Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

 Förmodligen har nog många andra sagt detta innan, but here it goes: SLUTA KNULLA ANDRA!

Ja, låt mitt exempel bli en varning. 

Nu har det bara gått ett halvår sen vi separerade och det är mycket möjligt att kommunikationen förbättras över tiden. Det hoppas jag också naturligtvis. Just nu är det dock så att barnen mår bättre av att inte se oss ihop. Det blir oöverstigligt och även om man "biter ihop" och tvingar sig att "växa upp" så ligger känslorna där under och sånt plockar barn upp direkt. Bättre att hålla avstånd och ta praktiska saker om barnen via mejl.

Självklart är jag tydlig med att "mamma älskar er" och allt det där. Vi hade utvecklingssamtal på förskolan innan sommaren och dom hade inte märkt någonting på barnen. Allt väl. På ytan givetvis men det är ju det man kan begära. Dom är lite för små för att ifrågasätta än tror jag.

Återigen, hon ville tillbaka efter att förälskelsen hade lagt sig men dagarna efter hon hade bestämt sig för det och avslutat med honom kom allting fram. Nu lider alla och hon mest av alla. Barnen, jag, hon, älskaren, ingen fick som dom ville.

Så tänk er för. Be careful what you wish for...

Läste en intessant artikel i SvD för ett tag sen om en kvinna som haft alla tre rollerna: älskarinna, bedragen och otrogen. Otrogen var utan tvekan värst. Man kan välja vem man ska leva med med ett enda undantag: sig själv.

www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/maria-har-varit-otrogen-bedragen-alskarinna_7634214.svd

Nu har det gått tre dagar ( bara tre jävla dagar!!??!) på våran månad då vi inte ska ses. Jag mår självklart SKIT!! (Och ja, jag förtjänar det)

Men jag hoppas att det lägger sig och det blir lättare snart. Vad gör man för att må bättre? Hur har ni gjort som slutat se era älskare?

Med tiden blir det väl bättre? Så bara försöka få dagarna att gå??????

Så fort jag vaknar finns han i mina tankar. ???? fy fan vad man ställer till det!

Jag har aldrig blivit "dumpad" eller lämnad tidigare men skulle tro att det känns såhär? Det känns som om han inte vill ha mig längre.

Planen är fortfarande att inte höras eller ses på en månad, och då har förhoppningsvis känslorna svalnat av.

Men det är SKITJOBBIGT!! ???? hoppas hoppas det blir bättre snart. ????

Läste en intessant artikel i SvD för ett tag sen om en kvinna som haft alla tre rollerna: älskarinna, bedragen och otrogen. Otrogen var utan tvekan värst. Man kan välja vem man ska leva med med ett enda undantag: sig själv.

Om detta citatet ovan - det är nog väldigt olika från person till person. Jag har blivit bedragen säkert 20 ggr (allt från ons till långvariga relationer vid sidan av) jag har nu varit den andra i två år och jag har varit otrogen mot mitt ex (vi hade inte hunnit skilja oss än när jag träffade denna mannen, men det var i och för sig på gång så jag kanske inte räknas som äkta otrogen då).

För min egen del så tycker jag att det värsta är att bli bedragen. Även om man blir avtrubbad så smångom, är det förödande för ens person, för ens självförtroende och självkänsla.Till slut är man liksom inte en person längre - det är nästan lite samma sak som för kvinnor som lever i misshandelsförhållanden. När man är mitt i det känns det inte ens som att det finns ett val någonstans, det är inte bara att "välja vem man vill leva med", det är en så extrem förenkling att det blir naivt...

Så jag vill uppmana till en ödmjukhet inför varje medmänniskas val - de beror alltsom oftast inte på det ytliga man ser, utan på helt andra saker inom personen.

Förresten är det någon som vet hur det gick för TS?

Fast ska man vierkligen respektera handlingar som innebär att man medvetet krossar en annan människa ?.... vad är viktigast... det man faktiskt gör mot en annan människa eller vilka anledningar man anser sig ha för det ?

Vad spelar det för roll om man inte har för avsikt att korssa en annan människa när kontentan av dethela ändå blir precis det ?... Jag menar den som rånar en annan människa har antagligen inte heller för avsikt att skada personen utan vill "bara" åt pengarna eller vad det nu är man vill ha... men resultatet blir likt förbannat att man skadar en annan människa medvetet.... ska man verkigen ha resekt för sådana val ?

Jag tycker att "respektera andra människors val" är en sån extrem förenklig att det blir naivt... det handlar ju inte bara om valen i sig utan även om vilka konsekvenser den enes val får  för någon annan.

Som älskarinna / älkare så skiter man ju fullkomligen i vem man medverkar i att såra så länge man får sitt , ett ganska hänsynslöst och egoistiskt beteende anser jag... att sen sitta och kräva att andra ska visa en respekt , hänsyn och förståelse känns ju ganska fräckt....?

Som älskarinna / älskare när man redan är i ett förhållande så visar man ju ett ganska hänsynslöst och egoistiskt beteende mot ett flertal människor , både mot sin egen familj och mot sin älskares / älskarinnas familj.

Ska man verkligen visa respekt och hänsyn för hänsynslöst och egoistiskt beteende ?

Fool- jag skrev ödmjukhet... Inte respekt. Viss skillnad där.

Jag tycker att ju äldre man blir, desto mer inser man att svart eller vitt knappt existerar. Allt som rör människor faller in i gråskalan däremellan.

Spelar det någpn roll ?... ödmjukhet eller respekt.... som älskarinna visar man väl varken eller mot den bedragna kvinnan ? Varför förväntar man sig det tillbaka när man själv inte kan uppvisa det mot andra ?

Vad exakt är det för gråzoner du syftar på ?
Är det rätt eller fel att vara otrogen ?
Är det rätt eller fel att medverka i att krossa en annan människa ?
Vari ligger det gråa i en sådan handling ?

Jag tycker absolut inte ålder är någon som helst anledning till en mer inställsam inställning till otrohet , snarare tvärtom... egosiskt och hänsynslöst beteende kan man kanske lättare förstå hos en tonåring i brist på erfarenhet , en oförmåga att förstå vilka konsekvenser det får för de drabbade... men en fullt vuxen människa som mycket väl förstår vad det innebär borde veta bättre....

Jag tror faktiskt att det är ganska få som är otrogna som tycker det är hänsynslösa och egoistiska. Förnuftet säger ju naturligtvis att de saknar hänsyn och är egoistiskt i och med att man bidrar till att såra andra. När man levt i en familj och en vardag under en längre tid är man inte förberedd på att få känslor för en annan. Jag kom hem en dag och var ovanligt glad och lycklig. Det var den dagen som jag tyvärr blev förälskad. Jag var mycket nära att berätta för min fru att jag blivit kär. Sedan dess var det min nya kärlek som jag helhjärtat stöttade, visade kärlek till och älskade. Allt annat kändes oviktigt.

Tror inte att det är någon som varit otrogen som inte förstår att de sårat någon annan och kanske till och med krossat. Jag och många andra söker efter svar till varför vi gjort detta. Vanliga hyggliga individer som aldrig velat förstöra för någon. Varför har passionen slagit så hårt så att vi är beredda på att lämna barn fru/man och knappt bryr oss om konsekvenserna? Det enda vi vill är att vara med den vi älskar. Därför finns också den här tråden. Vi försöker glömma och försöker sluta träffas, men det är tungt. Riktigt tungt.