Oktoberbebisar 2015

Jag har funderat på namn länge men det beror nog på att många i min närhet fått barn som gjort att man själv också funderar på det. Jag har i princip bara pojknamn jag verkligen gillar och tror att det är därför jag kallar den för han också. Men har några tjejnamn som jag tycker om man inte som jag fastnat för helt än, meeen det är ju lång tid kvar... :D

Ja, det är nog en mix av hormoner och sen all annan oro och osäkerheten kring situationen. Det är verkligen en stor omställning, fysiskt och psykiskt.

Jag tror faktiskt att de är väldigt viktigt att prata om att man faktiskt kan må dåligt psykiskt också. Det finns ju nästan en outtalad "norm" som säger att man ska vara så himla glad och lycklig och sväva på rosa moln. Men verkligheten är nog långt ifrån så för ganska många. Det är viktigt att få prata om det och inte bara vifta bort känslorna. Tror det kan bli värre om man inte får prata ordentligt om det man känner.

Tror inte att man ska vara för hård mot sig själv egentligen. Det är okej att må skit ibland, livet är inte alltid rosenrött,bara för att man är gravid behöver det inte bli helt perfekt helt plötsligt. Man får nog ta en dag i taget, lyssna på kroppen och ta sina känslor på allvar :)

Förra gången jag va gravid blev jag lite bitter o sur (inte jätte rationellt) på mina nära som varit gravida o inte förklarat att man mår skit både psykiskt o fysiskt i början på graviditeten o min bm sa att att det va fullt normalt...Den här gången va man mer beredd på det men ändå jobbigt...

Vi hade flicknamn klart redan innan plusset, nu har vi förnamn och andranamn. Freja Simone Viktoria. Dock skulle vi få det riktigt jobbigt med pojknamn, jag och mannen är inte alls överens där.

Sonen fick sitt namn i vecka 18 redan, jag ville egentligen vänta till förlossningen denna gång med att namnge barnet eftersom det blir så inprintat och att det kanske känns fel sen när barnet är fött. Det var jättekonstigt att kalla sonen för Maximilian, han var en Eddie eller Albin i början. Men nu är han en klockren Maximilian :)

Åh, detta illamående gör mig galen... Jag klarar inte ens av att vara i samma rum när mannen byter bajsblöja på sonen, kan inte gå på toa eftersom kattlådorna ska rensas efter maten. Doften av mat var riktigt jobbig, jag klarade bara ta några tuggor av köttet och fick tvinga bort kräkreflexerna.

Jag sade till min man att han ALDRIG mått så här och att det inte spelar någon roll om man varit gravid och mått så illa innan, man minns det först när man är där själv. Jag hoppas så att jag mår så här för att få ut något av det - en bebis! Skulle detta sluta i missfall lär min ilska koka...

Hej, jag hoppar in här!

Väntar mitt andra barn (sambons första) med BF 21 oktober. Går alltså in i vecka 8 idag. Är sjukskriven för illamående sen en vecka tillbaka, och blir det som förr gången lär det fortsätta 3-4 v till.

Jag har väldigt mycket blandade känslor för den här graviditeten. Efter jag fick mitt första barn genomgick jag en livskris kan man säga. Relationen till pappan var sådär, jag mådde dåligt, blev utbränd samt utreddes och fick en neuropsykiatrisk diagnos. Förhållandet sprack. Allt det hände mellan att sonen föddes tills han var 2,5 år. Jag tyckte småbarnsåren var en plåga. Men jag har börjat förstå i efterhand att det kanske hade att göra med hur jag mådde i mig själv.

Därför har jag nu valt att ge det en andra chans. Har träffat en underbar man som verkligen ville ha barn, och nu känner jag mig själv på ett helt annat sätt. Förutsättningarna är helt enkelt mycket bättre än förra gången.

