Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Så då funkar det som du vill då alltså? Alla är överens och det flyter på?

Det här är inte din tråd då, antar jag?

www.familjeliv.se/forum/thread/74861712-ett-liv-styrd-av-bonusbarnet

Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

Behövde få skriva av mig samt få lite råd.

Jag tycker inte att det är så olika. För oss skiljer det sig inte nämnvärt. 

För oss skiljer det sig massor.
Vi har inte mat hemma för fem de veckor vi är barnfria. Vi har inte ens livsmedel de kan äta, med anledning av diverse allergier.
Vi jobbar och tränar mer våra barnfria veckor.
Vi lägger mer tid på vår vuxenrelation.
Vi lägger mer tid på att träffa våra barnfria vänner.
Vi är hemma extremt mycket mindre.

Alla barnen är alltid välkomna hem. Även på pappa/mammas veckor.
Men, de får kommunicera med dem deras ändrade planer berör.
Vill de äta middag hemma hos mig så ska det vara förankrat hos deras pappa så inte han står där med en färdiglagad middag och inga ungar. Ska de sova hos pappa så är det dit de åker efter festen, om de inte har kommit överens med oss om något annat innan.
Och på alla år vi har haft vv, så har detta aldrig skapat något som helst problem.
För alla inblandade har samma inställning. Barnen värdesätter sin tid med sina andra föräldrar och tycker själva det är viktigt att få vara där en vecka och njuta av vardagen med sin pappa/mamma. De har inget behov av att hatta fram och tillbaka då deras behov är lika tillfredsställda i alla deras hem. De är lugna och trygga och har alltid "hemma". Sen att "hemma" har olika geografisk placering varannan vecka är underordnat.

För oss är det en jäkla skillnad.

För oss är det en jäkla skillnad.

Vad tråkigt. Har ni funderat på varför det är så?

Ja, ni verkar inte ha det så kul direkt.

Hehe. Så du tror att till exempel våra barn är motsatsen till allt det här du skriver här:

Barnen värdesätter sin tid med sina andra föräldrar och tycker själva det är viktigt att få vara där en vecka och njuta av vardagen med sin pappa/mamma. De har inget behov av att hatta fram och tillbaka då deras behov är lika tillfredsställda i alla deras hem. De är lugna och trygga och har alltid "hemma". Sen att "hemma" har olika geografisk placering varannan vecka är underordnat.

Vi har alltid mat hemma, också för de av dem som äter och dricker laktosfritt. Vi jobbar och tränar på samma sätt alla veckor. Vi lägger tid på både ungar och vuxenrelationen på alla veckor. Vi träffar vänner och umgås mycket på alla veckor och helger. Ungarna har aldrig varit i vägen för det. Vi är inte hemma extremt mycket mindre, men vi sitter heller inte hemma bara för att barnen är hemma. De kan hänga med om de så vill, eller vara hemma själva om de vill det. Våra barn är kanske äldre än era, det är ju möjligt. Men vårt liv tillsammans har sett ut som det gör länge. Ungarna är harmoniska och självständiga och umgänget tillsammans med dem är roligt och givande, men de har också väldigt innehållsrika egna liv.

Ja, vi lever väldigt likt som vi skulle gjort i en kärnfamilj.