Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

Men är det här verkligen den situation som är den bästa som du just nu kan ha? Jag förstår att det är komplicerat med familjer och problem i nuvarande förhållandet, men om du tänker att du skulle jobba mot den bästa möjliga situationen som går att skapa med nuvarande förhållanden - är detta verkligen det bästa som går att uppnå för alla? 

Jo, men precis, jag försöker ju komma på vad som gör oss lyckliga / olyckliga i längden. Den här veckan, sen jag "tog en paus" från den andra mannen har mitt äktenskap varit helt ok. Vi har bråkat en gång bara och lyckades bli sams efteråt. Jag tror inte att jag kommer att bli lyckligare av att ha en älskare och det är därför vi inte ses just nu. Men det är så otroligt jobbigt att vara utan personen/drogen jag har förlitat mig på de senaste månaderna. Idag var en bra kväll med middag med min man, barn och vänner. Min man tyckte att jag ignorerade honom dock. Vet fortfarande inte om jag kommer att vara tillsammans med min man. Så många frågor och så lätt att fly till en fantasivärld med personen som uppskattar, åtrår och ser mig. Tänker fortfarande på den andra mannen varje minut men krampen i bröstet börjar släppa. Han är verkligen min tillflykt som jag kan ta fram och fantisera om när jobbet eller hemmet är skit. Ingen aning om vad som skulle vara bäst för alla. Vill inte att mina barn ska ha föräldrar som är olyckliga och bråkar konstant. Rättfärdigar min otrohet delvis med att det gör mig gladare och får mer ork för barnen. Tänk om den andra mannen ÄR mannen i mitt liv och jag slösar värdefull lycklig tid på mitt nuvarande äktenskap (jag vet, inte troligt, men hur vet man?). Jag har kämpat med mitt äktenskap i tre tunga år, varit olycklig och tagit skit. Hur länge ska man försöka innan man vet att det inte funkar?

Det finns nog inget generellt svar på det, men jag misstänker att när man riskerar att såra sin partner väldigt djupt och skapa en osämja där ens egna barn mycket väl kan bli lidande - då har det antingen gått för lång tid eller så var intresset för att lappa ihop äktenskapet för lågt. Det vet man inte - det är därför som jag anser att man bör utgå från vilken person man vill vara istället för vilken person som kanske eller kanske inte är den "rätta" att leva med. Människor, och enligt min erfarenhet oftast kvinnor, har en förmåga att lägga sin person och sitt välmående i händerna på andra människor. Om den person man lever med hindrar en från att vara den bästa möjliga versionen av en själv så är det detta man enligt mig borde utgå från och jobba med. 

Ur min synvinkel blir jag knappast en bättre version av mig själv genom att vara älskare till en religiöst hycklande människa som inte verkar bry sig ifall den sårar de som står nära honom/henne. Det är inte en person jag vill vara. Och detta är absolut inte en person jag vill vara. "Vi är alla människor som begå misstag" brukar det heta i dessa trådar relativt ofta, men när jag börjar vrida verkligheten för att göra mina egna misstag obetydliga - då vet jag att jag har tappat greppet om min strävan efter att vara den bästa möjliga Johan75 som jag kan. Vi är alla människor och vi är inte ofelbara, det stämmer, men i min bild över vem jag vill vara så ingår det att stå för mina misstag. 

Tack, Johan75 för att du läser och svarar. Det betyder verkligen något för mig eftersom allt blir värre av att jag inte kan prata med någon. Vad jag har gjort är så fruktansvärt tabu att jag inte kan tänka mig en människa jag skulle kunna berätta för som inte skulle se ner på mig och tycka att jag var äcklig för all framtid. Jag vill inte prata med min älskare eftersom jag är rädd att det skulle binda oss hårdare till varandra. Nu har det nästan gått en vecka! Är så stolt över att jag har klarat mig hittills! Det värsta är nog över nu, har planerat att träffa kompisar i helgen för att distrahera mig.

Visst låter det konstigt med kristna människor som hycklar och begår "äktenskapsbrott", men de är väl precis som andra - faller för frestelser och ljuger och bedrar partner och barn. Jag har väl inte mycket att tillägga utöver det Johan skrivit, men en sak kan vara värd att fundera över. Hur vuxen betraktar du dig själv? Du frågar dig t.ex. om "den andra mannen är mannen i ditt liv"? Men tror på att det finns "en man för mig" därute är något som hör tonåren till. Som vuxen gör man val och står för sina handlingar och kan inte leva i väntan på drömprinsen.

Du skriver att ni gör en "paus" ett tag, men det är inte någon bra strategi tror jag. Bryt snabbt och ordentligt - ungefär som när man drar av ett plåster. Ta bort mannen ur din telefonlista så att du inte råkar dra igång det hela igen av misstag när du är på fyllan eller har ångest. Du liknar själv dina behov vid en narkomans begär efter droger, men vill man bryta ett missbruk så måste man göra det hårt, bestämt och snabbt. Och framför allt uppträda vuxet. 

