Junibebisar 2016
Välkomna till nya tråden för oss som väntar barn mer BF under juni månad 2016!
BF/infolista nedan;
6/6 WielkiP (24 år, Skövde, tredje barnet)
-
-
Svar på tråden Junibebisar 2016
-
Fast 6 månader är ändå tillräcklig lång tid för mig. Jag vill bara inte ha honom i vår säng i början, då han är så liten.ebe91 skrev 2016-02-24 05:05:29 följande:Vi var tvungen sänka vår spjälsäng till lägsta snäppet när sonen var knappt 6 månader för han ställde sig bara upp, så även fast man skjuter en spjälsäng mot är det inte säkert man kan ha den i samma höjd som ens egna säng speciellt länge.
-
Tror att vi helt enkelt köper en ikea spjälsäng och pallrar upp så att vi kan ha den i samma höjd som vår säng är i :) många som gjort så såg jag då jag googlade på det.Cherryay skrev 2016-02-23 23:08:58 följande:
Tja alltså, just bedside crib är ju mer som en vagga i storlek än spjälsäng, den funkar mao till bebis är runt 6 mån max storleksmässigt. Ville också ha en sån först, men hade inte riktigt ekonomi till att köpa två sängar kände vi. Valde istället att ha lillan i babynest i vår säng första månaderna och köpte en troll hm Lux dropside spjälsäng till senare.
Går också att ta bort ena sidan om man nu vill ha den mot sin egen säng, (har för mig att det går med de flesta av just trolls modeller) men den är som sagt dropside på den sidan som går att ta bort, sparar ryggen när man ska lägga ner sovande bebis i sängen, speciellt i det lägsta läget. Har dessutom tre lägen så högsta kanske passar er säng? Finns även att man kan köpa till hjul om man så vill, men jag personligen skulle nog föredra utan hjul om sängen skulle stå emot vår. Föreslår att ni först mäter hur hög er säng är och sen kollar olika modeller som kan tänkas passa, nu har vi ju inte spjälsängen bredvid vår säng, men skulle absolut kunna ha det höjdmässigt i högsta läget, och vi har en riktigt hög säng ;)
-
Nej det har du absolut rätt i, beror ju helt på barnet och just när det är läge att sänka måste man vara väldigt vaksam på :)ebe91 skrev 2016-02-24 05:05:29 följande:
Vi var tvungen sänka vår spjälsäng till lägsta snäppet när sonen var knappt 6 månader för han ställde sig bara upp, så även fast man skjuter en spjälsäng mot är det inte säkert man kan ha den i samma höjd som ens egna säng speciellt länge.
-
Hej allihopa,
Jag har precis funnit den här tråden. Jag är tjugo år och fick reda på att jag var gravid i vecka 18 (fast på gynakuten sade de att jag var i v.14-16 men veckan därpå fick jag reda på att jag var i v. 19+ 2 dagar så jag måste alltså ha varit redan i vecka 18 när det upptäcktes. Jag är nu i vecka 24 + 5 dagar och väntar en son. Det är min första graviditet.
Jag har alltid haft extremt oregelbundna menstruationer sedan jag fick den första gången vid tretton års ålder o de har alltid kommit med 3-6 månaders mellanrum mellan gångerna. När jag var ca 17/ 18 år fick jag vid ett vaginalt ultraljud reda på att jag har PCO. Det tydliga pärlbandet utav omogna äggceller syntes tydligt på ultraljudsskärmen. Jag är dock mycket smal o har alltid varit. Hur som helst, när mensen då uteblev o jag inte hade några andra symptom (magen var fortfarande platt vid nyår dessutom) reagerade jag inte förrän jag tyckte att magen började kännas hård på ett sätt jag inte upplevt förut.
Jag har alltid tyckt att abort verkar läskigt så jag ville bara inte. Särskilt inte så sent som det var när jag fick reda på det. V. 14-16 hade låtit sent nog. Sedan började jag tänka på bortadoption men det känns inte som att jag skulle kunna klara av det heller känslomässigt. Nu närmar sig ju förlossningen och jag är rädd för den. Gråter nästan bara av att tänka på det. Inte har jag hunnit fixa något heller.
Jag vore väldigt tacksam för tips och råd och om någon kunde sammanfatta det viktigaste som har skrivits i tråden.
