Sillavi: Usch vad tråkigt att höra :(. Men så skönt att följa upp och grundligt titta, gå igenom osv för att kunna ge så god vård som möjligt, samt förståelse för er och vad det innebär. Men givetvis kan jag förstå att det måste kännas jobbigt för er.
Alla fall är givetvis olika men jag har en vän som fick en bebis för några år sedan med liknande "problematik med ena njuren" men bebisen (som idag är över tre år) har inte haft några som helst beskymmer någongång under sin uppväxt pga dethär.
Angående förlossning så kommer detta att bli min andra förlossning, och fram tills förra veckan har jag varit ännu mer rädd inför denna förlossning jämfört med förra. Nu har jag visserligen jobbat konstant (utan semester) sedan jag blev gravid, så när kroppen sa ifrån med sammandragningar, förvärkar och en galet vidrig foglossning för kanske tre veckor sedan kom jag till insikt att jag faktiskt skall föda barn ganska snart. Vilket skrämde mig enormt.
Inför förra förlossningen var jag också rädd, för man vet inte riktigt vad som väntar. Hur det ska kännas när värkarbetet börjar, hur lång tid ska det ta, hur ont ska det göra etc etc. Minns att jag sist var förbannad på föräldrarutbildningen som enbart gav en förskönad bild av förlossningen, som om alla var likadana.
Men förlossningen kom och allt därtill, men det första jag sa när allt var över var: "Älskling dethär var ju ascoolt, det måste vi göra om" för det var verkligen något av det häftigaste jag varit med om, trots all smärta så är det häftigt hur kroppen fungerar och hur den bara förbereder sig och förstår innan en själv hinner uppfatta vilket skede man är inne i.
Men nu inför denna förlossning har jag insett hur mycket den mentala biten spelar in och den kommer jag att fokusera mer på denna gång. Andningen var jag redan med på vid förra, och det hjälpte verkligen, precis som Sillavi säger.Mitt tips, som hjälpte mig väldigt väl förra gången var att jag redan innan diskuterat med min sambo som var med under förlossningen hur jag önskade ha det, vilka var mina rädslor osv. Jag hade redan en uppfattning om vilket smärtlindring jag ville ha (eller rättare sagt inte ville ha) och lät min sambo få reda på det. För under förlossningen finns inte direkt tid eller alltid möjlighet att kunna diskutera de sakerna. Därför var det skönt både för sambon och för mig att vi visste någorlunda hur vi ville ha det även om en del saker i stundens hetta kunde ändras fort.
Min absolut stora skräck inför denna förlossning är hur jag ska bete mig. Jag är personligen en väldigt artig och snäll person som förutom om någon hotar min familj inte skulle tala illa om någon. Däremot under min senaste förlossning hade jag ju både sagt det ena och det andra till vårdpersonalen, minns även att min sambo höll ett stadigt tag om min handled vid något tillfälle för att jag tydligen var påväg att försöka slå någon.
Jag vill verkligen inte agera så igen, men samtidigt försöker jag intala mig själv att jag är ju inte riktigt vid mina fulla sinnes bruk vid detdär tillfället. Dessutom har nog den stackars vårdpersonalen på förlossningen träffat och stött på alla möjliga olika typer av personer som har agerat på väldigt olika sätt så ska nog inte gräva ner mig i den tanken...
