Gravidtråd för oss som är över 35

Eller är inte säker på att de sa ett halvår, möjligen lite kortare, än har de inte kommit än dock.

Jag såg att Femmis har både diskussionsforum och träffar. Kan vara bra att kolla in, tänkte jag.

Pol - Tack.

Kroken - Varma kramar till dig. Beklagar innerligt sorgen Jag önskar att du hade fått slippa förlora en förälder och uppleva den chock och den sorg det innebär. Jag har just varit i samma situation. En av er här på tråden skrev då några fina ord, som tröstade mig en del och som har följt med mig genom graviditen, begravningen och sorgen. "...din pappa följer graviditeten från himlen."Jag hann berätta för honom om bebisen och jag är säker på att han följt min växande mage och alla förberedelser trots att han inte funnits här med oss. Jag hoppas du kommer kunna känna att din pappa följer förlossningen och livet med ny bebis, fast han inte finns där med dig. Jag hoppas också att du tillåter dig att känna både sorgen över förlusten och glädjen över det nya livet på samma gång.

Ang vikten: Jag har gått upp 10 kg på vågen hos barnmorskan, men hade nog gåt upp 2 kg redan innan inskrivningen, så 12 kg ungefär. Är i v 36 nu och tycker det känns rimligt, som förra gången om jag minns rätt.

Soluppgång - Välkommen!

Kajsamupp: Tack

Och till er som förlorat närstående, det var verkligen tråkigt att höra! Jag beklagar sorgen.

Pappa var så glad över bebisen som är på gång.

Jag är ett sladdbarn och det här blir i sin tur mitt sladdbarn, så det är garanterat det sista barnbarnet till mina föräldrar. Nästan nio år efter det senaste. På senare tid när vi setts så har pappa alltid kramat om mig och klappat om mig och talat om för mig hur nöjd han är över att det ordnat sig för mig och att jag hittat en sån bra man osv. (Jag separerade för fem år sedan, mitt ex valde då att flytta, överlåta allt som har med våra tre barn till mig, i dagsläget har han knappt någon kontakt med sina barn, jag började plugga på högskola till lärare och var ensamstående m.m) Han var så stolt, glad och nöjd över hur allt blivit. Självklart sörjer jag pappa men glädjs åt bebisen. En balansgång, ena stunden gråter jag och i nästa känner jag enorm lycka och glädje.

Begravningen kommer ske den 3 september, tre dagar innan mitt Bf. Så vi får se hur det blir. Men det är inget jag kan styra över, bebisen kommer när den kommer.

Tack!

Och välkommen!

Soluppgång: då håller jag tummarna för att de får in och håller stråna åt dig Själv reserverade jag inte men när minstingen var ca 1,5 kände jag att det skulle funka o bli riktigt bra med ett syskon till, o då hade som tur är Cryos flera strån kvar! Hittar man nån som man är kompatibel med, är det ju jättebra

Kroken: vad tufft med begravning så nära bf tänk, vad mycket man orkar ta sig igenom! De säger att man som gravid ska besparas allt o mer därtill men så blir det ju tyvärr sällan...

Eget: går in i v34 imorgon. Jösses, vad fort det går! Är faktiskt lite bekymrad över att inte hinna bli klar m att vara gravid tills bebisen kommer... Trots hemsk foglossning med konstant smärta och ökande trötthet, älskar jag att vara med barn! Att få känna bebisen sparka o röra sig i magen... Wow! Och detta lär ju vara min sista graviditet - fyller 41 och tre små <3 som ensamstående är nog tillräckligt

Hoppas ni andra får en fin fredag o helg, kram på er!

PoL: känner igen mig i dina tankar om sista graviditeten och att man vill "suga ut" allt ur graviditeten. Detta är också min sista graviditet och jag försöker njuta varje dag, trots olika åsikter bland läkarna, sammandragningar, oro...men sen är det slut...då är den här eran av livet slut och ett nytt kapitel börjar.

Jag hade väldigt smärtsamma förvärker igår. Höll på i en timme, sedan lugnade det ned sig och jag gick upp & lade mig. Kunde dock knappt gå, kändes som jag skulle gå mitt itu av tryck/hugg i underlivet. Funderade på hur jag skulle ta mig till/från jobbet som idag och hur det skulle gå med hämtning på dagis. Om jag kanske rentav borde stanna hemma och vila.

Så imorse kändes det inte helt bra men iaf bättre, cyklade till jobbet och dt gick bra en stund. Sen sa en kollega (som eg. är sköterska) att jag borde åka hem och vila, inte lyfta något mer (inte ens min dotter, buhu) och ta det lungt, annars kan förlossningen sätta igång. Hjälp.

Fick lite skrämselhicka, vill inte att kotten ska komma än! Ångrar att jag inte lyssnade på kroppen imorse. Men nu är jag iaf hemma och ligger ned, ev. får maken sluta tidigare och hämta på dagis. Jag hade aldrig svårt att gå när jag var gravid förra gången så jag känner mig lite överrumplad.