Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

För ett par veckor sedan sprang jag på min fd älskare. Han dumpade mig för ca 2 år sedan och jag var ett vrak ganska länge. Det tog tid att läka och hitta mig själv efter dumpningen. Trots alla vackra ord valde han frun. Klassiskt.

Men, nu när jag sprang på honom så var det så skönt att inse att jag inte hade några känslor kvar alls. Jag såg honom med "nyktra" ögon och det var ju ingen speciell person egentligen. Han har dessutom sidor som jag idag kan se att jag skulle haft svårt att stå ut med.

Så, alla ni som kämpar, håll ut! Det går över! Var starka och håll er borta från älskaren/älskarinnan. Då blir ni till slut fria.

Allt gott!

Har inte orkat läsa hela inlägget, men jag är själv bedragen av min sambo och har lite kluvna känslor när det gäller den "andra".

I mitt fall tyckte jag att vi hade ett bra förhållande, sex och allt funkade, dock inte så mycket som han ville typ x antal gånger i veckan..

En dag fick jag ett pm på FB som löd: "X och X strular" självklart var profilen en påhittad figur, kanske av henne vad vet ja?

Konfrontation direkt med sambon, han förklarade att han någonstans sagt till henne att vi var på väg från varandra och att "hon" började terra honom. Nu är jag inte helt bakom, jag vet att han aldrig skulle smsat en annan kvinna utan sexinnehåll, jag vet att om han inte ville sms med henne så skulle han sluta. Efter konfrontationen avslutades kontakten..det vet jag till 100%.

Det jag vill komma fram till är att man som "den andra/andre" kanske ska fundera på om allt som sägs är sant..om det är så illa varför bryter man inte upp? Man kan inte skylla på barn, ekonomi osv frågan är VARFÖR bryter man inte? Jo svaret är väldigt enkelt, för att dom inte vill. Dom trivs i sitt förhållande, det är bra och allt fungerar men dom behöver spänningen, bekräftelsen och pirret.

Så till kvinnan i mitt fall..jag känner så här, att hon är så dum så hon föll för det han skrev till henne säger mer om henne som person. Jag kan aldrig säga att det är den andra/es fel, det är BARA den som väljer att vara otrogen som gör fel, ingen annan. Att skylla på fel person är att gömma sig. Visst jag känner ett hat mot denna människa, jag vet inte vad min sambo har sagt och kanske gjort med henne men jag hatar henne för att hon har varit och trampat i mitt liv, inkräktat på mitt territorier, men fortfarande är det min sambos fel. Han tog det avgörande steget.

Så till dig som är den andra kvinnan, försök hitta en väg ut från ditt förhållande och förklara för personen varför, älskar han/hon dig som säkert sägs så i mitt tycke ja då följer han med oavsett följder i sitt gamla liv, det är så livet fungerar. Följer han/hon inte med.....ja då har du blivit lika lurad som den bedragna..

Tja, i mina ögon handlar detta inte om TS det handlar om den stackars jäveln hemma som hon bedrar och förnedrar. Jag har inte mycket till övers för otrohet om det finns någon heder i TS så dumpar hon sin riktiga man. Om hon har någon ryggrad så kan hon berätta sanningen och hoppas på det bästa.

För det första så löser hennes knullande med älskaren inte ett skit för henne själv. Om hon däremot är singel får hon göra precis som hon själv vill och då finns inga rätt och fel. Problem solved!

Men att gång efter annan låta sig dunkas av någon annan för att sedan gå hem och gulla med sin man. Det är fan så jag kräks.

Varför är du ens kvar hos din man när du hittat en annan? är det för att du gillar förnedra din man? eller nått annat?

Tror att jag just blev dumpad. Av min älskare. Vi sågs (för några veckor sen) en gång sen vårt "uppehåll" men har mejlat nästan dagligen. Hade pratat om att ses imorgon men inte bestämt något exakt så imorse skrev jag "När ses vi imorgon?". Han svarade "Jag vill träffa dig men något känns fel. Jag vet inte vad det är." Jag: "Det är ok. Ring om du vill prata om det. Svårt att reda ut saker genom email." Han ringde naturligtvis aldrig. Och mejlade inte. Är ganska säker på att han aldrig kommer att höra av sig igen. Jag borde inte göra det heller. Det har jag tänkt många gånger, men så har jag en svag stund och skickar iväg ett meddelande. Och han svarar.

