• Anonym (TS ångrar­)
    Äldre 14 Jun 10:41
    211411 visningar
    780 svar
    -1 +1
    780
    211411

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.
    Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. 

    Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria Hjärta . Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner. 
  • Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn
  • Anonym (jag)
    Äldre 14 Jun 12:36
    #31
    Anonym (osäker) skrev 2014-06-14 12:16:40 följande:
    Har egentligen allt på min sida: Färdig utbildning, bra SGI, snäll kille som älskar barn och vill ta sitt ansvar. Lagom ålder. Lägenhet. Pengar.

    Bebisen var inte helt planerad men kommer inte helt olägligt heller. Känner fortfarande ibland att jag hoppas det blir missfall av det här. Men, nu är det för sent att ångra sig och tycker det är viktigt att vara öppen med min osäkerhet snarare än att låtsas som den inte finns där. Känner mig  ibland väldigt ensam här på FL med alla lyckliga som väntar barn.

    Jag är inte helt lycklig. Jag är inte helt olycklig heller, men inser vilket enormt stort beslut som det här ändå är - vilka otroliga uppoffringar jag måste göra och hur mycket av mitt bekväma trevliga södermalmsliv som kommer att ändras för all tid och framtid.

    Jag är rädd att bli socialt isolerad. Jag är rädd inte kunna gå ut på restaurang, det är det trevligaste jag vet. Jag är rädd att bli fast i hemmet, samtidigt får jag ångest av tanken att sitta och fika hela dagarna med andra mammor och diskutera bajs och kiss och vafan. Jag är ledsen för att mina fina tuttar kommer bli förstörda. Jag är orolig för min karriär. Jag är ledsen för att sexlivet kommer att gå åt skogen, fan vi har det ju så bra (det var ju också därför det blev en oplanerad bebis). Jag är ledsen för att vår vinresa till frankrike i sommar nu kommer bli en juice- och läskresa för min del (fånigt kanske men jag hade verkligen sett fram emot resan!). Jag är rädd att barnet kommer ha någon svår sjukdom och ge mig en massa sorg och oro. 

    Känner mig extremt egoistisk som är ledsen för alla de här självupptagna sakerna, men tror det är viktigt att erkänna att ett barn inte bara är den gåva alla tjatar om, utan också en sorg. Jag har ett bra liv, jag är nöjd med mitt liv, jag vet inte om jag vill att det ska förändras - det är så otäckt! Jag hoppas verkligen att förändringen är till det bättre men det kan man ju aldrig veta. 
    Vill bara säga att du inte är ensam. Jag är i en väldigt liknande situation och mitt barn förväntas födas vilken dag som helst. Min oro har blivit lite bättre, men det finns dagar när jag undrar vad fan jag har gjort. <3
  • Äldre 14 Jun 12:38
    #32

    Thanks TS- det var mycket nyttigt att höra. Jag har inga barn men jag har påtryckningar från väninna som precis fått barn och tycker jag också borde skaffa barn så fort jag har en kille igen. Påtryckningar från svägerska som tycker det vore roligt om min brorson får någon att leka med, och blickar från mamma för hon vill gärna ha fler barnbarn. Eller barnbarn från mig- räckte tydligen inte att min bror har ett. Även indirekta påtryckningar eftersom det tydligen innebär att man kommer mer in i tjejgruppen om man faktiskt har barn.

    Jag ser också så mycket fasad över hur lyckliga alla är över barnen- men det pratas inte så mycket om det svåra, det tunga och det negativa- inte tillräckligt iallafall- vilket är synd för det är också mycket viktiga saker att prata om.

    En av mina största rädslor är att bli ensamstående mamma eller mamma till ett oönskat barn. Så det var väldigt bra att höra de mindre bra sakerna kring: vad det faktist innebär- för jag vill heller inte känna det att jag skulle offra mig. Vilket jag tror det lätt kan bli när saker inte blir som man tänkt sig-

  • Äldre 14 Jun 12:39
    #33
    Anonym (Ja) skrev 2014-06-14 12:31:35 följande:
    Snälla du, det är klart att om du läser proletärlitteratur så får du den uppfattningen men du måste väl ändå förstå att det var inte majoriteteten. Det finns snälla människor och har alltid funnits så länge vi har funnits på denna jord som hjälpt till. Självklart fanns det människor som råkade illa ut men också många som fick bra hjälp. De som hjälper te x fattiga männsikor idag, frälsis och stadsmissionen varav frälsis uppkom 1887 och startades av en kvinna. Vilka alltid har hjälp fattiga och ensamstående kvinnor. I Stockholm t ex så byggdes det ett hus i slutet av 1800-talet (ett helt kvarter Jungfrug/Sibylleg för just kvinnor). Så vem är naiv.
    Men det var inte så länge sedan som den allra största majoriteten i Sverige var arbetare. Det fanns organisationer och enskilda som erbjöd hjälp, men för de som exempelvis bodde på landet så var den hjälpen svår att få. Jämför med USA idag, där många fattigare kvinnor inte kan göra abort för att det bara finns en abortklinik i hela delstaten och de inte har möjlighet att resa dit. 
  • Äldre 14 Jun 12:41
    #34
    Anonym (Trasig) skrev 2014-06-14 12:06:26 följande:

