• Anonym (Mår illa)

    Jag slog mitt barn :(

    När jag var liten blev jag slagen. Jag avskydde det! 
    Jag lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG skulle slå mina barn. När jag träffade min man var han tvungen att lova att han ALDRIG skulle slå barnen och jag sa att om han ens la en hand på dom så skulle jag lämna honom. 
    Jag själv gick två år hos kurator innan jag vågade skaffa barn eftersom jag inte trodde att jag skulle bli någon bra mamma (mina föräldrar var inte de bästa).

    Idag kom dagen jag aldrig trodde skulle komma.
    Vår dotter är snart 4 år och i den (hittills) värsta trotsåldern. Hon bråkar ofta och låter "lalalala" när man försöker prata, sparkas, spottar, river, slåss, puttas osv. Vi (jag och hennes pappa) tar det med ro. Vi säger till konsekvent och på skarpen att det inte är okej men försöker ändå att respektera henne så mycket det går. Vi stänger t.ex inte in henne (även om vi kan bära in henne på sitt rum och stänga dörren efter oss - hon brukar komma direkt ut dock), vi slår henne inte, vi säger inte saker som "då får du inget lördagsgodis" eller "det blir inget tv-tittande på en vecka". Däremot kan vi säga "jag blir ledsen när du gör så här" eller "om du inte slutar nu så åker vi direkt hem utan att handla". Förstår ni skillnaden?


    Hur som helst, idag började hon bråka innan läggdags genom att knuffa sitt mindre syskon så att hen slog huvudet i golvet, sprang åt motsatt håll när vi skulle borsta tänderna, slogs vid tandborstning, gömde sig när vi skulle till sängen, sprang upp efter sagan och började bråka. Efter 300 uppspringningar började hon skrika varpå syskonet vaknade och skrek. Pappan sa "nu vaknade NN för att du skriker så. Nu måste jag gå in och lägga hen igen så nu får du vara tyst". Dottern fortsätter att skrika och nu gråter hon också (dramatiskt skrikgråter). Jag går in till henne för att lugna henne, sätter mig på sängkanten och börjar prata. Jag är lugn och inte anklagande, men trött. Hon skrattar och kör upp boken hon har i händerna under hakan på mig. Jag tar boken ifrån henne och lägger undan den medan jag fortsätter att försöka nå fram. Hon skrattar och när jag lutar mig över henne för att få ögonkontakt så sparkar hon mig rätt över halsen. Det gör ont och jag blir arg. Jag tar tag i hennes ben för att värja mig och i samma sekund smäller hon till mig rakt över ansiktet. Innan jag hann reagera klappade jag till henne på kinden!


    I samma sekund blev hon hysteriskt ledsen (det var inte så hårt så hon blev nog mest rädd tror jag) och jag undrade vad som farit i mig. Tog henne genast upp i famnen och sa att "förlåt, så får mamma INTE göra. Förlåt mig, det var inte okej att mamma slog dig! Så där ledsen blir mamma när du slår mig också, förstår du? Man FÅR INTE slåss. Jag får inte slå dig och du får inte slå mig. Okej? Ska vi tumma på att vi aldrig mera slåss?"
    Det gjorde vi. Och kramades.

    Jag mådde fysiskt illa dock och när maken kom tillbaka ut i soffan började jag gråta. Jag var rädd för mig själv. Tänk om det händer igen? Det känns på samma sätt som om jag varit otrogen - jag kan inte ta tillbaka vad som redan har hänt.
    Slaget var inte av ilska eller av hämnd, det var bara en snabb reaktion i självförsvar innan jag hann tänka, men det spelar ingen roll. Att hon inte fick särskilt ont spelar heller ingen roll. Det är själva handlingen i sig som är så hemsk. HUR kunde jag göra så!?


    Mellan dottern och mig är det okej så länge det aldrig händer igen, men andra? Förskolefröken? Jag är så rädd att någon ska ta henne ifrån mig :( 


    Borde jag vidta åtgärder (mot mig själv)?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-07-26 08:03
    Det finns en mycket enkel och inom psykologin vida känd orsak till klimatet här inne: vi vill känna oss bra med oss själva. Vissa av oss mår i grunden dåligt och behöver trycka ner andra för att själva lyckas ta sig upp till ytan och andas ett slag.

    Jag skriver som mamma, som medmänniska och bemöts med mobbning. Vuxna människor som i grupp visar sitt allra fulaste jag. Som anser sig ha rätt att säga de mest kränkande saker, såra, förstöra - för att någon är annorlunda än de själva.
    Vet ni? Det är inte genom dom som är lika oss vi lär.

