Vi finns, vi som ångrar barn

Tack TS! 

Jag har inga barn och inga på g heller. Men jag VILL inte föda egna barn och det vill min omgivning inte förstå. Men en av mina anledningar är precis det du skriver om - jag är helt övertygad om att jag skulle ångra mig.

Känner också igen detdär med att mina föräldrar vill att jag ska skaffa barn. Mina syskon har redan så de är ju redan farmor/farfar och mormor/morfar, men det måste ju såklart vara JAG som ska ha barn för att de ska vara nöjda... *suck!*

Jag är en av de som valt att vara barnfri.
Det har ingenting med kapitalism att göra utan med att jag
älskar mitt jobb, där jag gör stor nytta för andra
älskar mina hobbies som inte är barnanpassade alls
vill hinna finnas där för mina nära och kära, vilket jag upplever att föräldrar med barn sällan hinner med på samma sätt
känner att jag har en massa jag älskar i mitt liv och jag har inget hål att fylla
inte är intresserad av barnaktiviteter.

Jag tror att det att många verkar anse att barn ska skattas som det högsta gör att många väljer bort barn.
Jag har aldrig förstått varför barns känslor, behov och önskemål ska ses som viktigare än vuxnas. Människa som människa tycker jag. Och även om jag älskar mina nära och är omtänksam behåller jag gärna huvudrollen i mitt eget fantastiska liv.

När jag var liten var barn inte det mest fantastiska som fanns utan en del av familjen. Mina föräldrar var fortfarande vuxna individer i första hand. Det ansågs okay att ha fester med alkohol, lämna bort barnet till barnvakt även i ung ålder, göra vuxensaker på semestern som barnen bara fick hänga med på eller stanna hemma med mormor. Fast jag helst ville sova i mammas och pappas säng fick jag sova i egen säng för de offrade inte sina roller som par (men så skiljde de sig aldrig heller). Jag tror att dessa hysteriska mammor idag som tycker att både de själva ska sätta barnen i första, andra och tredje hand gör mer skada än nytta.

Hej! Jag är en familjemänniska och är gift har två barn och vi väntar våran tredje flicka. Jag älskar familjelivet och ångrar inte mig ett dugg men tycker den här tråden är otroligt bra. Min syster har sedan tonåren talat om att hon inte vill ha barn och idag är hon 32 år och bor själv med två katter. Hon har inga som helst planer att skaffa barn trots kompisar tjatat i flera år på henne och släktingar oxå dessutom. Vår mamma och pappa vet vart hon står och vi respekterar hennes beslut. Ibland tycker hon att det är jobbigt med allas tjaj fadt hon talat om hur hon vill leva sitt liv. Min syster är lycklig med det liv hon har och det är det viktigaste :)

Och så finns det ju vi som får ett barn där det inte riktigt blir som det var tänkt..ett handikappat barn som gör att man för all framtid aldrig kommer kunna släppa taget. Trots stöd från samhället ligger hela ansvaret på mig, kan aldrig känna mig fri och ledig och låta henne ha sitt egna liv. Detta är ett barn som i mina ögon inte borde fötts, hade varit en mycket bättre situation om det blivit ett missfall istället.

Jag tror modersinstinkten är biologiskt. Jag är glad över att denna instinkt är så stark för just mig. Jag tror denna instinkt är svagare hos andra, t ex min egen mor.

Jag kan ibland ångra att vi skaffade nr 2. Gjorde det för att tiden rann i väg och att "alla måste få syskon". Jag älskar min son, men mitt liv var betydligt smidigare innan han föddes. Jag fantiserar ibland om hur det hade varit att bara ha ett barn.

Bra att du skriver det TS. Det är klart att det finns folk som ångrar sig. Både mammor och pappor... Jag ångrar inte mina barn men jag har en person i min närhet som aldrig ville ha barnet någonsin.