Marsbebis 2016

Tack gulliga du! Kram

Min son som är född Sep-14 väger runt 12 kilo och varje gång jag bär han så får jag ont i magen.. Någon som gör en lite nojig alltså..
För jag undviker att bära han mot magen osv men ändå så kommer smärtan. Kan bli liknande när jag veckohandlar tex och bär tungt. Kommer bli intressant det här med resterande månader :/

Vi har talat mycket om fysiska problem i graviditeten, om svårt med relationen och annat som gör tillvaron tung. Jag är i en annan dimension just nu. Fysiskt mår jag ganska bra, men psykiskt? Mitt i natten vaknar jag och kan inte somna om, dagarna präglas av att jag känner mig jagad, hög puls, ont i mellangärdet, spända käkar, gråt som kommer så fort jag står ensam i duschen eller kör bil. Jag ser vägen till BF som en backe uppför samtidigt som jag känner att jag faller fritt. Vem är jag nu? Vem kommer jag att vara då?

Tack för att du berättar!

Jag kan känna igen mig, mer förra graviditeten än den här.

Jag fann stöd i att jag gick på samtal då, inte genom MVC men via remiss från läkare någon månad innan jag blev gravid.

Har du kunnat berätta om detta för din barnmorska? Om inte då tycker jag att du ska göra det. Det är viktigt att få rätt stöd för att du ska orka.

Många kramar till dig!

Uff, låter jobbigt.. Min dotter vägde nästan 12 kg när jag var gravid med sonen, men hon var ju tre och kunde ?hjälpa till? mer när man bar henne (som en liten apunge liksom ;) ) Jag har läst att man i den här perioden kan ha lite extra mycket värk i magen, ffa på sidorna, pga den växande livmodern. Men att det ska gå över när man lägger sig ner och vilar. Gör det det? Annars borde du ta upp det med din BM tror jag. Och så det där klämkäcka rådet, men måste du storhandla/bära barn etc.? Du kan inte få avlastning? Jag VET hur dum och korkad den frågan är men ibland gör man saker av bara farten. (T.ex. köpte jag som gravid en sulky som dottern själv kunde klättra i så att jag slapp lyfta i henne). Ta hand om dig!

Åh, modigt av dig att ta upp det här.. Det låter helt klart kämpigt. Kan inte säga att jag helt känner igen mig, och vet inte riktigt heller hur man ska agera, men ser att du fått bra råd ovan. Att prata med BM låter som en bra idé.

Det jag dock känner igen mig i är att grubbla och oroa sig en hel del för framtiden. Hur kommer det bli? Hur kommer vår tillvaro förändras? Kommer vi orka? Kommer vi klara av att hålla ihop som par (har ju en skilsmässa bakom mig som började i samband med barnafödandet..)? Ofta känner jag att jag förnekar graviditeten, eller rättare sagt ? jag inser att jag är gravid men vill inte tänka på att vi har ett barn om fyra månader? Det skrämmer mig!

Varma kramar!

Det låter som du har mycket stressymtom och är inne i någon slags kris. Jag tycker absolut du ska prata med din bm om detta, kanske kan du bli hjälpt av en samtalskontakt som skrivits ovan, eller känner du att en sjukskrivning skulle kunna hjälpa dig att stressa ner? Be om hjälp i tid så att det inte riskerar bli långdraget... Hoppas du snart får må bättre och att du får den hjälp du behöver! Tankar o kramar!

Tack för att ni Carabellis kusp och Elenic delar med er, det är skönt att vi kan vara öppna och prata om allt. Kan nog vara nyttigt för alla att få höra att en graviditet med dess tankar och funderingar (mkt kring framtiden) inte enbart är rosaskimrande ... Kan vara lätt att tro att det bara är man själv som går "upp o ner" i känslorna och att alla andra enbart är konstant lyckliga o harmoniska. Även om man såklart njuter av sin graviditet så kan man ju påverkas av vad man har med i bagaget och oro inför framtiden... Jag funderar mycket på hur det ska bli, hur man ska orka, hur barnet kommer vara (jättekrävande, skrikig, sova dåligt?) om det kommer att vara friskt eller om jag "utsatt" hela familjen för en stor livsomvändning där ingenting nånsin kommer bli sig likt (om man exvis får ett handikappat/sjukt barn), om vårt förhållande kommer klara sig, om man nånsin kommer kunna få egentid igen o hinna träna mm, och mycket annat som snurrar... Nån som känner igen sig i att ha mycket tankar om sådant? Var nog ännu mer i början iofs, nu har jag landat lite mer i det iaf!

Jag hamnade i en förlossningsdep efter mitt första barn, förstod det inte då och tog mig lång tid att ta mig därifrån. Går fortfarande i samtalskontakt (inte nu enbart pga förlossningen och alla dess förändringar) MEN har redan nu bokat upp samtalskontakt efter denna förlossning enbart för att inte hamna på samma ställe som sist.

Jag önskar jag hade haft någon att prata med efter, det var mycket att jag kände mig ensammast i hela världen med dessa känslor och kände väldigt stor skam för detta. Så alla som känner något efter förlossningen som de vill prata om eller ta upp så hitta någon som du kan ventilera dessa känslor för. Inget man vill sitta med när man tar hand om en liten bebis 24/7, hjärnan spelar spratt redan som det är då.

Gladare nyheter! Gått in i v 26 idag, hade min "v25" tid hos bm idag, lyssna på hjärtljud, mäta magen, kolla blodsocker, hb samt blodtryck. Allt godkänt så gick snabbt ;) fått tider fram till v39 nu (om inget oförutsägbart händer) känns overkligt! Tiden rullar på.

Påtal om välmående, någon annan som känner igen sig i känslan att inte kunna njuta så mycket utav grav som man skulle vilja pga.... Denna grav var väldigt efterlängtad och tog tid, två missfall emellan. Sista barnet jag kommer skaffa. Men nu när jag Äntligen är gravid så kan jag inte njuta utav det. Speciellt inte så som jag ville göra när jag försökte bli gravid. Känner en liten sorg och press också då detta är Sista Gången. Som om det måste vara så speciellt av bara denna anledning. Vill inte se tillbaka och känna ånger som jag gjorde med min första graviditet.