BF Januari 2015

Känner samma oro... Gör jag rätt? Min minsta tjeja blir ju 11 i år!! Helt underbara ungar har jag som man blivit så bortskämd med och bara gör massa kul med. Nu blir det ju verkligen att börja om från början. Jag är jätteorolig och det märks på mitt humör. Hade min man haft barn sen innan så hade jag aldrig gjort det här. Men självklart vill jag ju att vi ska ha ett gemensamt kärleksbarn som sluter cirkeln på nåt sätt. Jag får påminna mig själv om att jag har helt andra förutsättningar den här gången. En väldigt förstående, omtänksam man som gör allt för mig och barnen. Och den här gången ska vi bara ha EN (såvida de inte säger annorlunda på ultraljudet på onsdag *hjälp*). 

 

Förra gången var jag ensamstående från det att dottern föddes i princip, så jag hade en väldigt överaktiv tvååring och en kolikbebis, inte drömläget direkt. 

Inget vuxet beteende direkt från hans sida och att ha oskyddat sex leder ganska ofta till barn det trodde jag dom flesta visste men han har tydligen missat det helt. Hoppas han sansar sig och ber om förlåtelse 

Ja, jag levde i den tron jag med. Är man med på oskyddat i flera år borde man på något sätt förstå, och vara inställd på att det kan hända. Rätt troligt till och med. Så att få den reaktionen var en chock. Hoppas han sansar sig. Annars blir det jobbigt!!!

Inte ok att reagera så av din man. Måste kännas jättehemskt för dig som ändå börjat tänka lite på syskon. Och att han anklagar dig för att ha planerat det? Förstår att du blir ledsen.

Dock så tror jag att han blev chockad och rädd. Hade ni en jobbig spädbarnstid? (vem har inte det iofs) Hoppas han lugnar ned sig lite när han fått lite distans och kanske pratat med någon kompis. Jag tycker du ska låta honom va typ till i morgon. Försök då prata med honom på ett sansat sätt och förklara att du blev ledsen av det han sa. Sedan måste ni ju prata om framtiden också...

Dåligt av honom att ha oskyddat om han är så negativt inställd. Inte "bara" att göra abort för dig om det är det han tänker sig!

Lycka till hoppas det löser sig

Kram på er mariaheterjag och SannaSanna  

Jag har inte riktigt samma problem har inte hunnit lämna småbarnsträsket än utan här har det rullat på så nu består familjen av en gulligan på 1,5 år  en på 4,5 och en 6,5 och detta blir min 8:e påbörjade graviditet så nu hoppas jag det går vägen

Man blir så glad av och läsa alla som stöttar och peppar varann. Säkert lite gravid hormoner meeeen ändå, känns skönt med en härligtråd!! Nått tips för utomlandsresa? Förutom stödstrumor då! HAHA!! :D

Jo så känner jag också. Nu är det i princip bara kul med barn (då har jag ändå en 4 åring som trotsar o så) men det första året med bebis uppfattade jag som väldigt jobbigt. Men det kanske är som du skriver att nu har vi andra förutsättningar, delvis i alla fall. Killen som är pappa till 4 åringen också har mognat rejält som person och pappa under de här åren.

Det som oroar mig är dock hans jobb som innebär mkt tid hemifrån med väldigt långa dagar i perioder. När 4 åringen var liten (hade också kolik) var jag i princip själv det första halvåret med alla skriknätter och helveteskvällar. Hans jobb går alltid före liksom. Och det har nog inte ändrats nämnvärt. Däremot hoppas jag att jag kan vara lite tuffare och sätta krav denna gång. Och vem vet man kanske får en bebis som inte skriker och sover?

Men det går lite upp och ned hur det känns! Ibland väldigt deppigt och osäkert och ibland känns det bättre.

Tack

Håller tummarna för att det går vägen för dig!

Håller med! Superhärlig grupp :)

Själv ser jag verkligen fram emot just bebistiden med mini i magen. Uppskattade den inte alls med sonen utan längtade hela tiden efter att han skulle bli större, lära sig gå, lära sig prata osv.. Den här gången hoppas jag kunna njuta mer och ha en mer avslappnad inställning till att vara bebismamma. Inte ställa lika höga krav på mig själv utan bara njuta

Hi hi

känner igen det där ,med nr 1 så såg jag fram emot allt nytt som hände men nu sist med nr 3 så var det mer att nä måste hon börja med ditten eller datten redan