrig!!

Och när jag tänker efter, så är det snarare det som är änglabarn för mig. Ett dödfött barn eller möjligen om det dör inom något dygn efter förlossningen. Inte ett barn som hann bli 7 månader.
Är det samma sak om min tioårige son blir påkörd och dör, blir han ett änglabarn då? Vad tycker ni?
 

Fånigt att säga att ett tidigt missfall är ett änglabarn, förmodligen var det inte ens ett riktigt foster. Fanns ju en anledning till att det blev missfall....
Själv förlorat ett "barn" i vecka 7 och ett som var en vecka gammal. Jag skulle ALDRIG jämföra dessa två sorger.

Jag kan då verkligen inte förstå hur folk kan tycka att ett missfall (speciellt ett så tidigt ett) kan likställas med att förlora en bebis som levt på egen hand.

Jag hoppas att denna kollega inte säger något sådant till kollegan som förlorat sitt barn.

 

Alla har rätt till sin egen definition av änglabarn, alla har rätt till sin sorg och vi kan inte jämföra sorg.

Om jag ser till mig själv: jag och maken har försökt få barn sedan jag var 35 utan att lyckas. Oddsen ansågs i stort sett obefintliga. Så blir jag gravid när jag precis ska fylla 40. Den lyckan efter 5 års sorg, vanmakt och längtan. I veckan sju får jag ont och opereras akut för utomkvedshavandeskap. Den friska äggledare jag hade kvar togs bort. Med den operationen togs vår dröm om barn för alltid bort, då jag inte längre har någon äggledare och att vi ens fick till ett fungerande ägg var ett totalt mirakel. (Vi är inte aktuella för ivf, adoption etc på grund av orsaker jag inte vill gå in på här.) Jag ser definitivt vår lilla som ett änglabarn. Ett blivande barn är så mycket mer än storleken på fostret, hur långt gången denne är i utvecklingen etc. Ett blivande barn består också av lycka, förhoppningar, längtan, drömmar och kärlek, men också kanske av tidigare förtvivlan och sorg som i vårt fall. Detta är nu fem år sedan och jag gråter fortfarande när jag tänker på honom/henne, vårt barn som aldrig fick födas för att det växte några cm fel. Ingen ska komma och tala om för mig att det inte är mitt änglabarn.

Jämför jag min sorg med den som TS kollega råkat ut för? Absolut inte. Jag skulle heller aldrig säga att jag förstår henne. Det var klantigt av tjejen men vi människor har ett behov av att kunna delge våra erfarenheter, säga att vi förstår och det kan dras in absurdum ibland. Vi har svårt att hantera andras sorg utan vill alltid komma med någon som lindrar oavsett om det är stöd, förståelse eller avledning att tänka på annat. För få av oss har förmågan att säga "jag kan inte säga att jag förstår vad du går igenom för jag har aldrig varit med om det själv, men du får gärna berätta hur du mår, jag lyssnar". Och ingen av oss vet hur den unga tjejens liv sett ut, hur vägen till hennes missfall varit eller hur hon upplever det. Ingen av oss har rätt att döma någon annans upplevelse och sorg.