En tråd för oss som har BF i Oktober 2014. Här kan vi samlas och prata om allt möjligt. Plussade idag 20 januari och har enligt FL graviduträknare BF 2 oktober. Bor i Skåne och har en dotter som föddes 29 september 2011.
Nu kommer det jättepositiva: min kille är inte så duktig på att uttrycka sina känslor muntligt men jag tror nog han är väldigt väldigt glad över att vi äntligen kan säga "vi väntar barn". I helgen sa jag till honom att jag var sugen på någon köttgryta och så fick jag en god gryta med mör högrev och massa goda grönsaker/rotsaker i söndags.
Jag har inte kunnat äta grovbröd pga halsbrännan så jag äter bara ljusbröd. Nu är mitt bröd nästan slut och eftersom jag inte har nån lunchpaus på jobbet så tar jag med mig mackor - och vad gör min kille på dagen idag innan han ska till jobbet? Bakar bröd åt mig! Med linfrön för att min mage ska fungera bättre!
Idag är jag verkligen kär!
Mrsgallotti, ska vi byta? Eller kanske kan jag skicka min Karl på kurs hos din? Hehe
Tänkte att jag skulle ge en lite mer tydlig bild av mig själv då jag ser att vissa upplever mig som otrevlig...kall osv.. Jag är inte det utan snarare tvärtom, så känner jag sympatier, glädje å sorg så som alla andra...Jag vet att ni upplevde det som om att jag klagade å gnällde på dom som skriver om sitt illamående,ont osv..men jag menade inget illa med det, jag kände däremot att det stressade upp mig så otroligt mkt pga min bakgrundshistoria..
2009 så förlorade jag en liten i graviditeten, hon skulle heta Opfelia, å vi var så lyckliga att äntligen efter flera års kämpande så var det vår tur...men gud ville annat....jag mådde illa, jag kräktes å hade ömma bröst...så detta kom såklart som en chock, ännu större chock var när min dåvarande man lämnar mig på sjukhuset när jag håller på att förblöda. Jag skriver INTE detta för att få sympatier, eller tycka synd om osv, utan jag vill bara förklara varför jag blev sönderstressad när vissa "klagade" över sitt illamående när jag såg det som ett gott tecken själv ,men miste inte bara barnet utan även mannen som inte orkade stötta mig i min sorg.
vi sågs inget alls jag å mannen på många månader men beslutade att försöka igen trots allt, ja fråga mig inte...jag vet inte själv, Men jag fick vårt barn pga det korta försöket å han e nu 3 år gammal :)
Vi lever inte tillsammans idag och barnet jag väntar är med ngn annan, Jag uppskattar denna tråd där även jag får fråga saker mm. men det är turbulent omkring mig just nu å det får mitt humör att svajja utöver alla hormoner.
Ang illamående, jag kräktes sj denna gng i 10 dagar konstant, å det upphörde över en natt, vilket satte igång tankar fr tidigare upplevelser...å jag nästan önskade att jag mådde illa igen bara för att få känna mig gravid å att allt var som det skulle....så läser man tjejer som e såå trötta på sitt illamående å jag kände bara, åhh men jag tar det gärna för jag e livrädd, jag känner typ nästan inget alls...
Men jag menade inget illa emot ngn, jag menade inte att såra eller trampa på tår...
Vecka 13 (12+0)!! Wohooo!!!! Längtar till RUL och hoppas på att få en tid snart :D
Vad tror ni om namnet Pinga brudar? 
Det är tvååringens förslag om det blir en lillasyster. Det gick fint att berätta men tror inte han greppar riktigt.