Det kommer bli jobbigt. Men jag vill inte sitta när jag är 80 år och ångra att jag inte vågade prova. Nu kör vi liksom

Angående illamåendet så bröt jag ihop för ett par dagar sen för det var så jobbigt. Har inte spytt men mått så dåligt att jag inte kunnat röra mig. Knappt fått i mig ngt. Har nu fått utskrivet Lergigan comp och de funkar kanon. Idag kunde jag äta schnitzel och bearnaisesås till lunch. Från att knappt kunna äta lite melon. Ett litet tips bara, som jag fick av en annan här

Ringde för tid till inskrivning idag. Jag ringde dit jag gick sist - jag vet att det är sent, jag är i vecka 9 men det har varit jättesvårt att komma fram. Jag har ringt och ringt.

Nu så har jag bokat tid hos Admira. Någon som varit hos dom?

Det som oroar mig nu  att jag har lite öppen livmodertapp - jag känner tydlig skåra. Någon som har erfarenheter?

Astrid, Selma, Tyra, Siri, Elsa, Ester, Vera, Lova, Lovis? Ja det finns ju en del! ;) vi har Alltid haft lättast att komma på pojknamn, denna gång blir det en Odinn (är även 210% säker att det är en fjärde pojke i magen) men skulle det mot alla odds vara en flicka blir det en Runa.

Jag kan inte sluta gråta.. Trodde verkligen att det var våran tur.. Efter 2,5 år plussade vi naturligt den 27 jan (precis när vi skulle börja ivf-behandling) och enligt uträkning (sista mensen 30 dec) borde jag vara i v.10(9+2). Hade länge funderat på ett tidigt ul eftersom vi försökt så länge och jag verkligen ville se att allt stod rätt till. Idag var det dags, men dom såg ingenting, nada.. Helt tomt.. Förstår ingenting.. Eftersom jag har kvar vissa symptom och gravtest fortfarande visar positivt tror dom på ofrostig graviditet eller utomkveds.. Imorgon fick jag akut tid hos kvinnokliniken för att bekräfta.. Har inget hopp kvar och lyckan är som bortblåst.. Hur kan kroppen lura en så pass mycket.. Finns väl ingen möjlighet att man kan räkna fel på 4 veckor och att jag endast är i v.6..

Grattis!

Jag kan känna igen mig i din berättelse, men delvis från ett annat perspektiv. Jag gjorde väl misstaget att jag inte gav upp mitt liv och flyttade in hos den blivande pappan innan jag var gravid, istället upptäckte jag hur hans hälsa utan diagnos påverkade både vår relation och senare hur första bebisåret blev fruktansvärt tufft då han vände barnet ryggen mer eller mindre efter de första pappadagarna.

Nu idag är jag trygg med en ny man och har ett andra barn, så jag VET att livet kan se helt annat ut. Vi har kunnat hjälpas åt att ta de tuffa nattpassen när barnet är mätt, men kanske har ont i magen och vägrar sova och behöver bäras/vara nära, med första barnet fick jag ta allt själv och var nog mer eller mindre utmattad av de täta amningarna nattetid. Efter första barnets födsel fick jag även höra av pappan att barnet blivit till genom våldtäkt. Hans umgänge med dottern är nu varannan söndag och funkar för tillfället, men i perioder har det uteblivet helt p g a hans psykiska hälsa och bristande förmåga att medicinera regelbundet samt möta problem i livet. Han har några självmordsförsök och rispor i handleden ytterligare sedan vi träffades, men det var ju egentligen inget nytt, utan bara att historien upprepades.

Tyvärr tickade väl den biologiska klockan för fort och jag kunde inte förutse hur stort det var att få barn innan man stod där. I efterhand hade jag aldrig valt honom som pappa, men jag är glad över min dotter som jag väl börjar misstänka kanske har en del av hans problematik om det inte är ren fyraårstrots förstås. Vi får se om det växer bort, annars får vi kämpa med att undvika vissa härdsmältor.