• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (prutt) skrev 2014-07-24 21:55:00 följande:
    Jag förstår dig och dina goda tankar kring barnuppfostran. MEN det fungerar bara om man har både tiden och orken. Om något av dessa två är en bristvara får man faktiskt överväga att ta till lite äldre och omodernare uppfostringsmetoder (dock ej misshandel såklart!!).

    Det låter som er 4-åring var övertrött och överstimulerad. Varför hade ni inte lagt henne för länge sedan?
    Hon lägger sig klockan sju och så var det även denna kvällen. Sen läste vi saga och pratade en liten stund. Fem i halv åtta var jag ute ur rummet och strax därefter gick hennes pappa in i rummet och sa godnatt. Därefter började hon springa och sen höll det på i en timme då vi försökte få henne att ligga i sin säng. (Hon hade somnat i bilen på dagen och då blir läggningen rörigare). Dessutom har det varit så enormt varmt här idag och det tar på oss alla.
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 21:55:12 följande:

    Ja, den tanken har jag också. Att man kanske borde gå någon anger management eller något. Men problemet är ju att det inte var av ilska för henne jag gjorde det, eller hur jag ska uttrycka mig. Det var inte menat mot henne, bara en reflex för att skydda mig själv. Under den millisekunden som det hann hända så hann jag bara förstå att någon slog mig i ansiktet. Jag liksom tappade bort att det var min dotter och all annan rim och reson. 

    Men, det har hänt vid ett par tillfällen förut, att hon har slagit till över ansiktet direkt efter att hon bråkat en lång stund, spottat, sparkat eller liknande. Då har jag sagt till maken att just de bråken är de värsta. Då blir jag rädd för mig själv eftersom man blir rädd och får ont samtidigt och bara reagerar från ryggraden. Man hinner inte med själv. Kanske visste jag att det bara skulle vara en tidsfråga?


    Usch det är så hemskt :( Jag tror att det bästa är att försöka se när en sån här situation är på gång och på något sätt avlägsna mig innan det går så långt att hon slår över ansiktet.


    (Alltså det har inte hänt att jag slagit henne förut! Men de här bråken har hänt förut, då har jag dock klarat av att hantera dom på ett bättre sätt)
  • zingo
    MxMeNow skrev 2014-07-24 21:45:33 följande:

    Men ge er! Barn knuffas! Sparken på halsen var förmodligen bara ett desperat försök att ta sig ur situationen.

    Ts, du tycks veta att det du gjorde var fel, kanske dags att börja i terapi igen för att lära dig hantera dessa situationer.


    Knuffas barn?
    Alla?
    Är du HELT säker på det?
    Allvarligt talat...
  • zingo
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 21:44:37 följande:

    Först och främst, om man kommer med sådana här kommentarer så tycker jag det är av stor vikt huruvida man själv har barn som passerat den här ålder och dessutom är förskolebarn. 

    Det är inget problem med dottern. Vi har en omtänksam, helt underbar, smart och rolig tjej som är trygg i sig själv och som har ett stort hjärta. Men hon är inte vuxen, hon är fortfarande bara ett barn. Och när barn blir trötta och överstimulerade så är de inga änglar direkt.


    Jag är inte orolig över hennes beteende, bara över mitt. Jag själv har många många gånger hört andra föräldrar berätta om sådant här i förtroende. Så att ni inte vet om att barn är sådana här säger mest bara att ni inte hamnat där själva ännu.


    Varför skriver du frågor här om du redan har svaret på dem?
    Ja, jag har i allra högsta grad haft barn som är fyra år gamla. Jag har varit pappaledig precis lika länge som min fru (dvs totalt två år). Jag har följt två banrs uppväxt oerhört intensivt och på nära håll och jag är HELT säker på att alla barn INTE knuffas och INTE sparkas. Och jag tycker INTE det är normalt överhuvudtaget.

    Over and out
  • Anonym (Mår illa)
    zingo skrev 2014-07-24 22:02:38 följande:
    Varför skriver du frågor här om du redan har svaret på dem?
    Ja, jag har i allra högsta grad haft barn som är fyra år gamla. Jag har varit pappaledig precis lika länge som min fru (dvs totalt två år). Jag har följt två banrs uppväxt oerhört intensivt och på nära håll och jag är HELT säker på att alla barn INTE knuffas och INTE sparkas. Och jag tycker INTE det är normalt överhuvudtaget.

    Over and out

    Okej. Då är vi av olika åsikt. Jag tycker det är en fara när barn är för "duktiga". Det är ofta ett tecken på att de är otrygga.

    Själv var jag superduktig som barn. Fick alltid beröm av alla. 
    Mådde skit. Blev slagen av min pappa ofta och min mamma är lite för förtjust i spriten.

  • Anonym (jaha)

    Nu får jag säkert skit som fan i tråden.

    Men jag tycker det är minimalt för mamman att bekymra sig om. Det var säkert mer en reflex än en planerad gärning. Ivägspringarna, tandborstvägran och väcka syskonet med sitt galande var mer än nog. Att sen dessutom börja slå en förälder i ansiktet och sparka mot halsen! OK om det var en 1-åring men ALDRIG att jag skulle pjoska och dalta med en 4-åring som gjorde så. Sverige går i absurdum mot dalt och fjams med ungar som inte uppför sig. Som förälder ska man alltså be om ursäkt för att man reflexmässigt försvarar sig mot våld som kan vara livsfarligt (för det kan det faktiskt vara att bli sparkad mot halsen även om det är ett barn som sparkar!). Hade det varit mitt barn hade hon fått be om ursäkt till mig och sen fått en kännbar icke-fysisk bestraffning.

  • DianaT

    Att trotsa är en sak, men att knuffas, rivas, spottas och sparkas är något helt annat. Problematiken ni har är ju dotterns beteende och sätt att hantera motstånd då hon försöker få sin vilja igenom.

  • Anonym (prutt)
    zingo skrev 2014-07-24 21:59:19 följande:

    Knuffas barn?

    Alla?

    Är du HELT säker på det?

    Allvarligt talat...


    Nej, alla barn är såklart inte våldsamma. Men barn har ju en sämre impulskontroll än vuxna och det anses därför inte som avvikande om förskolebarn tar till våld ibland. Det är först i skolåldern som det börjar ses som avvikande.
  • zingo
    Anonym (Mår illa) skrev 2014-07-24 22:04:29 följande:

    Okej. Då är vi av olika åsikt. Jag tycker det är en fara när barn är för "duktiga". Det är ofta ett tecken på att de är otrygga.

    Själv var jag superduktig som barn. Fick alltid beröm av alla. 
    Mådde skit. Blev slagen av min pappa ofta och min mamma är lite för förtjust i spriten.


    Mina barn har aldrig gjort något åt det hållet. De är inte heller ett dugg otrygga. De är inte heller kuvade. Tvärtom.

    Du inledde med att klandra dig själv. Jag tyckte det var helt fel approach. Om det inte är ok att vuxna knuffas och sparkas, varför är det då ok att barn gör det?
  • bf2014

    Men herregud! Det var värst vilka änglar era barn verkar vara då som aldrig blir små monster som inte lyssnar eller gör saker man inte får?? Trodde allas barn någon gång slagits eller puttats i stundens hetta speciellt i trotsåldern.
    Ts! Du har gjort något som inte är bra och du har ångest för det. Vi gör alla misstag ibland (svårt att tro dock när man läser svaren du fått här...) att gå ifrån när det blir jobbigt är ju bra. Hoppas det blir bättre snart.

Svar på tråden Jag slog mitt barn :(