Oktoberbebisar 2015

Halkade av nyfikenhet in på tråden, var ett tag sedan jag var så nygravid så det är kul att läsa :)

Nu är jag snart klar med min graviditet, v 36 imorgon och således 35 dagar kvar till BF. Men jag kan bara säga att jag gråter och bryter ihop nu och då och för allt och ingenting emellanåt fortfarande! Och vad hopplös man känner sig ibland, men det är en trevlig kompott hormoner Vi får stå ut med..... Min sambo sa till bm i måndags att det är tur man vet att det är övergående.. Jag är glad att han ser det så och inte blir helt tokig på mig ;)

Lycka till :)

Förra gången jag va gravid blev jag lite bitter o sur (inte jätte rationellt) på mina nära som varit gravida o inte förklarat att man mår skit både psykiskt o fysiskt i början på graviditeten o min bm sa att att det va fullt normalt...Den här gången va man mer beredd på det men ändå jobbigt...

Å andra sidan, innan du blev gravid, var du alltid glad då? Hade du varit lika hård mot dig själv då också om du var ledsen några dagar?

Jag vet att pms påverkar hur jag mår, så om mitt humör är svajigt nu är det inte så konstigt. Det är många frågor som dyker upp, som egentligen inte har några svar. Alla dessa frågor i kombination med att vi nu genomgår en enorm hormoncirkus som ställer till det, gör att det bara är att acceptera och försöka gilla läget, även om inte det är det lättaste. Sedan är man trött, kanske illamående och har diverse symtom som kommer och går. Så inte är det konstigt om man ena stunden tror att man är gravid för att i nästa tro att man bara har drömt att man plussat.

Sedan är det en stor omställning att veta att man väntar ett litet pyre som man bär hela ansvaret för. Man kan inte göra något för att bestämma om det kommer komma ut ett barn om nio månader eller om man tillhör dem som har oturen att få ett missfall. Detta föder en enorm oro hos många, vågar man vara glad för det som är ett liv nu eller är det bättre att ställa sig in på det värsta? Sedan funderar många på hur man blir som förälder, hur relationen kommer påverkas, hur livet framöver kommer se ut o s v. Så på ett sätt kanske man mentalt avslutar sitt liv som en ganska fri individ i en relation för att övergå till att vara två föräldrar med ett barn.

Nästa stora gråtperiod kommer oftast 3-4 dagar efter man fött barn, den sk 3-dagarsbluesen. Då kan man ju tycka att man ännu mer borde vara i en lyckobubbla om man fött ett välartat barn, men då har man också en enorm hormonomställning när mjölken börjar rinna till. Nu var inte denna information till för att skrämma någon, utan att påvisa att det är okej att både vara enbart glad likaväl som att känslorna stormar. Skulle däremot det negativa känsloläget stanna kvar i flera veckor är det ju en god idé att få en samtalskontakt så man kan vända måendet igen.

Precis som för er andra är det svårt att tro att det finns ett liv förrän man sett bildliga bevis på kub eller rul, och då har man ju ändå kommit 12-13 respektive 18-20 veckor in i graviditeten och där är vi ju inte än. Att se ett hjärta slå på vul är ju en stor glädje i sig, men jag tror ändå många vill passera vecka 12 innan man vågar tro mer på allvar att det blir ett barn. Så nu är en period av hopp och förtvivlan och man får hoppas på det bästa.

Jag som har två friska barn och mig veterligen inga missfall, börjar ju ännu mer fundera på om jag verkligen kan ha turen en tredje gång eller om det är min tur att sörja denna gången. Så något lyckorus lever då jag inte i, jag kämpar mer med vad jag ska äta nästa gång hungern slår till. Hungrig är jag, men definitivt inte sugen på något särskilt.

Grattis!

Jag kan känna igen mig i din berättelse, men delvis från ett annat perspektiv. Jag gjorde väl misstaget att jag inte gav upp mitt liv och flyttade in hos den blivande pappan innan jag var gravid, istället upptäckte jag hur hans hälsa utan diagnos påverkade både vår relation och senare hur första bebisåret blev fruktansvärt tufft då han vände barnet ryggen mer eller mindre efter de första pappadagarna.

