Min styvson antastade min dotter.

Det har alltid varit extremt "fattigt" med detta barn. För tre-fyra år sedan hade han hotat förra barn på lekis (han vAr två år äldre) så de inte vågade gå till skolan, han tog deras saker och sa att han skulle döda dom om de berättade för någon och när jag fick reda på det så tog jag upp det med både mamman o pappan. Det enda barnet behövde göra var att gå upp på sitt rum och fundera på saken i 30 minuter för han sa ju att de ljög.... Pappan Hade ångest över att pojkstackarn fick sitta där för det kanske inte ens var sant och det var hemskt att låta honom lida så. Jag blev rätt arg för det kom från flera föräldrar som inte ens umgicks. Det var allt som hände. Jag tyckte maken skulle kontakta klassföreståndaren men det gjorde han inte så jag fick göra det bakom ryggen på föräldrarna eftersom ingen av dom gjorde något. Så är det med allt. Gör pojken fel har pappan blivit arg på den som "skvallrat". Jag är tvärtom sådan att om mina barn gör något galet får de ta ansvar för det, hur ska man annars lära sig?

Jag förstår att det inte är så lätt, men jag tycker ändå att ta med en flytt i åtanke som en plan B.

Jag håller med dig, att din mans blundande för problemet är rätt allvarligt.

Ett förslag är att ni tillsammans tar ett samtal med någon som arbetar med familjeterapi. Om din man märker att ingen anser att det hans son har gjort, är att sopa under mattan, så måste han så småningom tänka om. Gör han inte det, så måste du nog överväga att flytta. Du har idag tre döttrar eller? och ett barn till på väg. Du har som förälder ansvaret att skydda dom och det måste du ha i åtanke.

Är det så att myndigheterna anser att en fosterhemsplacering är den bästa lösningen på killens problem, så är ju den akuta "faran" över, men samtidigt så har du det andra problemet kvar, din mans oförmåga att se när ett barn har ett skadligt beteende.

Så soc har hjälpt till att skydda dina döttrar från honom genom att placera honom mer i en familj där det finns en annan flicka i samma ålder? Det låter konstigt i mina öron....

Det har alltid varit extremt "fattigt" med detta barn. För tre-fyra år sedan hade han hotat förra barn på lekis (han vAr två år äldre) så de inte vågade gå till skolan, han tog deras saker och sa att han skulle döda dom om de berättade för någon och när jag fick reda på det så tog jag upp det med både mamman o pappan. Det enda barnet behövde göra var att gå upp på sitt rum och fundera på saken i 30 minuter för han sa ju att de ljög.... Pappan Hade ångest över att pojkstackarn fick sitta där för det kanske inte ens var sant och det var hemskt att låta honom lida så. Jag blev rätt arg för det kom från flera föräldrar som inte ens umgicks. Det var allt som hände. Jag tyckte maken skulle kontakta klassföreståndaren men det gjorde han inte så jag fick göra det bakom ryggen på föräldrarna eftersom ingen av dom gjorde något. Så är det med allt. Gör pojken fel har pappan blivit arg på den som "skvallrat". Jag är tvärtom sådan att om mina barn gör något galet får de ta ansvar för det, hur ska man annars lära sig?

Vilken fantastiskt bra pappa som du valde att bli gravid med, både tidigare och nu. (Nu vet jag redan vad svaret blir: Han är sååå annorlunda och myyycket bättre förälder till vår gemensamma.... )

Snälla ta ansvar och flytta så att barnen inte behöver må dåligt under uppväxten. Ni låter tyvärr som en destruktiv familj.

Jag tycker det låter familjeproblem lång väg.

Ts beskriver att hon tycker att pojken kränkt hennes barn, gör elaka saker och är manipulerande. Han har kysst sin syster när hon sov. Han har hamnat i bråk i skolan. Ingen lyssnar på henne (som sitter med sanningen) utan har olika anledningar till att inte "ta tag i det". Tänk om det inte alls är så att det är ts som har rätt? Tänk om hon är en del i problemet? Det är uppenbart efter att ha läst ett inlägg av ts att hon tycker riktigt illa om sin styvson och förefaller ha gjort det undet lång tid. Hur beter sig ett barn i det sammanhaget? Kan det vara så att ts i själva verket genom att få pojken att känna sig ovälkommen hos dem, gör hans beteende värre? För om det är så uppenbart att ts tycker illa om sin styvson att det syns efter 10 meningar på ett forum på nätet kan man inte ens inbilla sig att han inte skulle ha märkt det.

Ts hänvisar till att soc minsann tycker som hon vilket de uppenbarligen inte gör. Som jag uppfattar det har ts inte ens varit med på mötena? Och eftersom de låter pojken vara hos sin andra syster så tycker de inte att det är så allvarligt. De ska ju ingripa om de misstänker att ett barn far illa, inte flytta en "förövare" från ett hem för att skydda barnen i det hemmet till ett annat hem där det också finns potentiella offer även om mamman samtycker till detta. Jag tror att pojken behöver skyddas från ts. Det är poängen med den mindre vistelsen i pappas hem.

Jag förstår inte hur man kan lägga så mycket skuld ja hat som ts gör på ett barn. Om ett barn har problem så hjälper man dem med det, klarar man det inte själv så söker man för det. Man utmålar inte 12- åringar som potentiella sexualbrottslingar. Det är sant att många sexualförbrytare börjar tidigt. Det betyder inte att alla som bryter en sexuell gräns eller norm som barn per automatik blir förövare som vuxna. Och i vilken riktning tror ni ts beteende påverkar pojken? Blir det bättre av det?

Till de utsatta som skrivit i tråden vill jag säga att jag känner med er. Era historier är alltid gripande och hemska. Och de går inte alls att jämföra med det den aktuella pojken gjort. Han kysste sin syster när han trodde att hon sov. Han har inte tvingat någon (typ hållt fast eller liknande), inte mutat eller hotat. Han är ett barn och har inga sexuella baktankar på det viset en 14 eller 17 åring kan ha.