    Jag förstår mycket väl att när man börjat skriva med attityd så spelar det ingen roll vad som följer därefter. Detta hat man har inombords måste ut.
    Om jag nu skulle vara allt det där ni skriver: martyr, psykiskt störd - förtjänar jag mobb för det? Är inte det i så fall ytterligare en anledning till att ni - som representerar de friska och välmående - skulle vara större än det? Eller är det okej att bete sig hur som helst, så länge man anser att människor är sämre än en själv?

    Bakom skärmen sitter en människa, tänk på det. Jag kanske är er kollega, er svägerska, er barndomsvän. Vilka vänner ni var när jag kom till er med mitt problem. Riktiga föredömen.

    Jag skrev i den här tråden för att få tips och råd - ett bollplank. Istället gör man ner inte bara mig och min man, mitt livs kärlek, utan också mina barn. Vuxna människor, föräldrar till och med, lärare, som har detta hat - gentemot barn.
    Jag blottade för er en liten problemarea i vårt liv men dömdes ut totalt för det. Det fanns ingen vilja, eller kanske ens förmåga att se, att jag inte i en tråd där jag behandlar ett ämne berör de övriga 98% i vår familj, som är ren och skär kärlek.
    Sådan kärlek som ger mig grund att stå på, utan att behöva trycka ner.

    Må väl.
  • Svar på tråden Jag slog mitt barn :(
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (jaha) skrev 2014-07-24 22:05:10 följande:

    Nu får jag säkert skit som fan i tråden.

    Men jag tycker det är minimalt för mamman att bekymra sig om. Det var säkert mer en reflex än en planerad gärning. Ivägspringarna, tandborstvägran och väcka syskonet med sitt galande var mer än nog. Att sen dessutom börja slå en förälder i ansiktet och sparka mot halsen! OK om det var en 1-åring men ALDRIG att jag skulle pjoska och dalta med en 4-åring som gjorde så. Sverige går i absurdum mot dalt och fjams med ungar som inte uppför sig. Som förälder ska man alltså be om ursäkt för att man reflexmässigt försvarar sig mot våld som kan vara livsfarligt (för det kan det faktiskt vara att bli sparkad mot halsen även om det är ett barn som sparkar!). Hade det varit mitt barn hade hon fått be om ursäkt till mig och sen fått en kännbar icke-fysisk bestraffning.


    Alltså jag håller helt med dig! Hon är stor nog att veta att det absolut inte är okej (vilket vi alltid är tydliga med) att bete sig som hon gjorde. Och jag håller med om att hon självklart ska få en tillsägelse, men problemet var ju att jag slog henne :o Även om det var precis som du säger, bara en reflex och inte alls med mening.

    Jag har ALDRIG slagit mina föräldrar så. Aldrig. Skulle inte komma på tanken. Men å andra sidan så tog min pappa strypgrepp på mig eller sparkade mig i ryggen så att jag for genom hallen. 
    Jag vill inte att hon ska vara rädd för mig, jag vill att hon ska respektera mig. Och respekt är ömsesidigt. Successivt med tiden kommer hon att lära sig rätt och fel, det är jag övertygad om. Vi fortsätter att alltid påtala att det är fel att slåss, att man blir ledsen, försöka ge henne andra verktyg för situationen osv. 
  • Anonym (Mår illa)
    DianaT skrev 2014-07-24 22:05:30 följande:

    Att trotsa är en sak, men att knuffas, rivas, spottas och sparkas är något helt annat. Problematiken ni har är ju dotterns beteende och sätt att hantera motstånd då hon försöker få sin vilja igenom.


    Det är en känd problematik för föräldrar ;)
    zingo skrev 2014-07-24 22:09:16 följande:
    Mina barn har aldrig gjort något åt det hållet. De är inte heller ett dugg otrygga. De är inte heller kuvade. Tvärtom.

    Du inledde med att klandra dig själv. Jag tyckte det var helt fel approach. Om det inte är ok att vuxna knuffas och sparkas, varför är det då ok att barn gör det?
    Det är inte okej, det har jag aldrig påstått. Vi påtalar för henne att det inte är okej och för en kontinuerlig dialog kring det. Men barn är barn, inte små vuxna.
    bf2014 skrev 2014-07-24 22:10:09 följande:

    Men herregud! Det var värst vilka änglar era barn verkar vara då som aldrig blir små monster som inte lyssnar eller gör saker man inte får?? Trodde allas barn någon gång slagits eller puttats i stundens hetta speciellt i trotsåldern.
    Ts! Du har gjort något som inte är bra och du har ångest för det. Vi gör alla misstag ibland (svårt att tro dock när man läser svaren du fått här...) att gå ifrån när det blir jobbigt är ju bra. Hoppas det blir bättre snart.