Påhopp och moralpredikningar undanbedes, de hjälper ändå inte. -
Hej och välkommen till tråden! Vill mest bara flika in att trots planerad graviditet så kände jag mig aldrig helt känslomässigt förberedd på mitt första barn. Så kändes det ända fram till förlossningen och en kort tid därefter. Det är, skulle jag iaf vilja säga, helt normalt att känna sig orolig inför hur det kommer att bli. Att inte känna sig förberedd behöver inte betyda att det blir jobbigare för just din del när barnet väl kommer. Du har några månader kvar nu att vänja dig vid tanken på allt detta nya och förhoppningsvis kommer det snart att kännas bättre. Om du är mycket orolig över just förlossningen brukar det finnas bra team på sjukhuset som hjälper gravida med bl.a. förlossningsrädsla. De är jätteduktiga! Förhoppningsvis får du även en bra barnmorska om du inte redan har en. Hoppas det börjar kännas bättre snart så att du kan få njuta av graviditeten! Kramar!Surprisebaby skrev 2016-02-26 16:07:56 följande:
Hej allihopa,
Jag har precis funnit den här tråden. Jag är tjugo år och fick reda på att jag var gravid i vecka 18 (fast på gynakuten sade de att jag var i v.14-16 men veckan därpå fick jag reda på att jag var i v. 19+ 2 dagar så jag måste alltså ha varit redan i vecka 18 när det upptäcktes. Jag är nu i vecka 24 + 5 dagar och väntar en son. Det är min första graviditet.
Jag har alltid haft extremt oregelbundna menstruationer sedan jag fick den första gången vid tretton års ålder o de har alltid kommit med 3-6 månaders mellanrum mellan gångerna. När jag var ca 17/ 18 år fick jag vid ett vaginalt ultraljud reda på att jag har PCO. Det tydliga pärlbandet utav omogna äggceller syntes tydligt på ultraljudsskärmen. Jag är dock mycket smal o har alltid varit. Hur som helst, när mensen då uteblev o jag inte hade några andra symptom (magen var fortfarande platt vid nyår dessutom) reagerade jag inte förrän jag tyckte att magen började kännas hård på ett sätt jag inte upplevt förut.
Jag har alltid tyckt att abort verkar läskigt så jag ville bara inte. Särskilt inte så sent som det var när jag fick reda på det. V. 14-16 hade låtit sent nog. Sedan började jag tänka på bortadoption men det känns inte som att jag skulle kunna klara av det heller känslomässigt. Nu närmar sig ju förlossningen och jag är rädd för den. Gråter nästan bara av att tänka på det. Inte har jag hunnit fixa något heller.
Jag vore väldigt tacksam för tips och råd och om någon kunde sammanfatta det viktigaste som har skrivits i tråden.
Påhopp och moralpredikningar undanbedes, de hjälper ändå inte.
-
Hej,Surprisebaby skrev 2016-02-26 16:07:56 följande:
Hej allihopa,
Jag har precis funnit den här tråden. Jag är tjugo år och fick reda på att jag var gravid i vecka 18 (fast på gynakuten sade de att jag var i v.14-16 men veckan därpå fick jag reda på att jag var i v. 19+ 2 dagar så jag måste alltså ha varit redan i vecka 18 när det upptäcktes. Jag är nu i vecka 24 + 5 dagar och väntar en son. Det är min första graviditet.
Jag har alltid haft extremt oregelbundna menstruationer sedan jag fick den första gången vid tretton års ålder o de har alltid kommit med 3-6 månaders mellanrum mellan gångerna. När jag var ca 17/ 18 år fick jag vid ett vaginalt ultraljud reda på att jag har PCO. Det tydliga pärlbandet utav omogna äggceller syntes tydligt på ultraljudsskärmen. Jag är dock mycket smal o har alltid varit. Hur som helst, när mensen då uteblev o jag inte hade några andra symptom (magen var fortfarande platt vid nyår dessutom) reagerade jag inte förrän jag tyckte att magen började kännas hård på ett sätt jag inte upplevt förut.
Jag har alltid tyckt att abort verkar läskigt så jag ville bara inte. Särskilt inte så sent som det var när jag fick reda på det. V. 14-16 hade låtit sent nog. Sedan började jag tänka på bortadoption men det känns inte som att jag skulle kunna klara av det heller känslomässigt. Nu närmar sig ju förlossningen och jag är rädd för den. Gråter nästan bara av att tänka på det. Inte har jag hunnit fixa något heller.
Jag vore väldigt tacksam för tips och råd och om någon kunde sammanfatta det viktigaste som har skrivits i tråden.