Samtidigt måste du satsa 100% på din make och ert förhållande. Om det sedan håller i längden är svårt att veta utifrån det du skrivit, men då skall äktenskapet avslutas snyggt och genomtänkt. Inte genom att du går och är otrogen bakom din makes rygg. Sen är det kanske dags att ta upp kontakten med familjerådgivarna igen. Du har mu något att berätta för din make och då kan det vara bra att det sker framför personer som kan sätta in dina handlingar i ett perspektiv.

Man försöker till det absolut inte går längre. Sedan är man Singel. När man en dag är mogen
för att träffa någon, så ser man sig åter omkring.

Apropå vuxenhet känner jag mig inte vuxen alls. Jag känner mig mer som ett barn, speciellt i den här situationen. Känner ni andra er så vuxna hela tiden? Jag har fint jobb, lång universitetsutbildning, hus och barn! Klart jag verkar vuxen på jobbet och försöker agera bra inför mina barn. Nu har jag inte haft kontakt med den andre på nästan två veckor! Känslornas stryptag börjar släppa. Kan andas och tänka klarare (vuxnare?). Är lite orolig inför helgen eftersom jag inte har planerat in distraktioner (eller jag hade planerat en weekendresa med min man, men han bangade i sista minuten, han är svår att få med på saker!!) .

Här tror jag du kommit åt något som viktigt inte bara för dig och din situation utan för många andra också. Du är vuxen fysiskt men känner dig inte vuxen. Sverige 2014 kännetecknas av att så många vuxna vill vara som ungdomar hela livet. Inte undra på att så många barn och tonåringar mår dåligt, när deras föräldrar flyr från vuxenrollen och det ansvar den för med sig. 

Men har du barn och har du gått in i ett äktenskap måste du faktiskt vara beredd att agera vuxet och ta ansvar för dina handlingar. Ett "knep"  fick jag i en bok om KBT och det är att varje morgon i samband med att man borstar tänderna ställa sig fyra viktiga frågor. Vilka frågor man ställer är naturligtvis individuellt, men i ditt fall skulle det kunna vara:

- Jag är xx år. Vad kan jag idag göra för att visa för mig själv att jag kan leva upp till ett vuxenansvar?
- Vad kan jag idag göra för att förnya glöden i vårt förhållande?
- Vad kan jag idag göra för att min man skall kännas sig bekräftad och älskad?
- Vad kan jag idag göra för att stimulera mina barns utveckling och mognad?

Detta var bara förslag. Du kan säkert hitta på bättre alternativ. Själv har jag mina på en lapp i min nessecär där ingen annan rotar. Jag byter dem då och då och glömmer dem ibland, men jag har funnit det bra att regelbundet bli påmind mitt ansvar för mina nära.

Detta att du försökte ordna en weekend resa med din man visar att du är uppfinningsrik. Att det inte funkade den här gången innebär inte att det inte funkar nästa gång. Se till att fixa barnvakt då och då så ni får tid för varandra utan barn och byt gärna miljö så att inte gamla mönster börjar störa. Och kom ihåg. Kan människor ta sig upp på Mount Everest så kan väl du klara av den här situationen.

Hej!
Jag behöver tips om hur i helvete jag tar mig ur den här soppan!
Jag och en kollega har inlett ett passionerat förhållande, det är alldeles nytt, bara två månader. Vi har väl haft sex 5-6 gånger. Och det kallar jag SEX! Vi smsar ganska ofta men eftersom vi båda är gifta så tar vi det lugnt. Han har jobbat för att få mig så pass intresserad under säkert ett års tid. Det har alltid varit flirtigt mellan oss men inget mer. Men nu är det i alla fall hett och vansinnigt!
Nu känner jag att jag tagit mig vatten över huvudet! :( jag vill ha MER än vad jag tror att han vill ge. Jag vill inte skiljas och inte han heller men jag vill ha MER?
Jag förstår mig inte på mig själv?
Fantiserar att han inte vill se mig mer och får värsta ångesten och klumpen i magen.
Tänker på honom hela tiden, längtar efter honom hela tiden Analyserar och beter mig som värsta tonåringen.. ( jisses)

VA?? vad faaan! Jag vill inte det!!! Jag vill inte vara rädd över att han ska dumpa mig! ( även om vi kommit överens om att det är bara jag som får dumpa ;) )
Han säger fina saker som att han älskar min kropp, älskar min humor. Det bästa han vet är att SE mig njuta? Va?, Så han ger och ger och ger av sig själv.

Hur i helvete ska jag ge upp det där? Men jag vill inte ha en klump av oro i min mage hela min vakna tid :( vill inte bli avvisad eller lämnad.
Jag kan som inte se ett lyckligt slut i denna historia..

Jag vill bara vara med honom hela  tiden! Men det GÅR inte!! Säg för sjutton att den här känslan lägger sig och tonar ut? Att det kommer rinna ut i sanden?
SNÄLLA!!!

Jag vet inte vad jag ska göra!!! Dessutom mår jag SKIT för sveket mot min familj. Ju närmre jag kommer min älskare desto längre bort kommer jag min man. Jag är väldigt monogam i vanliga fall. (faktiskt)

Vad ska jag göra?? Hjälp!

Vad vill du uppnå? Vad vill du förändra? Var vill du vara? Vem vill du vara?