    Tack <3 

  • Anonym (Inte trots)

    Jag har en fyraåring och en sexåring ( som går på förskola, vad nu det har med saken att göra?) och de har aldrig slagit mig eller någon annan vuxen? Annars är de impulsiva och busiga och med massor av överskottsenergi hela tiden. De skriker och gråter när de är övertrötta och arga, men de slåss inte. Så, jag tycker att ni ska fundera i den änden. Varför slår hon dig? Varför sitter du och pratar med ett barn som sparkar dig? Jag hade direkt markerat att sådant var långt över gränser och barnet hade blivit ledset och sedan hade jag kunnat trösta. Barn mår dåligt av att tillåtas att slå sin egen mamma. Det ger barnet ångest. Stoppa henne med bestämdhet. Varken hon eller du får slåss: det är inte trots, det är att passera normala gränser.

  • Psychopath
    Anonym (jaha) skrev 2014-07-24 22:05:10 följande:

    Nu får jag säkert skit som fan i tråden.

    Men jag tycker det är minimalt för mamman att bekymra sig om. Det var säkert mer en reflex än en planerad gärning. Ivägspringarna, tandborstvägran och väcka syskonet med sitt galande var mer än nog. Att sen dessutom börja slå en förälder i ansiktet och sparka mot halsen! OK om det var en 1-åring men ALDRIG att jag skulle pjoska och dalta med en 4-åring som gjorde så. Sverige går i absurdum mot dalt och fjams med ungar som inte uppför sig. Som förälder ska man alltså be om ursäkt för att man reflexmässigt försvarar sig mot våld som kan vara livsfarligt (för det kan det faktiskt vara att bli sparkad mot halsen även om det är ett barn som sparkar!). Hade det varit mitt barn hade hon fått be om ursäkt till mig och sen fått en kännbar icke-fysisk bestraffning.


    Håller med till fullo.

    Du har ingenting att må dåligt över eller söka hjälp för, TS. Du tryckte ju inte ner henne och började slå henne med knytnävarna (det vore definitivt en sak att söka hjälp för), du försvarade dig instinktivt.
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Inte trots) skrev 2014-07-24 22:18:25 följande:

    Jag har en fyraåring och en sexåring ( som går på förskola, vad nu det har med saken att göra?) och de har aldrig slagit mig eller någon annan vuxen? Annars är de impulsiva och busiga och med massor av överskottsenergi hela tiden. De skriker och gråter när de är övertrötta och arga, men de slåss inte. Så, jag tycker att ni ska fundera i den änden. Varför slår hon dig? Varför sitter du och pratar med ett barn som sparkar dig? Jag hade direkt markerat att sådant var långt över gränser och barnet hade blivit ledset och sedan hade jag kunnat trösta. Barn mår dåligt av att tillåtas att slå sin egen mamma. Det ger barnet ångest. Stoppa henne med bestämdhet. Varken hon eller du får slåss: det är inte trots, det är att passera normala gränser.


    Det verkar enkelt i din värld. Vad tycker du att vi ska göra? 
    Psychopath skrev 2014-07-24 22:19:39 följande:
    Håller med till fullo.

    Du har ingenting att må dåligt över eller söka hjälp för, TS. Du tryckte ju inte ner henne och började slå henne med knytnävarna (det vore definitivt en sak att söka hjälp för), du försvarade dig instinktivt.
    Jag tänker som dig med, även om jag får dåligt samvete för det. Å ena sidan kanske det var bra att hon nu förstår hur ledsen man blir och vad det egentligen är som är så hemskt med slag, men å andra sidan så vill jag absolut inte lära mitt barn att man inte ska slåss genom att slåss. Fullkomligt avskyvärt!
  • MxMeNow
    zingo skrev 2014-07-24 22:09:16 följande:

    Mina barn har aldrig gjort något åt det hållet. De är inte heller ett dugg otrygga. De är inte heller kuvade. Tvärtom.

    Du inledde med att klandra dig själv. Jag tyckte det var helt fel approach. Om det inte är ok att vuxna knuffas och sparkas, varför är det då ok att barn gör det?