Påhopp och moralpredikningar undanbedes, de hjälper ändå inte.
Jag vill gärna säga grattis till dig trots att det var oplanerat och att du känner som du gör. Jag kan meddela att vi försökte få barn i 7år innan jag fick min son och det var inte lätt för mig bara för vi hade längtat länge. Det är en stor förändring i livet men det är något otroligt man får vara med om och det vet du först när du har din pojke i dina armar
Det kommer bli toppen ska du se! När det kommer till förlossningen så läste jag inte på mer än vad det fanns för lindring, resten lät jag personalen ordna för de kan sin sak och varför oroa sig för saker som kanske aldrig inträffar.
Oj nu blev detta grötigt kanske men fråga gärna om det är något du vill veta
-
Hej och grattis!Surprisebaby skrev 2016-02-26 16:07:56 följande:
Hej allihopa,
Jag har precis funnit den här tråden. Jag är tjugo år och fick reda på att jag var gravid i vecka 18 (fast på gynakuten sade de att jag var i v.14-16 men veckan därpå fick jag reda på att jag var i v. 19+ 2 dagar så jag måste alltså ha varit redan i vecka 18 när det upptäcktes. Jag är nu i vecka 24 + 5 dagar och väntar en son. Det är min första graviditet.
Jag har alltid haft extremt oregelbundna menstruationer sedan jag fick den första gången vid tretton års ålder o de har alltid kommit med 3-6 månaders mellanrum mellan gångerna. När jag var ca 17/ 18 år fick jag vid ett vaginalt ultraljud reda på att jag har PCO. Det tydliga pärlbandet utav omogna äggceller syntes tydligt på ultraljudsskärmen. Jag är dock mycket smal o har alltid varit. Hur som helst, när mensen då uteblev o jag inte hade några andra symptom (magen var fortfarande platt vid nyår dessutom) reagerade jag inte förrän jag tyckte att magen började kännas hård på ett sätt jag inte upplevt förut.
Jag har alltid tyckt att abort verkar läskigt så jag ville bara inte. Särskilt inte så sent som det var när jag fick reda på det. V. 14-16 hade låtit sent nog. Sedan började jag tänka på bortadoption men det känns inte som att jag skulle kunna klara av det heller känslomässigt. Nu närmar sig ju förlossningen och jag är rädd för den. Gråter nästan bara av att tänka på det. Inte har jag hunnit fixa något heller.
Jag vore väldigt tacksam för tips och råd och om någon kunde sammanfatta det viktigaste som har skrivits i tråden.
Påhopp och moralpredikningar undanbedes, de hjälper ändå inte.
Har du en bra barnmorska som du känner förtroende för? Om du inte har det byt. Det är viktigt att du känner att du kan vara ärlig mot henne och be om hjälp från henne eller någon annan om du är så rädd för förlossningen.
Du har gott om tid på dig att förbereda inför bebisens ankomst.
Det viktigaste är att du mår bra! -
Hej Millemupp, MrsLovisa och Kristalii! Tack för ert stöd!
Jag har tilldelats en bra barnmorska på MVC för tre veckor sedan. Har inte tagit upp förlossningsrädslan än men jag gör det om fyra veckor under nästa besökstid.
Kramar :) -
Se om din förlossning/sjukhus har inspirationsföreläsning om förlossningen och gå dit med någon du är trygg med. I Skövde har de sådan och den är så rolig och gör allt lättsamtSurprisebaby skrev 2016-02-27 07:27:17 följande:Hej Millemupp, MrsLovisa och Kristalii! Tack för ert stöd!
Jag har tilldelats en bra barnmorska på MVC för tre veckor sedan. Har inte tagit upp förlossningsrädslan än men jag gör det om fyra veckor under nästa besökstid.
Kramar :)
. Annars läs om de olika faserna i förlossningen och lite om smärtlindring och andning. Då är det lättare att ställa frågor till din BM. Lycka till!!!!
-
Välkommen! Förstår du blev chockad. Har själv PCO med.Surprisebaby skrev 2016-02-27 07:27:17 följande:Hej Millemupp, MrsLovisa och Kristalii! Tack för ert stöd!
Jag har tilldelats en bra barnmorska på MVC för tre veckor sedan. Har inte tagit upp förlossningsrädslan än men jag gör det om fyra veckor under nästa besökstid.
Kramar :)
Du kan ju ha med en Doula på förlossningen. Ni ses innan och hon kan berätta mycket och sen vara med som stöd, förutom BM vid förlossningen.