Hoppas på att detta kan bli en tråd där vi peppar/stöttar varandra och sluta träffa vår älskare.
Själv har jag nog nästan taget beslutet men risken är stor att jag trillar dit igen.
Mina inlägg kommer sporadisk då det ibland dröjer innan jag får ostörd tid vid datorn.
När jag berättade att jag haft känslor och attraktion för ngn annan så visste han vem det var.
Är man förtjust i någon har man benägenheten att nämna denne 
Eftersom det då var " ute" så kunde min man slappna av mer. Kollegan ger han inte mycket för däremot , men konstigt vore ju annars.
man är beredd att sätta allt på spel . Därför MÅSTE man backa lite.. Kram
Nej kollegorna vet!
Var samma med oss, man är inte osynlig alls. Eftersom ni inte gjort mer , så kan du kanske vänta med att berätta men då måste du hålla masken hemma. Och så måste du hålla dig borta fr kollegan . Lycka till .
Ja det där med attraktion och kemi är märkligt.. Prova en dag i taget. 
Visst har vi ett val!
Jag precis som många andra vill ha en "småbusig" relation till utvalda kollegor. Sedan kan det hända att man trillar dit och gör något ogenomtänkt men alternativet att bygga upp tillvaron på att aldrig kunna frestas genom att inte samåka eller flirta är horribelt och ger en ganska mörk syn på vår fria vilja.
Om en kollega hade betett sig som det du beskriver ovan så hade jag gömt hans röda häftmaskin...
Jag är i en liknande situation och går i liknande tankar som TS. Skillnaden är att jag är "älskaren" sedan 4år ungefär. Historien skiljer sig förvånansvärt lite från vad många andra har skrivit. Vi återtog kontakten med varandra efter många år. Hade inte tidigare varit något mellan oss, men olika orsaker gjorde att vi fann stöd och i varandra. Detta ledde till sex, och sexet ledde till känslor, och där är vi nu.
Med tiden hamnar man i ett mönster där det blir psykiskt jobbigt för henne, man lugnar ner det lite, men tiden är man tillbaka i de gamla vanorna igen. Just nu är det väl lite så. Hon tycket det på ett sätt är jobbigt att träffas, men vill ändå. Tyvärr lägger det en ganska dyster slöja över det hela då det ibland känns som att halva träffen går åt till att hon ska "mjuka upp sig". Det tillsammans med att jag hela tiden har en malande känsla och mer eller mindre väntar på att hon ska komma till den punkten att det inte finns annat att göra mer än att göra slut med mig.
SÅ enkelt att tänka, men så svårt att göra. Jag betvivlar absolut inte att vi älskar varandra. Jag betvivlar inte heller att hon älskar sin man (Även om jag vet att det kommer att kommenteras...) Det har aldrig varit något tal om att hon gått i tankarna om att lämna sin man, så på ätt sätt känns det lite som ett plåster.
Kanske gör det mindre ont om man "drar" snabbt, men man vet inte säkert så man tar det säkre före det osäkra och drar långsamt. Vet att det kommer att såra henne, men i längden kanske det ändå är det bästa för oss båda.....