Vi finns, vi som ångrar barn

Ångrar delvis mitt barn. Skaffade som någon annan redan sagt barn vid fel tidpunkt och under fel omständigheter. Ångrar inte barnet och vill inte ha honom ogjord men ångrar att jag fattade beslutet att bli gravid. Mäktar knappast med honom men det gör pappan ännu mindre så jag har inget val (förutom att överlämna honom till samhället att vårda). Nu när han blivit några år och inte är så krävande längre orkar jag till slut älska honom nästan hela tiden. Har alltid gjort allt i min makt för att han inte skulle märka av mina känslor men har ändå ofta oroat mig för honom. Han är ett barn, en människa och förtjänar att känna sig ovillkorligt älskad. Det är svårt att vara förälder. Och väldigt mycket svårare för vissa än för andra.

Kontentan är väl att jag ångrar mitt barn eftersom jag inte alltid orkat vara den förälder som han förtjänar och att inget barn förtjänar att leva så.

Jag hoppas bara att dina barn inte märker av att du ångrar dem, och tycker att de är till besvär.

Jag växte upp med sådana föräldrar, både jag och min bror har blivit skadade av det.

Jag kände mig alltid i vägen som barn och önskade redan som femåring att jag inte hade blivit född för att det kändes som att jag bara var ett jobbigt måste för mina föräldrar, kände mig inget värd och fick som följd av det världens sämsta självförtroende, vilket har lett till både självskadebeteende och ätstörningar under uppväxten.

Då kan jag tillägga att de gjorde nog allt de kunde för att inte visa det, de var inte elaka på något sätt överhuvudtaget, snarare tvärtom, ändå hade jag alltid en känsla av att vara i vägen, och nu i vuxen ålder har de båda erkänt att de ångrade sig, men att det nu är roligt när vi är vuxna och kan ta hand om oss själva. Det tog oerhört hårt på mig att få det bekräftat, även om jag vetat det hela tiden. De beter sig och ser på mitt barn på ett helt annat sätt, det syns verkligen att de älskar honom och att han är önskad och älskad, så var det aldrig för mig och min bror. Men jag antar att det passar nu när de slipper offra sig själva för barnbarnet, de vill tydligen bara ha det roliga med barn. Medan jag som liten lärde mig tidigt att anpassa mig, hålla mig ur vägen och fixa så mycket som möjligt själv bara för att inte störa mina föräldrar...

Tycker att man verkligen ska vara 110'% säker på att man vill ha barn, är beredd att offra mycket för sina barn, är beredd på att det inte bara är positivt med barn osv, innan man beslutar sig för att skaffa ett. Att ångra sina barn och gå runt och känna så konstant, det kan jag nästan lova att barnet märker av, vare sig man visar det eller ej, och det kan förstöra barnets uppväxt, tänk på det...

Så jag hoppas verkligen att dina barn TS och alla andra barn vars föräldrar ångrar dem, inte märker av det, det kan bli en katastrof.

Jag valde aldrig att bli till, mina föräldrar valde det. Och jag fick min barndom förstörd och har ingen bra relation alls till mina föräldrar idag, hur mycket de än försökte bita ihop och "inte visa" vad de kände...