Nu idag är jag trygg med en ny man och har ett andra barn, så jag VET att livet kan se helt annat ut. Vi har kunnat hjälpas åt att ta de tuffa nattpassen när barnet är mätt, men kanske har ont i magen och vägrar sova och behöver bäras/vara nära, med första barnet fick jag ta allt själv och var nog mer eller mindre utmattad av de täta amningarna nattetid. Efter första barnets födsel fick jag även höra av pappan att barnet blivit till genom våldtäkt. Hans umgänge med dottern är nu varannan söndag och funkar för tillfället, men i perioder har det uteblivet helt p g a hans psykiska hälsa och bristande förmåga att medicinera regelbundet samt möta problem i livet. Han har några självmordsförsök och rispor i handleden ytterligare sedan vi träffades, men det var ju egentligen inget nytt, utan bara att historien upprepades.

Tyvärr tickade väl den biologiska klockan för fort och jag kunde inte förutse hur stort det var att få barn innan man stod där. I efterhand hade jag aldrig valt honom som pappa, men jag är glad över min dotter som jag väl börjar misstänka kanske har en del av hans problematik om det inte är ren fyraårstrots förstås. Vi får se om det växer bort, annars får vi kämpa med att undvika vissa härdsmältor.

Jag kan inte sluta gråta.. Trodde verkligen att det var våran tur.. Efter 2,5 år plussade vi naturligt den 27 jan (precis när vi skulle börja ivf-behandling) och enligt uträkning (sista mensen 30 dec) borde jag vara i v.10(9+2). Hade länge funderat på ett tidigt ul eftersom vi försökt så länge och jag verkligen ville se att allt stod rätt till. Idag var det dags, men dom såg ingenting, nada.. Helt tomt.. Förstår ingenting.. Eftersom jag har kvar vissa symptom och gravtest fortfarande visar positivt tror dom på ofrostig graviditet eller utomkveds.. Imorgon fick jag akut tid hos kvinnokliniken för att bekräfta.. Har inget hopp kvar och lyckan är som bortblåst.. Hur kan kroppen lura en så pass mycket.. Finns väl ingen möjlighet att man kan räkna fel på 4 veckor och att jag endast är i v.6..

Åh nej beklagar verkligen! :(

Vi råkade ju ut för en ofostrig graviditet i höstas, upptäcktes med VUL i v.8 - det var superjobbigt att bli så lurad av sin egen kropp!! För jag var såå säker på att allt skulle vara bra eftersom jag hade tydliga symptom och kände mig ju verkligen gravid (har ett barn sedan innan). Jag var hemma en hel vecka från jobbet, fick tabletter för att avsluta det eftersom min kropp inte fattade... Nu är jag otroligt rädd att samma sak ska hända, har tid för VUL på fredag och börjar bli RIKTIGT nervös! 

Men, det är SKIT och man ska tillåta sig själv att vara ledsen och arg - sen blir det sakta bättre även om det känns så pissigt orättvist!! Stor kram till dig!

Hur många av oss har redan börjat fundera över det här med namn? Här får knyttet sitt namn redan vid plusset - eller ja - det finns ett flicknamn och ett pojknamn. Våra tre pojkar heter Loke, Grimm och Vide så på det spåret kör vi till denna med.

Vi har också börjat fundera på namn. Vi skulle vilja ha något vikingaaktigt namn. Vi har redan hittat några som vi funderar på :) . Bl.a. Loke :p . Det är sååå fint

Hej!

Jag ska på mitt första ultraljud nu på fredag, då är jag i vecka 8, 7+5 och jag är så himla nervös. Tänk om det inte är nåt där inne men det måste det väl vara? Min sambo påpekar hela tiden att jag faktiskt har symptom så jag hoppas verkligen det!

Testen är positiva och jag har molvärk i magen, mår lite illa och vartannat, lite yr, svullen, känner mig varm, extra hungrig och jag känner av humörsvängningar. 

Är det någon annan som ska på ultraljud snart eller samma dag kanske?