Ja det låter som att han har kalla fötter. Men tänk att det egentligen är rätt bra, för VILLE du verkligen det här ? För mig blev det lite så att ju mer han backade desto mer på blev jag. Det blev som en katt och råtta lek. Jag kom tom på mig själv med att säga saker som jag egentlig inte menade och försökte pressa honom. Till slut sa jag till honom att jag vill att du gör slut med mig för själv kan jag inte . Töntigt jag vet , men han fattade och vi pratade och bestämde att det fick vara slut nu eftersom ingen av oss ville lämna , men vi ville inte heller fortsätta ha en affär . Allt blev som ett moment 22. Jag har aldrig varit så full av motstridiga känslor förut. Nu har det gått drygt 1 månad sen vi sågs och jag tänker fortfarande på honom jämt. Men jag lockas inte längre att kontakta honom. Jag är uppriktigt nyfiken på var mina känslor tar vägen om jag är utan honom ca 6 mån.

Jo, precis så. Jag har verkligen ansträngt mig att inte höra av mig för mycket. Mina känslor har svalnat också, men jag vill ju ändå att HAN ska vilja ha mig. Det var ju lite det hela den här historien gick ut på för mig, att jag verkligen inte trodde att min man tyckte om mig och jag tillät mig att söka bekräftelse utanför (efter tre år utan närhet). Min älskare har ju dock hela tiden hävdat att hans äktenskap är bra och han är lycklig så han har ju det att falla tillbaka på. Mitt äktenskap har ironiskt nog varit förhållandevis bra de senaste månaderna. Nästan inget bråk (än, peppar, peppar) i helgen och jag och min man hade sex och sov ihop !!!

Finns inte en chans att han lämnar hela sin familj för att vara med dig, om nu äktenskapet är bra. Han vill bara ha sitt extra ligg vid sidan av.

Nä, jag vet det :)

Hur har det gått sen? *nyfiken*

Lite uppdatering!

Vi skulle inte höras på semestern. Han hade en månad och jag 3 veckor. Första veckan kom han in 3 gånger. Sen gick det 2 veckor och han hörde av sig så då sågs vi igen. Sen har vi setts några gånger till och haft jättemysiga stunder.

Vi har inte pratat något speciellt och jag kan känna att förutom när vi smsar så är jag ganska kall.

Jag har varit sjuk i influensan och allmänt låg de sista veckorna vilket han noterat och tycker är jobbigt förstås. (Dessutom fick jag mens i tisdags.) Denna vecka sågs vi i måndags och hade det fantastiskt , som vanligt. Igår smsade vi på em, jag frågade lite om han fortfarande ville ha mig, om det ens spelade någon roll för honom om vi är. Han förstod inte vad jag menade. Han menade att det alltid är han som frågar om vi ska ses, att det var svar nog. Jag skrev väl något mer sms där jag anser att om han hade brytt sig så skulle han ha svarat. Men nej, jag har inte hört ett ljud sen igår vid 19. Skrev ett till sms vid 22 där jag skrev att han får banne mig stå ut med mina humörsvängningar eftersom jag inte kan prata med någon annan om oss.

Vill klargöra att jag skriver nästan aldrig sms så det handlar inte om någon terror.

Hur som helst! Jag har inte hört något alls. Har knappt kunnat sova.. :( känner mig dumpad! Jättejobbigt! Har aldrig blivit dumpad och det är ingen trevlig känsla alls!

Jag vet ju att det måste ta slut, så det kanske är bra?? Men det är sååå jobbigt.

Vad gör jag nu?

Jag jobbar inte förrän på måndag och jag tror inte han kommer höra av sig i helgen.

Jag fattar inget! I måndags var han så gullig och rar och nu kall.

Jag vet att det kanske bara är i mitt huvud jag blivit dumpad, pga jag är väldigt känslig vid mens. Samtidigt vet jag ju att det är oundvikligt, det måste ju ske någongång, det kanske är dags nu!

Hjälp mig! Jag behöver stöttning nu!

Det som den här tråden startades för! Och helt allvarligt! Ni som vill skrika karma och annat skit gör det någon annanstans! Det är tillräckligt jobbigt ändå! Jag vet att jag förtjänar all skit jag får.

Hur går jag vidare när jag egentligen vill stanna kvar? :(