skatergirl81 skrev 2015-12-15 16:58:41 följande:
I början kan tarmarna svullna va...och typ vätska i kroppen...var det så för dig? Jag skulle inte vilja att det syntes jättetydligt i början redan.
Hur lång tid tog det innan det kändes som att du verkligen förstod att du var gravid?
Ja vi pratar ju om hur kul det ska bli att handla grejer till bebisen sen och fixa fint i barnrummet och hur vi kommer bli som föräldrar. Ibland pratar vi om hur tungt det är att vänta och hur jobbigt det är att försöka på rätta dagar i månaden när man är trött och inte har lust. Men vi försöker väl göra det bästa av situationen helt enkelt. Men vi kan prata om allt, fast han är väl mer så att han bär det mer inom sig och jag är mer så att jag vill kommunicera för jag tycket det känns bättre. Vi går ju igenom det här tillsammans.
Det måste varit uppsvällda tarmar och långsam tarmrörelse för det la sig sen. Det var första veckorna som jag bara kände mig tjock. Nu är det istället en mage med lite innehåll, fast mest bara på höger sida. Haha!
Det tog nog fram till vecka 10-11 innan jag på riktigt började gå från att "Jag fick ett positivt graviditetstest!" till "Vi ska få ett riktigt barn i vår". Känslorna har gått från lycka till skräckblandad förtjusning och det gör det nog ännu. Konstigt vore det väl annars, det är ändå en stor grej.
Jag tror att den typen av relationer är den som håller bäst: Där man kompletterar varandra. Din sambo har svårt att självmant lyfta grejer som han tycker är jobbigt eller känslomässigt medan du finner trygghet i det. Vi är precis likadana. På så sätt får ni ju båda chans att just ventilera. När det, som jag tyckte då, tog sån tid att bli gravid, spökade tankar som "det är ett straff" eller "det är inte meningen att jag ska ha barn...". Det är djävulens verk att sätta såna tankar i huvudet. MEN(!) det var enormt viktigt att min sambo fick höra det, för att förstå min process och dessutom ge honom en chans att naturligt kunna trösta och peppa mig. Att höra att man är två om längtan och viljan. Det både enar och stärker en.
Om jag får komma med ett tips till er så skulle det vara att småpyssla lite med barnrummet redan nu. Det behöver inte vara all in men jag var så vansinnigt trött i början av graviditeten och motivationen var som bortblåst. Jag är piggare idag men motivationen sviktar lite än, så konstigt nog har jag inte tagit tag i några som helst köp för vår lilla flicka. Sa jag det förresten? Det är en flicka!!!
Så jag hoppas på att lite julledigt nu ska ge mig tid att återfå orken och sätta igång.
Sen till det här med samlivet i bebisverkstaden. Det ÄR inte sexigt. Det bara är så. Både jag och sambon kände ibland att "ah... kunde kvitta alltså.." men gjorde det ändå för att vi ändå ville försöka bli gravid. När plusset nu kommer så kommer allt att vara värt det och sex kommer åter att bli något fint och härligt igen. Jag tänker bara så att ni inte lägger för stor värdering i det "magiska" och dess förväntningar i ert samliv.
Oj vad mycket text det blev. Hoppas du står ut, Sk8tergirl!
Någon som har någon aning?
haha! Man vill ju bara liksom verkligen TRO på att det är sant. :) Sen tyckte jag att jag var sjukt uppblåst i början och tänkte - FAAAAAN va fet jag ska bli så snabbt då? men nepp.. fortfarande inget nämnvärd viktuppgång, 3 kg. Man hinner ju bli lite rädd bara..