     


    Tycker att man verkligen ska      vara 110'% säker      på att man vill ha barn,

    är beredd att offra mycket för sina barn, är beredd på att det inte bara är positivt med barn osv, innan man beslutar sig för att skaffa ett. Att ångra sina barn och gå runt och känna så konstant, det kan jag nästan lova att barnet märker av, vare sig man visar det eller ej, och det kan förstöra barnets uppväxt, tänk på det...


     


    100 %....hundra procent.....HUNDRA.

    Du kan inte vara 110 % säker

    Sorry. Detta var av nöden tvunget. 

    Kram  //Anton
    Most people are only alive because it is illegal to shoot them.
  • Anonym (svårt­)
    Äldre 14 Jun 12:49
    #35

    Jag tror att det som har hjälp mig mycket, förutom att han har blivit äldre och mer självgående (tack och lov kan han nu gå upp, göra frukost, ta ipaden och sysselsätta sig själv UTAN att väcka mig. Det är helt underbart. Sen går han ju i skolan också vilket underlättar. Dagisgrejen var ren terror. Jag tror att det enbart kommer bli bättre och bättre. Jag älskar tonåringar så det ser jag fram emot! Nej nu kom jag av mig lite. Men det som har hjälp är att släppa på den jävla prettogrejen att allt ska vara perfekt. T.ex. när han var bebbe så bar jag i sjal, gjorde all barnmat själv, använde inte napp osv för att ALLA sa att man måste göra så för att vara bra. Jag tog slut på mig själv! Nu är jag inte så noga. Han måste äta sina grönsaker och jag serverar bra och nyttig mat, men det är helt okej att äta lite gottis, även på vardagarna. Han får sitta med ipaden i några timmar om han vill. Jag är inte så noga med vad han vill göra så länge han sköter det han ska. Vi har en bra relation. Vi gör saker ihop. Jag älskar honom oerhört. Men jag får inte dåligt samvete om jag behöver göra något annat en hel dag, eller hel helg för den delen. Han kan underhålla sig själv en stund! Och genom att jag har släppt det dåliga samvetet har min kärlek växt och vi har det faktiskt jättebra ihop nu. Men man måste inte läsa saga VARJE kväll.

  • Anonym (svårt­)
    Äldre 14 Jun 12:49
    #36
    Anton Chigurh skrev 2014-06-14 12:41:20 följande:
    100 %....hundra procent.....HUNDRA.

    Du kan inte vara 110 % säker. 

    Sorry. Detta var av nöden tvunget. 

    Kram  //Anton
     
  • Anonym (tack)
    Äldre 14 Jun 12:53
    #37
    Anonym (Trasig) skrev 2014-06-14 12:06:26 följande:
    Jag hoppas bara att dina barn inte märker av att du ångrar dem, och tycker att de är till besvär. Jag växte upp med sådana föräldrar, både jag och min bror har blivit skadade av det. Jag kände mig alltid i vägen som barn och önskade redan som femåring att jag inte hade blivit född för att det kändes som att jag bara var ett jobbigt måste för mina föräldrar, kände mig inget värd och fick som följd av det världens sämsta självförtroende, vilket har lett till både självskadebeteende och ätstörningar under uppväxten. Då kan jag tillägga att de gjorde nog allt de kunde för att inte visa det, de var inte elaka på något sätt överhuvudtaget, snarare tvärtom, ändå hade jag alltid en känsla av att vara i vägen, och nu i vuxen ålder har de båda erkänt att de ångrade sig, men att det nu är roligt när vi är vuxna och kan ta hand om oss själva. Det tog oerhört hårt på mig att få det bekräftat, även om jag vetat det hela tiden. De beter sig och ser på mitt barn på ett helt annat sätt, det syns verkligen att de älskar honom och att han är önskad och älskad, så var det aldrig för mig och min bror. Men jag antar att det passar nu när de slipper offra sig själva för barnbarnet, de vill tydligen bara ha det roliga med barn. Medan jag som liten lärde mig tidigt att anpassa mig, hålla mig ur vägen och fixa så mycket som möjligt själv bara för att inte störa mina föräldrar... Tycker att man verkligen ska vara 110'% säker på att man vill ha barn, är beredd att offra mycket för sina barn, är beredd på att det inte bara är positivt med barn osv, innan man beslutar sig för att skaffa ett. Att ångra sina barn och gå runt och känna så konstant, det kan jag nästan lova att barnet märker av, vare sig man visar det eller ej, och det kan förstöra barnets uppväxt, tänk på det... Så jag hoppas verkligen att dina barn TS och alla andra barn vars föräldrar ångrar dem, inte märker av det, det kan bli en katastrof. Jag valde aldrig att bli till, mina föräldrar valde det. Och jag fick min barndom förstörd och har ingen bra relation alls till mina föräldrar idag, hur mycket de än försökte bita ihop och "inte visa" vad de kände...

