Hoppas på att detta kan bli en tråd där vi peppar/stöttar varandra och sluta träffa vår älskare.
Själv har jag nog nästan taget beslutet men risken är stor att jag trillar dit igen.
Mina inlägg kommer sporadisk då det ibland dröjer innan jag får ostörd tid vid datorn.
Har äntligen fått en lugn stund för mig själv.
Isabella, Jadåå...känns så skönt att läsa om någon annan som sitter i liknande sits som en själv.
Men skillnaden för mig är att jag inte är kär i "älskaren" och han är nog inte det i mig heller.
Vi ses aldrig efter arbetstid, inga sms, inga mail, båda är livrädda för att vi ska åka dit.
Vi ses bara när tillfället ges i samband med jobb och sexuellt klickar vi totalt. Kommer han in i ett rum
så fylls hela rummet med hans doft (inte parfym utan hans manliga doft). Jag blir galen.
Väl hemma så kan jag inte förstå hur jag kan riskera familj och allt för sex. Och jag kan inte i min värld förklara varför jag blir så upphetsad av honom. Min man förstår ingenting då jag är mycket bra på att hålla masken. Dessutom så har jag haft det väldigt stressat och jobbat över massor så om jag har dåligt humör så finns det flera jobb-relaterade orsaker att ta till.
Nu har jag bestämt mig för att byta tjänst, jag håller på att braka ihop. Vet inte om det är mitt dåliga samvete som är orsaken eller om det är jobbstressen. Troligen en kombo av båda. Min temporära lösning är att byta tjänst. Men han finns fortfarande kvar och gå att nå.
För oss så var det han som initierade det hela. Jag höll emot 1 år innan vi trillade dit. Sen hade han tjänsteledigt i 6 mån och jag trodde jag hade lyckats glömma honom. När han väl kom tillbaka så slog det till igen. Därefter har han han försökt avsluta det hela en gång. Jag accepterade men vart så klart deppig/otilfredställd. Vi träffades inte på jobbet under 1 månad men han hörde väl av kollegorna att jag var ur slag. När jag väl började komma tillbaka i gängorna igen behövde jag stämma av en jobbsak med honom. Då helt utan förvarning kysste han mig.......och sa att han inte klarade av att se mig ledsen. Sen var karusellen igång igen och jag får inte ordning på nått.
Nu är det nog jag som bjuder in i de flesta fall och han som tackar ja.
Känner att jag måste komma bort från honom. Jag klarar inte att hålla fingrarna i styr.
Har äntligen fått en lugn stund för mig själv.
Isabella, Jadåå...känns så skönt att läsa om någon annan som sitter i liknande sits som en själv.
Men skillnaden för mig är att jag inte är kär i "älskaren" och han är nog inte det i mig heller.
Vi ses aldrig efter arbetstid, inga sms, inga mail, båda är livrädda för att vi ska åka dit.
Vi ses bara när tillfället ges i samband med jobb och sexuellt klickar vi totalt. Kommer han in i ett rum
så fylls hela rummet med hans doft (inte parfym utan hans manliga doft). Jag blir galen.
Väl hemma så kan jag inte förstå hur jag kan riskera familj och allt för sex. Och jag kan inte i min värld förklara varför jag blir så upphetsad av honom. Min man förstår ingenting då jag är mycket bra på att hålla masken. Dessutom så har jag haft det väldigt stressat och jobbat över massor så om jag har dåligt humör så finns det flera jobb-relaterade orsaker att ta till.
Nu har jag bestämt mig för att byta tjänst, jag håller på att braka ihop. Vet inte om det är mitt dåliga samvete som är orsaken eller om det är jobbstressen. Troligen en kombo av båda. Min temporära lösning är att byta tjänst. Men han finns fortfarande kvar och gå att nå.
För oss så var det han som initierade det hela. Jag höll emot 1 år innan vi trillade dit. Sen hade han tjänsteledigt i 6 mån och jag trodde jag hade lyckats glömma honom. När han väl kom tillbaka så slog det till igen. Därefter har han han försökt avsluta det hela en gång. Jag accepterade men vart så klart deppig/otilfredställd. Vi träffades inte på jobbet under 1 månad men han hörde väl av kollegorna att jag var ur slag. När jag väl började komma tillbaka i gängorna igen behövde jag stämma av en jobbsak med honom. Då helt utan förvarning kysste han mig.......och sa att han inte klarade av att se mig ledsen. Sen var karusellen igång igen och jag får inte ordning på nått.
Nu är det nog jag som bjuder in i de flesta fall och han som tackar ja.
