Vi finns, vi som ångrar barn

Amen på det!

Alltså det här är ju ett klockren exempel på de fördomsfulla uttalanden som jag syftar på i mitt inlägg ovan. :D 
Du fick med nästan alla delar
* Ego och helt självfokuserad innan man fick barn
* Den otroliga glädjen efter man fått barn (som syftar på att man levde rätt meningslöst innan)
* Att barnlöst liv handlar enbart om materiella och tillfälliga tillfredställelser (man ångrar sig sen när man blir gammal och ser vad man missat..)

Blev inte den dotter du ville ha? Vilken "sorts" dotter ville du ha då?

Jag kan ibland fantisera om hur det hade varit att inte ha barn....i vissa situationer är det krävande att ha barn, men jag hade aldrig velat vara utan dem. Att ha barn har varit en sjuhelvetes häftig resa ifrån start, en upplevelse som inte kan liknas vid något annat tycker jag....Tror det kommer bli tomt och konstigt när barnen är utflugna ur boet...är nyfiken, ni som ångrar era barn, längtar ni till den dag de flyttat hemifrån? Hur tror ni ert liv kommer kännas då?

Tycker TS är stark som vågar gå ut med något som är så tabu. 

En sak som vissa verkar ha missat är att bara för att man ångrar att man skaffade barn behöver inte betyda att man är en dålig förälder. Vem har sagt att barnet är oälskat, neglerat och misshandlat bara för att man insett att man inte tycker om mammarollen? 

Faktum är att alla behöver inte älska vara mamma, älska jobba 100%, vara hushållerska, taxi och hemmafru i ett. Skillnaden är väl att TS har nog med själinsikt att inse sina brister och kan jobba på dem till skillnad från vissa andra.

Jag beundras över TS:s erkännade, för precis allt det som går emot det normala är fel enligt övriga människor. Men vem säger att man inte skulle kunna ångra sina barn? Jag har svårt att förstå hur man kan göra det, mest för att jag älskar min son så mycket att det gör ont men det betyder inte att alla andra människor ska eller måste känna som jag gör.

Det tragiska i detta är väll att barnet blir det som får lida. Det barn som inte alls har gjort något för att inte förtjäna kärlek och värme. 

Jag skulle vilja veta vad ni känner för era barn? Känner ni kärlek? Älskar ni dom? Eller kan de för er likväl avlida i morgon?

Det där blir bara löjligt! Man KAN ångra ett barn. Det är det som är grejen. Vad du än tycker så kan man ångra ett barn man fått! Det är verkligheten som somliga får leva med. Oavsett vad du tycker.

Håller med! Jag kan också svara "Jonasson" med att påpeka helt motsatsen til vad "Jonasson" påstår. 
Jag vill inte ha barn, trots det så finns det INGEN som mött mig som skulle kalla mig ego. Jag har ett mycket meningsfullt liv som inte alls fokuserar på materiella och tillfälliga tillfredsställelser.

Jag tycker om barn och arbetar mycket med barn och unga som vuxit upp i beroendemiljöer, jag skulle förmodligen (baserat på andra föräldrars, pedagogers och läkares bedömningar) bli en fantastisk förälder. Men jag VILL inte föda barn. Ska den lilla detaljen göra mig till en dålig människa helt plötsligt?

Däremot kan jag inte säga så mycket om den "otroliga glädjen" över sitt födda barn, det tycker jag ska finnas och det tror jag att alla (även de som ibland ångrar att de skaffat barn) känner. 

Precis, jag fattar inte varför folk tror att barnlösa super, festar och är ytliga. Är det så att vissa inte hade några djupare intressen när de var unga, och därför tror att alla som fortsätter leva utan barn lever som fjortisar?

Jag har inga barn. Jag har fullt upp med att studera på universitet, träffa släkt och vänner, vara ideellt engagerad, träffa intressanta människor och njuta av mitt sexliv... när jag får mer tid och ork, så vill jag engagera mig politiskt. Ja, gudars, jag är så ytlig och egoistisk som vill kämpa mot miljöförstöring och diskriminering, eller umgås med släkten!

Jag är inte särskilt intresserad av alkohol, utlandsresor (förutom till släkten då), mode eller surdeg. Fast jag också bor på Södermalm. :P

Sen har olika människor olika mycket kraft och ork. Vissa är ju riktiga superföräldrar som klarar av att jobba, ha fler än ett barn, engagera sig i saker på fritiden, ha vänner, träna... Vissa föräldrar klarar inte av något annat än just det nödvändiga när de får barn, för att barn kräver mycket uppmärksamhet och tid.

Själv blev jag deprimerad/utbränd just för att jag tog på mig för mycket saker (pluggade mer än heltid, jobbade lite, ideellt ansvar, träning, flytt). Så nu vet jag att jag inte har oändligt med energi, jag måste vila ibland också. Så alla som säger "jo, men man kan göra vad som helst när man har barn! Vi samlade in pengar till Cancerfonden förra året, och sen syr vi våra egna kläder och odlar vår egen mat!" ... jo, jättebra. Men alla klarar inte det, utan måste prioritera. Hellre politik, utbildning och vänner, än snoriga näsor och lära bebisar krypa.

Ja visst är det jobbigt att inse att man har fel och att ens rosiga lilla världsbild inte stämmer med verkligheten.

Tror nog att ångrade barn som lever i Sverige har det fan så mycket bättre än de som blir utkastade till att bli sexuellt utnyttjade eller jobba på gatorna i andra länder. Du kanske skulle åka och uppfostra deras befolkning lite istället?