En grupp för oss som nyss plussat och har barn sen innan :)
Vi har en dotter född Juni 2013 och är nu ÄNTLIGEN gravid igen :)
Skulle lämna spermaprov och massa blodprov nästa vecka men verkar som att vi slipper de :D
Vi flyttar till hus om 23 dagar och de känns ännu roligare nu när man kan se framemot ett syskon till våra stora tjej!
Ååå var en riktigt klant förut å ramla i trappan hemma. landa på ryggen å gled ner. Har skit ont i ryggen nu. Men blir så klart lite nojig för bebisen. Men har känt den efter fallet. Är det någon som har erfarenhet av att ramla när man är har varit gravid?
Snart v 23, börjar känna mig lite tung o andfådd...
Jag förstår verkligen. Det var därför jag sa att det kanske var en dum fråga.. Vi har det lite likadant, min make jobbar långt hemifrån just nu och har ungefär 3 timmars restid varje dag. Även om han och jag har samma arbetstid blir ju hans dagar mycket längre, varför jag får stå för hämtningar/lämningar, skjuts till aktiviteter, mathandling/lagning, tvätt etc. Men jag tänker så här, även om ni kanske inte VILL handla mat och städa på helgerna så är det kanske så det MÅSTE bli nu i fyra månader? Att du får vila på helgerna och att din man får ta hand om hus och hem då, så att det blir lättare för dig i veckorna? Eller, kan ni beställa hem mat från t.ex. Mathem? Köpa städning varannan vecka från något städbolag (så kan din man bara dammsuga på kvällar/helger)? Kan din man göra storkok av köttfärssås, grytor, köttbullar etc. på helgen och frysa in så behöver din veckomatlagning bara bli att tina mat och fixa grönsaker? Det tar ju inte bort problemet med att bära sonen, men gör att du behöver göra mycket mindre av det andra, så totalt sett kanske du mår bättre?
Tack för att ni Carabellis kusp och Elenic delar med er, det är skönt att vi kan vara öppna och prata om allt. Kan nog vara nyttigt för alla att få höra att en graviditet med dess tankar och funderingar (mkt kring framtiden) inte enbart är rosaskimrande ... Kan vara lätt att tro att det bara är man själv som går "upp o ner" i känslorna och att alla andra enbart är konstant lyckliga o harmoniska. Även om man såklart njuter av sin graviditet så kan man ju påverkas av vad man har med i bagaget och oro inför framtiden... Jag funderar mycket på hur det ska bli, hur man ska orka, hur barnet kommer vara (jättekrävande, skrikig, sova dåligt?) om det kommer att vara friskt eller om jag "utsatt" hela familjen för en stor livsomvändning där ingenting nånsin kommer bli sig likt (om man exvis får ett handikappat/sjukt barn), om vårt förhållande kommer klara sig, om man nånsin kommer kunna få egentid igen o hinna träna mm, och mycket annat som snurrar... Nån som känner igen sig i att ha mycket tankar om sådant? Var nog ännu mer i början iofs, nu har jag landat lite mer i det iaf!
Ja, det är verkligen viktigt att ? som du säger ? förstå att allt inte är rosenskimrande lyckligt och att man inte är konstig som inte bara är glad. Jag är verkligen orolig för framtiden, hur det ska bli osv. Våra barn är ju inte min makes biobarn, och varannan helg är de hos sin biopappa ? det gör att vi får chansen att bara vara vi så ofta som två helger i månaden. Givetvis är det en guldförutsättning för ett bra förhållande. När vi har barnen hos oss är vi också en superlycklig barnfamilj som älskar att göra saker tillsammans. Resa, gå på teater och musikföreställningar, gå på restaurang, bo på hotell, hitta på äventyr. Hur ska det bli med en liten? Och kanske än värre, om vi får en liten som har särskilda behov? Som inte är frisk, eller som har något kromosomfel? Hur kommer det påverka tiden jag har med mina stora barn och min relation med dem?
Däremot är jag inte alls så under isen som du Carabellis.. Jag tycker verkligen att du ska ta dina signaler på allvar och prata med din BM, och givetvis med din partner om du inte gjort det redan. Har tänkt på dig i helgen och hoppas att du får hjälp att landa, och landa mjukt..
Ja, det är verkligen viktigt att ? som du säger ? förstå att allt inte är rosenskimrande lyckligt och att man inte är konstig som inte bara är glad. Jag är verkligen orolig för framtiden, hur det ska bli osv. Våra barn är ju inte min makes biobarn, och varannan helg är de hos sin biopappa ? det gör att vi får chansen att bara vara vi så ofta som två helger i månaden. Givetvis är det en guldförutsättning för ett bra förhållande. När vi har barnen hos oss är vi också en superlycklig barnfamilj som älskar att göra saker tillsammans. Resa, gå på teater och musikföreställningar, gå på restaurang, bo på hotell, hitta på äventyr. Hur ska det bli med en liten? Och kanske än värre, om vi får en liten som har särskilda behov? Som inte är frisk, eller som har något kromosomfel? Hur kommer det påverka tiden jag har med mina stora barn och min relation med dem?
Däremot är jag inte alls så under isen som du Carabellis.. Jag tycker verkligen att du ska ta dina signaler på allvar och prata med din BM, och givetvis med din partner om du inte gjort det redan. Har tänkt på dig i helgen och hoppas att du får hjälp att landa, och landa mjukt..
Carabellis kusp: Hur mår du nu? Jag har också tänkt mycket på dig och det du delade med dig av. Hoppas att du finner stöd i din närhet.
Carabellis kusp: det är ju jättemkt som hänt dig senaste tiden. Inte konstigt att du mår dåligt. Dock behöver du få hjälp att bearbeta allt tror jag. Kramar i massor
Carabellis kusp: usch, såå tråkigt att läsa det du skrivit :( Hoppas du kan få hjälp, kommer att må bra snart..
Läste innan att du är tandläkare!?: får du graviditetspenning?! Om du nu har orsak till att söka det förstås. :)
Carabellis kusp: usch, såå tråkigt att läsa det du skrivit :( Hoppas du kan få hjälp, kommer att må bra snart..
Läste innan att du är tandläkare!?: får du graviditetspenning?! Om du nu har orsak till att söka det förstås. :)
Carabellis kusp: Hur mår du nu? Jag har också tänkt mycket på dig och det du delade med dig av. Hoppas att du finner stöd i din närhet.