Redan47's samlade pärlor-resan efter plus

Hej allihop! Jo lördagen den 27/8 kl 12.26 så kom lillprinsen till världen. Vattnet började rinna vid 22.20 men värkarna kom inte med en gång. Vid 05.30 så åkte vi in och då var jag öppen 5cm redan. Men ändå så ville han inte komma ut när det var dags. Jag fick dropp för att få igång starkare värkar (inte vad man önskar precis då) men efter 55 min krystarbete med mycket vridningar och vändningar och knästående så kom han äntligen ut. V38+0 på dagen och kusinens födelsedag

Han är 51cm lång och väger 3340gr och ligger nu och snuttar förbrilt på mitt bröst. Kärleken är fullkomlig och jag kan inte se mig mätt på VÅR son! Vår son som vi kommer att få ta med oss hem! Jag är så lycklig att jag gråter glädjetårar flera gånger om dagen! Kan vara att jag är lite svag efter förlossningen oxå. Livmodern ville inte dra ihop sig och jag har förlorat nästan 1.5 liter blod. Men mår bra ändå! Kram

Grattis Frazze!

Det är bara värt det om man får barn vilket jag aldrig trott. Tror inte bebben lever alls och gruvar mig nåt fruktansvärt för att gå till b.m och inte höra hjärtljuden. Men maken tänker tvinga mig... Jag har aldrig i mitt liv varit med om nåt värre än att "vara gravid" i flera månader. Total ångest är det! Och verkligen bortkastad tid ifall man inte får barn vilket man ju aldrig vet. Då återstår bara döden för det här gör jag inte om då! Maken står inte på min sida heller för han är så dumtjurig och naiv så han faktiskt tror att vi ska få barn.  Skulle bebben leva på onsdag tänker han tvinga mig att handla mammakläder också och gå på UL och t.o.m att träffa spec.läkaren!! Så inget stöd nånstans...   Inte irl och inte på nätet. Har aldrig varit så ensam i hela mitt liv... Hade hellre dött för länge sen än gått igenom detta.

Magiskt eller hur Frazze? Grattis!!

Stort grattis till mammablivandet! Så härligt magiskt fantastiskt. Nu är du äntligen i mål efter all oro o kämpande!

Det är bara jag: så sorgligt att läsa ditt inlägg! Ändå så lätt att förstå dina känslor av oro uppgivenhet ensamhet o vanmakt. Att vara gravid innebär en så stor påfrestning fysiskt psykiskt. En sådan utsatthet! Inget på jorden går att likna vid detta. Går inte att förstå om man inte varit med om det. Självklart har din man svårt att leva sig in hur det känns för dig då han inte bär ert barn med allt ansvar oro o påfrestning. Därför tror jag att det är viktigt att du har möjlighet att ventilera bearbeta dessa känslor med andra. Känslor av vanmakt hopplöshet. Här på forumet är det bra här kan vi många känna igen o stötta men kanske du också behöver mer professionell hjälp. När dessa smärtsamma känslor tar över o till och med övergår i tankar om att vilja göra slut på graviditeten. Att ha ha svårt att lita på/tro på att det kan gå vägen o att du ska få föda fram ett levande barn är normala tankar. Inga farliga eller konstiga tankar/ känslor men så viktiga att ta på allvar o få hjälp med. Du är inte ensam om dessa tankar o det finns bra hjälp inom sädbarnsverksamheten jag lovar fråga din barnmorska. Jag tror du skulle ha god hjälp av att gå o prata med någon o förutsättningen är att man kan/ orkar vara öppen ärlig kring sina svåra känslor försatt kunna bearbeta o bli hjälpt med dem vilket du verkligen är. Önskar så att du kan få fortsatt stöd både här på forumet eget stöd/samtalskontakt. Gr inte upp vi finns här. Hur långt gången är du? StyrkeKramar!

xxx4: tack,du menar säkert väl, men jag är inte mottaglig. Jag litar inte på nån mänska och allra minst inom vården. Jag har sagt det förr och säger det igen-prat ger inte ett levande barn!  Prat ger ingenting egentligen. Typ  "jag tror mitt barn har dött och har missfallsångest varje natt"- svar "jamen, det är så ovanligt så här sent så så får du inte tänka". Jaha och det gav? Just det-ingenting! INGEN kan lova mig ett levande barn och varför ska jag då ödsla tid på dom? Dessutom, åka bil 3 mil, må skitdåligt fysiskt, sitta på förlossningen - en avdelning jag av hela mitt hjärta HATAR sen mitt sena missfall- usch nä... Blir tillräckligt jobbigt om bebben nu lever att gå dit och träffa nästa spec.läkare. Men den här gången har maken lovat ta mig i försvar och skälla ut surkärringen om även hon är likadan som den förra! Och då är risken stor att om det skulle gå ända till förlossning att nån av dom stolpskotten jobbar-finns bara 3 läkare nämligen. Har bebben dött tänker jag föda på annat sjukhus.

Jag är bara jag: Förstår! Att förlora ett barn i magen måste vara bland det smärtsammaste som kan hända! Har man smärtsamma erfarenheter o blivit dåligt behandlad av vården är det självklart att man inte är mottaglig! Så ledsen för din skull! Man blir galen på människor inom vården som skall stötta i så svåra situationer, som ni varit med om, men som istället bidrar till att förvärra usch! Hoppas du orkar o tar stöd av dina nära. Se också om det finns möjlighet till planerat snitt tidigare än BF så väntan inte blir onödigt lång. All kraft till dig!

Jag är bara jag: jag tycker dy absolut ska vid nästa bm kontakt eller helst tidigare be att få kontakt med psykolog. Jag tycker inte du ska dra alla över samma kam inom vården. Min erfarenhet av konsultation m psykolog kopplad till förlossning o spec Mvc som det vikigaste o bästa jag fått. Någon som kan stötta o framför allt lyssna. Du är blivande mamma nu, det är kärlek du behöver ägna dina tankar åt och välkomna ditt barn. Tänk vilken energi du vill ge ert barn. Att känna sig välkommen till världen- det är viktigt att ge sitt barn det. Det är vad du kan göra för att påverka din graviditet o din bebis hälsa!

Du kanske till ich med skulle vara hjälpt av några piller extra för att stötta hormonsystemet. Det kan finnas hormonell förklaring till din stämning. Sök upp leg.psykolog.