    Du kan inbilla dig själv det bäst du vill, men jag tror dig inte!
  • Anonym (Två problem)

    Jag har haft två fyraåringar (samt jobbar i förskolan, om det nu har någon betydelse) och visst kan det vara ett jävla liv ibland, men att spottas, rivas, sparka, slåss i ansiktet o.s.v som din dotter gör, det tycker jag är helt utanför alla gränser. Att ni inte, någon av er, någonsin tappat fattningen tidigare, det tycker jag är otroligt positivt!

    Jättebra att du tänker igenom hur du kan göra, men jag undrar om ni inte behöver få hjälp med mer strategier runt tjejens beteende.

  • Anonym (Kan vara?)

    Kan det vara så att du hade en sån hård, sträng och destruktiv uppväxt att du med alla medel vill vara mjuk med ditt barn? Jag tänker när du skriver att du "konverserat kring våld" med henne så kanske du måste vara strängare och mer tydlig. Inte diskutera, utan svart på vitt säga; absolut inte!!! Såklart får man inte skada sitt barn, men i eran relation som ni verkar ha så tror jag det passerar ganska fort för henne. Du är en kärleksfull och bra mamma som det verkar.

    Men jag har tre små tjejer, och måste säga att jag aldrig blivit utsatt för våld av dem. Jag tror du måste vara tydligare på ett annat sätt, en 4- åring är ändå ganska stor. Förstår hon inte den gränsen ännu måste ni nog hitta ett som sagt tydligare och konkretare sätt för henne vart gränsen går!

  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Två problem) skrev 2014-07-24 22:29:18 följande:

    Jag har haft två fyraåringar (samt jobbar i förskolan, om det nu har någon betydelse) och visst kan det vara ett jävla liv ibland, men att spottas, rivas, sparka, slåss i ansiktet o.s.v som din dotter gör, det tycker jag är helt utanför alla gränser. Att ni inte, någon av er, någonsin tappat fattningen tidigare, det tycker jag är otroligt positivt!

    Jättebra att du tänker igenom hur du kan göra, men jag undrar om ni inte behöver få hjälp med mer strategier runt tjejens beteende.


    Du får gärna ge tips kring vad du tycker hade varit bra saker att göra. Vi säger alltid till henne, försöker få henne ur situationen, försöker ge henne nya verktyg, ger henne chanser att få beröm för andra saker (alltså välja att göra bra hellre än att göra dåligt). Vi försöker att ha rutiner och ge henne möjligheter att få vila så att hon inte ska bli överstimulerad.
  • Anonym (Mår illa)
    Anonym (Kan vara?) skrev 2014-07-24 22:34:12 följande:

    Kan det vara så att du hade en sån hård, sträng och destruktiv uppväxt att du med alla medel vill vara mjuk med ditt barn? Jag tänker när du skriver att du "konverserat kring våld" med henne så kanske du måste vara strängare och mer tydlig. Inte diskutera, utan svart på vitt säga; absolut inte!!! Såklart får man inte skada sitt barn, men i eran relation som ni verkar ha så tror jag det passerar ganska fort för henne. Du är en kärleksfull och bra mamma som det verkar.

    Men jag har tre små tjejer, och måste säga att jag aldrig blivit utsatt för våld av dem. Jag tror du måste vara tydligare på ett annat sätt, en 4- åring är ändå ganska stor. Förstår hon inte den gränsen ännu måste ni nog hitta ett som sagt tydligare och konkretare sätt för henne vart gränsen går!


    Jag är strängre än hennes pappa. Jag försöker att inte diskutera i bråk. Det är "nej". Möjligtvis kan jag säga "jag hör dig, men det är ändå nej" eller "det hjälper inte vad du säger, det är nej i alla fall". Och till slut bara kort "nej". 
    Efter att situationen spelat över kan vi diskutera varför det var nej.

    Jag är så sträng jag kan vara utan att trycka till henne. Utan att låsa in henne, slå henne eller ta ifrån henne jag-känslan.
    Men ja, jag är en väldigt närvarande förälder (mina var inte det) och jag lyssnar mycket på mina barn. Att slåss är inte okej och kanske är det därför trotset är just att slåss. Det började ju inte med slag utan med fula ord eller liknande men jag reagerade aldrig. När hon försökte med "vafaaan" så sa jag bara lugnt "vad är det för ett ord? Vad betyder det?". Sen slutade hon med det. Kastar hon grejer tar jag bort dom osv. Men just slagen är svårt. Jag vill inte lämna henne när hon är ledsen och jag vill inte ignorera henne.
Svar på tråden Jag slog mitt barn :(