Hoppas på att detta kan bli en tråd där vi peppar/stöttar varandra och sluta träffa vår älskare.
Själv har jag nog nästan taget beslutet men risken är stor att jag trillar dit igen.
Mina inlägg kommer sporadisk då det ibland dröjer innan jag får ostörd tid vid datorn.
Jag tror absolut att det är svårt.... men det är fortfarande ingen ursäkt för vad man medvetet väljer att utsätta andra för.... du pratar om vad man känner , jag pratar man vad man gör... vad spelar det för roll vad man känner om man likt förbannat fortsätter krossa andra människor / familjer ?
Det resonemanget känns lika tunnt som att stå och slå någon i skallen men en klubba och säga... "asså , jag tycker jättesynd om dig , verkligen., men du måste förstå att det är jättesvårt att sluta." .....och fortsätta slå ?... vad har den drabbade för nytta av det ?
Oavsett hur synd ni tycker om er själva så gör det lixom ingen som hest nytta för någon annan än er själva så länge ni fortsätter göra det ni gör ?
Jag kanske kapar tråden lite nu men i veckan kommer jag att träffa den tjej som jag haft ett förhållande med i snart 6 år tror jag det blir. Hon är gift, jag är singel. Hon vill att vi ska fortsätta som vänner, men jag vill inte det. Hon är med mig i tanken vad jag än gör. Ena stunden tänker jag på hur mycket jag tycker om henne och ibland fantiserar jag lite om hur mysigt det hade varit om hon varit där och i mitt liv på riktigt. Andra stunden kan jag nästan inte sluta tänka på hur de har det, att hon tycker det är bättre att leva med någon som hon aldrig kan vara riktigt ärlig mot än med mig. Att hon tycker att det är rätt av henne att göra så här mot både mig och hennes familj. I tanken växlar hon mellan att vara den mest fantastiska människa jag någonsin träffat, och kanske kommer att träffa, till att vara den människa som sårat mig så djupt som ingen annan gjort.
Men jag tror att det bästa är att vi går våra egna vägar. Jag har väldigt svårt att acceptera hennes val, och hennes sätt att agera. Men gud vad jag älskar henne och jag känner nästan redan hur ont det här kommer att göra när hon kör här ifrån....
Faktiskt är det en ganska bra jämförelse... som sagt vad hjälper det att tycka synd om sig själv och fortsätta bedra era familjer och era älskares familjer ?
Att ni har starka känslor är det ingen som betvivlar , men är starka känslir verkligen en ursäkt för att att göra så mot människor som ska förställas stå er nära och / eller medverka i att krossa en annan familj ?
Känns som en väldigt egocenteisk världsbild.... JAG och MINA känslor är så mycket viktigare än någon annans känslor , de är mycket viktigare än min partners känslor och mina barns känslor...
Jag pratar inte om skuld jag pratar om den krassa verkligheten , oavsett vad ni känner och hur mycket vi utomstående har för förståelse för det ni känner så kommer det inte spelar någon som hest roll för de som drabbas , oavsett hur mycket ni stöttar varandra i denna tråd , oavsett hur synd ni tycker om er själva så förändrar det ingenting mot de som kommer drabbas av era handlingar.
Om ni på allvar menar vad ni säger när ni säger bryr er om era nära och kära så är det kanske dags att ni då slutar göra det ni gör , det är trotts allt hndlingar och inte ord eller känslor som räknas i slutändan.
JA jag säger det av erfarenhet , sett från den bedragnes sida så spelar det absolut ingen som helst roll den som var otrogen kände eller vilka anledningar han / hon ansåg sig ha till det utan endast vad han / hon gjorde.
Och NEJ jag skriver INTE detta för att skuldbelägga eller få er att känna mer skuldkänslor utan för att försöka få er att förstå att det ni gör faktiskt förr eller senare kommer sluta i att människor som ni antagligen bryr er om kommer krossas , ja det gäller även era barn... och att det tyvärr inte räcker med självömkan för att allt ska bli bra....
På dagen tre månader sen jag och tjafset bröt. På dagen en vecka sen jag såg honom ( vi jobbade ihop) . Första dagen på jobbet efter han slutade kändes som en mardröm . Alla hans saker var bortplockade. Han lämnade endast ett väldigt neutralt mejl som avsked . Precis som vi kom överens om.
Men... Dagarna går och även om jag vet att jag aldrig kommer att komma över honom helt för detta var en stor förälskelse , så vet jag att jag blir mer och mer mig själv. Nu kan jag få perspektiv och ge mitt äktenskap en ärlig chans.
( innan jag blir påhoppad. Vi hade aldrig sex och jag berättade allt för min man när jag insåg att jag var kär i en annan)
Vi människor är komplicerade varelser. Kanske är vi här för att ställa till kaos?
På dagen tre månader sen jag och tjafset bröt. På dagen en vecka sen jag såg honom ( vi jobbade ihop) . Första dagen på jobbet efter han slutade kändes som en mardröm . Alla hans saker var bortplockade. Han lämnade endast ett väldigt neutralt mejl som avsked . Precis som vi kom överens om.
Men... Dagarna går och även om jag vet att jag aldrig kommer att komma över honom helt för detta var en stor förälskelse , så vet jag att jag blir mer och mer mig själv. Nu kan jag få perspektiv och ge mitt äktenskap en ärlig chans.
( innan jag blir påhoppad. Vi hade aldrig sex och jag berättade allt för min man när jag insåg att jag var kär i en annan)
Vi människor är komplicerade varelser. Kanske är vi här för att ställa till kaos?
har det hänt nåt nytt här?