Vi finns, vi som ångrar barn

Snälla TYST bara ts! Fyf-n säger jag bara. SKYLL INTE på att "samhället tvingat dig till att ligga med en man och bli befruktad" det finns SKYDD och FRI ABORT. Pga sådana jävla egoistiska varelser som dig så får barn lida genom sin uppväxt och känna sig i vägen jämt. Kom inte och säg "jag visar det inte" för ett barn är ingen jävla växt, ett barn känner av sånt. Om du inte vill ha/gillar barn, FINE, skaffa inte några. Skyll inte på samhället för ditt psykopatiska beteende. Fy vad äcklad jag blev av den här tråden.

Jag håller med, det är jävligt jobbigt att höra av sina föräldrar att fick de göra om valet hade de inte skaffat oss barn. Och att bara inte jag fötts hade de orkat skiljas. Och att det var ju inte såhär livet skulle bli. Har själv barn nu och undrar om mina föräldrar nånsin kände såhär för mig och mina syskon, och om de gjorde det - var gick det snett och hur undviker jag att hamna i samma situation? Dock hade jag och min man längtat länge efter barn medan mina föräldrar kom på att de kanske borde börja skaffa barn nu för alla runt omkring gjorde det. Tips är också att tala om för barnen att ni älskar dem för det är inte så självklart för ett barn som aldrig får höra det.

Det är en jävla skillnad på att inte ha barn och att ångra det barn man har!

I samhället finns det en norm att barn är något underbart, och något man ska ha. Det är också så att även om man vill ha barn och sedan får det så vet man inte hur det kommer kännas förrän man fått barnet.

Visst har man ett eget ansvar över detta men jag tror mycket skulle bli bättre om  det pratades mindre om att barn är något man bör ha, och som någon redan skrivit respektera att olika personer vill leva på olika sätt.

Tack TS, det är modigt att erkänna något så tabu.

Jag har inga barn, och vill inte ha heller. Nåväl, jag har många år på mig att ändra mig än. Men de som säger sådant som "man kan ångra sig", "saker kan hända".... ja, alltså, jag skulle kunna bli överkörd av en bil, eller drunkna i sommar, men detta påpekar ju inte folk när jag planerar mitt fortsätta liv precis. :P

Jag gillar inte barn särskilt mycket. Att jobba med dem kan vara helt okej, men då får man ju betalt för besväret, och man är bara ansvarig just när man är lärare/kolloledare/etc. Man är inte förmyndare och uppfostrare.

Även om man vill ha barn, men inte längre är fertil, finns det ju alternativ. Man kan adoptera, eller vara en väldigt närvarande tant/farbror till andras barn, sitta barnvakt och umgås med barn. Och ångrar man att man inte skaffat barn, är det bara en själv det drabbar. Ångrar man ett barn som fötts, så drabbas ju även barnet.

Jag har en vän som inte känt sig älskad av sina föräldrar. Visst, de har gett henne ett bra (materiellt) liv, aldrig varit direkt elaka, gjort saker med henne. Men bara, inte brytt sig så mycket heller. Och hon har många psykiska problem, antagligen för att hon inte känner sig hemma i sin egen familj. Aldrig att jag skulle riskera att orsaka sådan skada på ett barn. Sen, det finns ju en risk att barnet är förståndshandikappat eller ovanligt krävande på något annat vis, och jag skulle aldrig stå ut.

Fast själva grejen är ju att när man blir oplanerat gravid så säger "alla" att ingen ångrar ett barn. Men det är ju lögn! Om man inte får tala om det här, hur ska den som inte vill/kan/borde få barn kunna ta rätt beslut?

Håller helt med dig här. Pressen utifrån är stor. Speciellt om man är kvinna i lagom ålder i en stabil relation med goda ekonomiska förutsättningar så förväntas man skaffa barn, eller åtminstone försöka skaffa barn. Från familj och från vänner som själva hunnit skaffa barn. Alla vill att man ska bli delaktig i den sociala samvaron det innebär att ha barn, utan någon som helst förståelse för att någon frivilligt väljer att leva utan. Då måste det vara något fel. Kanske är det dåligt i relationen? Kanske kan de inte få barn men vill inte erkänna det? Att rakt ut säga: Jag vill faktiskt inte ha barn! är för många oerhört provocerande.

På forum som detta försöker folk åter och åter igen övertyga de som är tveksamma personer att barn är det mest fantastiska som finns. Visserligen är det tidvis väldigt jobbigt men livet får en helt annan mening, en helt annan dimension. Folk berättar om hur de själva varit tveksamma tidigare men när de väl fick se sitt barn så var det kärlek vid första ögonkastet, den villkorslösa kärleken och även att äntligen lägga hela sin fokus på någon annan än sig själv. Att man aldrig någonsin kommer att ångra ett barn.

De som ändå inte vill ha barn blir stämplade som "egoistiska", barnsliga, giriga, att de bara lever för sig själva med resor, oändligt med egentid etc etc. Att de så småningom kommer förstå sitt misstag när de blir gamla och lessnar på livet i lyx och att de sedan dör i ensamhet... Typ. 

Jag tycker den här tråden är superviktig. Det är dags att slå hål på myten "man kan aldrig ångra ett barn". För uppenbarligen kan man det och det gör inte gott för någon. Vi måste respektera varandras val att leva, inte döma eller förminska andras livsval. För många (förmodligen majoriteten) är barn en fantastisk tillgång i livet, för andra är det bättre utan. Bara för att barn var något fantastiskt för mig behöver inte det betyda att det självklart kommer vara det för någon annan. Man måste få välja själv, utan att bli ifrågasatt eller stämplad som egoistisk. För det är minst lika egoistisk att välja att leva med barn som utan. 

Jag tycker också denna tråd är viktig av de skäl du nämner ovan. Jag tycker det är modigt av ts att gå ut med detta. Jag tror också på att få bort alla myter som handlar om att barn för alla är något underbart utan inse att olika personer ser olika på detta, och att det inte är något fel med det.