Redan47's samlade pärlor-resan efter plus

Tack för ditt stöd. Kram från mig

Jag blödde ett tag efter missfall då det fick göras en skrapning. Efter de så var de lugnt ett par veckor sen så har jag blött kolsvart blod i ung en och en halv vecka och haft värk över livmoder. Blöder du normalt blod? Ja vad jag fick vara med om på sjuk huset idag vet ja inte vad man ska säga om. En läkar student ska kolla livmoder medan överläkare står bredvid. Han nyper hela underlivet med saken de ska stoppa in för att se . Ser de bra ut frågar överläkaren. Jag ser inte säger studenten för det är blod i vägen. Då frågar överläkaren igen om livmoder känns normalstor. Vet inte men så här säger studenten och måttar med två fingrar.Sedan ultraljud stav in som han kör runt överallt men vet inte vad som är upp och ner. De kan vara lite kvar säger de men kom tillbaka om du inte blir bättre om ett par veckor. Ska man skratta el gråta ? Sjukvården känns som ett skämt ibland Varför kan de inte se med blod hur det ser ut med dig?

Jag blödde väl i ca 2 v precis med missfallet, sen har det vart lungt fram tills mensenegentligen skulle börja, då hade jag spottings i ca 5 el 6 dagar innan mensen kom. I vanliga fall vid mens så har jag vääääldigt riklig mens med mycket klumpar (ursäkta äckel) men denna gången bästan bara rent blod. Men så var det hyfsat över i fredags och lördags men så fick vi den briljanta iden att mysa lite igår (lite för att rensa ut det sista) skyddad sex eftersom att vi inte får ha haft sex innan hydrosonografin. Idag så börjar det komma nån äcklig brun gegga/blod igen. WTF!?!?!?! så det blir väl yndersljning i vad det är för skit istälket för den undersöjningen jag vill/behöver ha!

Förresten så tvärvägrar jag att låta en läkarstuderande öva på mig! Jag är ingen hävla försökskanin! Titta på kan de få, men de rör mig inte. Man vill ju inte bli helt steril för att de råkar fucka upp nåt!

De gör.du nog rätt i. Trodde överläkaren skulle göra det men men. Ok men då kanske allt kom ut på dig nu då får vi hoppas :)

Lana vännen blir så ledsen när jag läser! Detta behöver du verkligen inte! Det är nog med missfall o nu dessutom detta o vårdkaos. Finns med dig i tanken o vi är alla i denna sköra process var vi än är i den o visst är det skönt att vi kan stötta. Vi vet ju vad det handlar om!!! Försök nu ta han om dig o läk din kropp o sedan ska du lyckas igen! Tänk att du faktiskt lyckades bli gravid o det blir du igen o ska de gå det hela vägen! Vilken pärs allt detta är. Finns här tänker på dig o sänder varmaste kramar.

Så trist att läsa om era missfall, Lana och jag är bara jag - att det ska behöva ta slut när det äntligen har blivit plus. Så tungt.

För egen del har jag äntligen fått en tid för ultraljud i nästa vecka. Så många som inte vill ta emot. Ser fram mot det med viss bävan, svårt att tro att jag bär på ett barn.

Missfall efter plus och vul m hjärtljud det måste vara psykisk misshandel. Delar med mig av styrka o mod att när ni könner er redo gå upp på banan igen.

Maijo så glädjande att du lyckats! Det är verkligen surrealistiskt att vara på plus sidan! Det tog mig 28veckor att verkligen fatta. En kort grav... Färdig v 34+1. Hihi!
Hur många försök gjorde ni? Räckte det med lite hormoner bara?

Jag har reflekterat en del de senaste dagarna över vad hela den här resan har gjort med mig och hur det påverkar hur jag tänker och reagerar. Ett typiskt exempel är situationen som vi är i nu. Vi har pratat om ett tag att flytta till hus, men har inte hittat rätt hus. Förrän nu.. Och anledningen till att vi har diskuterat hus är ju för att ingen av oss vill uppfostra barn i lägenhet i stan (Jag säger inte att det är fel, men vi båda är uppväxta i villa och tycker att det känns som det rätta för oss...). Vi har hittat det perfekta huset, men vi båda tvekar och vågar inte riktigt ta beslutet, för det ligger och skaver i bakhuvudet att vi har ju haft 3 missfall tidigare, så det kan gå åt skogen den här gången också... Vad gör vi då? Vi vågar inte riktigt lita på att det kommer att funka den här gången... Försöker tänka positivt att om det har gått så här långt (15+5), så borde det ju någon gång gå hela vägen... Men jag lyckas inte att tänka helt positivt! Tänk om något händer nu också, då har vi ett hus som vi kanske hela tiden kopplar ihop med barnet vi förlorade...

Jämför med min bror och svägerska som inte har haft några problem och som glatt talar om i vecka 6 att de ska ha barn och agerar som om det inte kan hända något... Och för dem hände det ju inte något.. Jag blir så avundsjuk på dem som inte ens verkar reflektera över att det kan bli problem! Just nu känns det som om man bara ser problem utan att de kanske finns där!

Jag har också kommit in i en nojj-period nu. Hörde ju hjärtslagen för en vecka sen, men nu känns det annorlunda i kroppen. Kan inte sätta fingret på det... Men jag känner mig fånig om jag ska springa till bm varje vecka också...

Ledsen att jag öser ur mig, men det är så många tankar som flyger runt i skallen just nu...

Kcb: vi köpte hus för 7,5 år sen. Ett jättestort hus dessutom vilket nog skar i mångas ögon,barnlösa som vi var då! Och är, men eftersom målet är barn så vågade vi ändå. Att det tar tid att få barn ska ju inte hindra en från att uppnå andra drömmar!  Köp huset ni. Om -gud förbjude!- nåt händer,vilket jag verkligen inte tror! så tror jag inte ni förknippar det med barnet. För oss är det annat som påminner oss,inte huset i sig-jag var gravid när vi köpte det, Dock hade vi köpt det ändå,jag blev gravid under processen.

Springa till b.m har man rätt till i din sits! Och noja på du,jag förstår verkligen. Men tror likafullt allt går bra.   Nu har vi haft nog av m.f i denna grupp!