Känner att jag måste komma bort från honom. Jag klarar inte att hålla fingrarna i styr.
Tänker hålla detta kort eftersom det är OT och jag ber hemskt mycket om ursäkt TS, jag kommer hålla tyst sedan.
ManX; Du läser in väldigt mycket i det jag säger utan att veta ett dyft.
Vi har alla en referensram och min är formad av mina erfarenheter där jag både bedragit och blivit bedragen.
Äktenskapet som jag tack och inte längre befinner mig i havererade på grund av ett för mig mycket större svek där min dåvarande partner tyckte att flaskan var intressantare än mig och våra barn. Otrohet är en begriplig om än tråkig orsak, att ligga stupfull framför TVn är bara fruktansvärt tragiskt och obegripligt.
Dessutom - Exfrun kan mycket väl tillhöra falangen stenkastare här som skriker "dumpa" eller "skilj dig". Av den anledningen har jag mycket svårt dessa intoleranta människor som lider av grav åsiktsinkkontinens.
Så från mitt perspektiv, mänskliga relationer är spännande och givande. Att bli förälskad är underbart och vi har svårt att styra det. Ibland stöter vi på människor som vi bara klickar med, ibland sveps vi bara med. Detta gäller framförallt om allt inte är så bra hemma eller om vi har glömt att uppskatta det vi har.
Det är mänskligt. Inte svagt, Mänskligt!
Det kan vara så att vissa som skriver här har ett fulländat äktenskap men bitterhet och hat i inläggen gör att jag snarare tror att det är kråkor som älskar att berätta för örnen hur den skall flyga. Värdelösa råd som inte tröstar eller ser framåt utan bara är till för att skuldbelägga.
Oj blev långt ändå... sorry
Starkt av dig att se till att du får byta tjänst. Men som jag skrev tidigare så tror jag det är viktigt att du ser till att brottet blir definitivt. Ungefär som att rycka av ett plåster.
Du är ju en vuxen människa, och medveten om att du riskerar din familj och dina barns uppväxt om du fortsätter. Även om dofter och annat förvirrar dina sinnen, så har du ju ditt förnuft i behåll. Använd det och "låtsas" åtminstone att du är stark och handlingskraftig.
Eftersom du skrev att älskaren försökt bryta tidigare, så är ert knullande bakom era respektive partners ryggar något som ni båda inte mår bra av. Och nästa gång frestelsen känns övermäktig - tänk dig att dina barn står och tittar på vad du håller på med. Se dem stå i dörren med uppspärrade ögon förundrade över vad du gör med en främmande gubbe.
Bryt nu och bryt definitivt och satsa helhjärtat på din man och din familj istället
Tänker hålla detta kort eftersom det är OT och jag ber hemskt mycket om ursäkt TS, jag kommer hålla tyst sedan.
ManX; Du läser in väldigt mycket i det jag säger utan att veta ett dyft.
Vi har alla en referensram och min är formad av mina erfarenheter där jag både bedragit och blivit bedragen.
Äktenskapet som jag tack och inte längre befinner mig i havererade på grund av ett för mig mycket större svek där min dåvarande partner tyckte att flaskan var intressantare än mig och våra barn. Otrohet är en begriplig om än tråkig orsak, att ligga stupfull framför TVn är bara fruktansvärt tragiskt och obegripligt.
Dessutom - Exfrun kan mycket väl tillhöra falangen stenkastare här som skriker "dumpa" eller "skilj dig". Av den anledningen har jag mycket svårt dessa intoleranta människor som lider av grav åsiktsinkkontinens.
Så från mitt perspektiv, mänskliga relationer är spännande och givande. Att bli förälskad är underbart och vi har svårt att styra det. Ibland stöter vi på människor som vi bara klickar med, ibland sveps vi bara med. Detta gäller framförallt om allt inte är så bra hemma eller om vi har glömt att uppskatta det vi har.
Det är mänskligt. Inte svagt, Mänskligt!
Det kan vara så att vissa som skriver här har ett fulländat äktenskap men bitterhet och hat i inläggen gör att jag snarare tror att det är kråkor som älskar att berätta för örnen hur den skall flyga. Värdelösa råd som inte tröstar eller ser framåt utan bara är till för att skuldbelägga.
Oj blev långt ändå... sorry
Tackade nej till en konferens igår som jag väldigt gärna skulle vilja åka på, av flera anledningar... Känns som en allt för stor risk just nu, eftersom han kommer vara där. Men jag vill. Vill allt och ingenting. Allt utom att vars hemma :'(