Hoppas på att detta kan bli en tråd där vi peppar/stöttar varandra och sluta träffa vår älskare.
Själv har jag nog nästan taget beslutet men risken är stor att jag trillar dit igen.
Mina inlägg kommer sporadisk då det ibland dröjer innan jag får ostörd tid vid datorn.
Benny1957 och ni andra som hjälpt i tråden - tack! Jag börjar känna mig klarsynt i mitt förhållande för första gången på ett bra tag. Mår kanon! Jobbar kvar men kommer antagligen börja frilansa snart. Känslorna för den nya började ta slut när jag fokuserade på min man, som faktiskt är en kanonkille som jag skjutit åt sidan. Nu tänker jag knappt aldrig på den andra mannen, men försöker ändå att undvika honom. Jag tror jag vet vad som hände, om någon är intresserad. ;) jag fokuserade så mycket på jobbet, löpspåret, vännerna, att vara en high earner att jag glömde bort min underbara man, som till slut satt hemma med hunden framför tvn och väntade på mig - och då tyckte jag han var tråkig. Nä det här blir långt, men jag börjar förstå vad jag kunde ha riskerat - och förlorat. Tack..
Jag behöver sluta se min älskare, för jag har redan en kille som jag älskar väldigt mycket.
Men kan inte sluta, det är som en drog, det känns så spännande och förbjudet. Han är 13 år äldre.
För en dryg månad sedan ställde jag ultimatum efter 1,5 år. Han valde sin fru. Jag är förkrossad. Vi jobbar tillsammans, han är min bästa kollega någonsin. Nu är det fruktansvärt. Jag grät mig till sömns igår, grät imorse. På jobbmötet idag småtjafsade vi, vi som alltid brukar ha samsyn. Grät och mådde illa när jag kom. Ställde in morgonens möte via sms så vi slipper ses.
Han har bråkat med sin fru om mig, hon har misstänkt det och varit riktigt, riktigt arg. I mina sämre stunder är jag så sugen på att skvallra.
Hade glömt hur gräsligt det är att bli dumpad. Tar en dag i taget, men det är tungt, tungt, på jobbet.
Det var roligt att höra att du lyckats ta dig ur den här rävsaxen Isabelle och hittat tillbaka till din fantastiske make. Nånting säger mig också att du kommer att gå långt här i livet. För du har något som så många andra saknar i vår tid - nämligen karaktärsfasthet. Det är konstigt, men det här med att odla upp en god och fast karaktär har i långa tider och i många samhällen varit det viktigaste målet för män - men även kvinnor. Nu är det snarast motsatsen som hyllas. Man skall följa sina inpulser och ge efter för minsta nyck.
"Följ dina känslor", "Du vet själv vad som är bäst", "Gör som du känner för" osv är vanliga fraser här på FL. Att däremot tänka längre än näsan räcker och ta ansvar för ingångna avtal och löften ses som töntigt. Och att ha samvete framstår som skamligt. Varför det blivit så här vet jag inte, men jag tycker det är en oerhört otäck mentalitet. Och den fungerar inte på andra områden i livet, som för en free-lancer t.ex. Där måste man ha en fast och medveten karaktär så vi kan lita på varandra. Och dessutom kunna ta ansvar för de val vi gör. Nu har du visat att du kan det Isabelle - därför tror jag du kan gå långt i livet.
En annan sak. Du nämnde i början av tråden att din man ville att ni skulle resa bort ett par veckor. Hur blev det med den resan. Om ni inte gjort det kanske ni skall göra den nu. Och undvik då att koppla upp dig mer än absolut nödvändigt utan fokusera helt på din partner. Bete dig som om du var nyförälskad - då kommer du att bli det.
Nyfiken på hur det gått för dig Isabelle och för TS
Det verkar som om jag kommer behöva sälla mig till medlemmarna i den här tråden. Jag har skrivit om min älskare i en annan tråd men idag så har vi på allvar pratat om att sluta ses. Vi träffades och hade sex men hade också "the talk" och för första gången pratade vi ingående om våra respektive äktenskap och om vårt förhållande. Jag sa att jag mådde dåligt över vårt förhållande och han kom med den briljanta iden att inte höras av på en månad och sen kunde jag höra av mig om jag ville träffa honom igen. Egentligen hade jag väl velat att han skulle säga att han inte kunde leva utan mig och att han älskar mig, men det hände alltså inte och jag hade väl inte heller förväntat mig det. Han har hela tiden sagt att hans äktenskap är bra, men att han känner en stark attraktion till mig. Han vill fortsätta träffas och sa att det enda han är orolig för i vårt förhållande är att jag skulle bli gravid. (!!) (Bakgrund; han har en ärftlig sjukdom som han har haft mycket jobbigt med och han har gjort ett medvetet val att inte skaffa biologiska barn för att inte föra denna vidare, dessutom är han kristen "pro-life", tror inte på abort.) Nu till en månad av abstinens. Och sen..? Jag tvivlar inte på att han kommer att kunna hålla sig från att emaila mig och nu ligger allt alltså på mig. Vi jobbar inte längre tillsammans, han bor långt bort i andra änden av stan och vi har inga andra gemensamma kontaktpunkter så chansen / risken att vi skulle springa på varann är mikroskopisk. Mitt äktenskap är dåligt, men det blir antagligen inte bättre av att jag har en älskare. Vet inte ens om mitt äktenskap är över eller om det finns något kvar. Känner mig ensammast i världen just nu. Har inte berättat för någon om min älskare. Funderar på samtalsterapi bara för att få prata av mig, men svårt att hitta tid och kraft till det men jobb, småbarn och hem. Har en syster jag kanske skulle kunna berätta för men vill inte att hon ska se mig som den äktenskapsbryterska jag är. Önskar att det inte var ett så definitivt slut, samtidigt som jag vet att det är enklare så. Vi har bara setts i ett par månader och har haft sex fyra gånger. Emailat flera gånger om dagen, inga sms och få telefonsamtal. Tänker att det är lättare att avsluta så fort som möjligt. Förra veckan var han bortrest med sin fru och vi emailade inte varje dag vilket fick mig att känna att det kanske var ok att inte höras. Ville bara skriva av mig någonstans, tack!
Samma dag, några timmar senare. Just nu känns det helt ok. Skönt att inte kolla telefonen efter meddelanden hela tiden. Lite skönt att bollen är hos mig och det är jag som väljer om jag vill ha kontakt eller inte. Kommer på migsjälv med att tänka att "när vi ses nästa månad" men nu kan jag slappna av och leva i nuet och se hur jag känner då. Jag vet egentligen att han och jag är totalt olika och skulle antagligen aldrig passa ihop.