    Jag har valt att inte skaffa barn för att jag är rädd för att bli som dina föräldrar. Jag vill tacka dig och ts för att ni visar att det inte behöver vara egoistiskt att välja bort barn. Tvärtom kan det vara något man gör med barnens bästa i åtanke.
  • Anonym (tack)
    Äldre 14 Jun 12:54
    #38
    Anonym (Trasig) skrev 2014-06-14 12:06:26 följande:
    Jag hoppas bara att dina barn inte märker av att du ångrar dem, och tycker att de är till besvär. Jag växte upp med sådana föräldrar, både jag och min bror har blivit skadade av det. Jag kände mig alltid i vägen som barn och önskade redan som femåring att jag inte hade blivit född för att det kändes som att jag bara var ett jobbigt måste för mina föräldrar, kände mig inget värd och fick som följd av det världens sämsta självförtroende, vilket har lett till både självskadebeteende och ätstörningar under uppväxten. Då kan jag tillägga att de gjorde nog allt de kunde för att inte visa det, de var inte elaka på något sätt överhuvudtaget, snarare tvärtom, ändå hade jag alltid en känsla av att vara i vägen, och nu i vuxen ålder har de båda erkänt att de ångrade sig, men att det nu är roligt när vi är vuxna och kan ta hand om oss själva. Det tog oerhört hårt på mig att få det bekräftat, även om jag vetat det hela tiden. De beter sig och ser på mitt barn på ett helt annat sätt, det syns verkligen att de älskar honom och att han är önskad och älskad, så var det aldrig för mig och min bror. Men jag antar att det passar nu när de slipper offra sig själva för barnbarnet, de vill tydligen bara ha det roliga med barn. Medan jag som liten lärde mig tidigt att anpassa mig, hålla mig ur vägen och fixa så mycket som möjligt själv bara för att inte störa mina föräldrar... Tycker att man verkligen ska vara 110'% säker på att man vill ha barn, är beredd att offra mycket för sina barn, är beredd på att det inte bara är positivt med barn osv, innan man beslutar sig för att skaffa ett. Att ångra sina barn och gå runt och känna så konstant, det kan jag nästan lova att barnet märker av, vare sig man visar det eller ej, och det kan förstöra barnets uppväxt, tänk på det... Så jag hoppas verkligen att dina barn TS och alla andra barn vars föräldrar ångrar dem, inte märker av det, det kan bli en katastrof. Jag valde aldrig att bli till, mina föräldrar valde det. Och jag fick min barndom förstörd och har ingen bra relation alls till mina föräldrar idag, hur mycket de än försökte bita ihop och "inte visa" vad de kände...

    Jag har valt att inte skaffa barn för att jag är rädd för att bli som dina föräldrar. Jag vill tacka dig och ts för att ni visar att det inte behöver vara egoistiskt att välja bort barn. Tvärtom kan det vara något man gör med barnens bästa i åtanke.
  • Anonym (Slut)
    Äldre 14 Jun 12:55
    #39
    Anonym (Tvåan) skrev 2014-06-14 12:32:57 följande:
    Jag ångrar inte mitt första barn, men hon suger dagligen musten ur mig. Däremot ångrar jag det barn i min mage. Vad fan tänkte jag med? Jag orkar knappt med livet som det är! Jag är säker på att allt kommer gå åt helvete när nästa barn kommer. Jag vill bara att det ska vara som det är nu.



    Gud vad jag känner igen mig. Är dock inte gravid igen. Men min son suger totalt musten ur mig. Han är i farten i princip dygnet runt, sitta still finns inte. Han är 3,5 nu och det blir inte bättre. Jag bryter ihop ibland pga hans energi och vilja. Ett besök på ica kan ge mig mardrömmar.

    Vi har tänkt på att skaffa en till, men jag vet att jag kommer känna som du gör. Därför avstår jag.
  • Anonym (svårt­)
    Äldre 14 Jun 12:55
    #40
    Anonym (tack) skrev 2014-06-14 12:54:15 följande:

    Jag har valt att inte skaffa barn för att jag är rädd för att bli som dina föräldrar. Jag vill tacka dig och ts för att ni visar att det inte behöver vara egoistiskt att välja bort barn. Tvärtom kan det vara något man gör med barnens bästa i åtanke.
Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn